Onödig stress i april
Redan i början av april börjar jag stressa inom mig. Först blundar jag både öron och ögon. Kniper åt så gott jag kan för att inte höra det förhatliga ordet.
Deklaration.
Det spelar ingen roll att jag inte har något att skriva hem om på den där blanketten. Det spelar ingen roll att jag år efter år mer eller mindre bara kan godkänna allt det förtrycka och sedan skicka in.
Jag stressar upp mig. När alla årsbesked trillar in i brevlådan känner jag hur magen drar ihop sig och svetten pärlar i pannan. I mars ordnar jag med högar av papper och i april brukar jag lova mig själv att få det gjort. En kväll. Så snart som möjligt. Så man får det ur världen.
Det är bara så obegripligt för mig varför jag ska deklarera en summa och en summa inte. Varför en fond ger upphov till självtryckta uppgifter och en annan gör det inte. Varför de väljer att prata det där fikonspråket i broschyrerna. Jag förstår inte varför man lägger så mycket pengar och energi för att kunna sända in deklarationen på olika sätt (typ ringa, sms osv) istället för att få någon kunnig och rätt utbildad (och som kanske också tycker det är kul) som kan gå igenom mina siffror? Skicka in via post kan väl alla göra, oavsett utbildning och saker att göra på kvällarna.
I år har jag haft det lite svettigt runt öronen och faktiskt glömt bort att stressa över kuvertet. Lagom till det trillade in i brevlådan. Nu har det legat på en hög inne på skrivbordet och skapat dåligt samvete. Den stora planen, och det som står med rött på vår anslagstavla just nu, är att bli färdig med det i kväll.
Ja, jag vet. Det är faktiskt väldigt lång tid kvar tills dead line. Saken är bara den att det skaver på mitt samvete. Ligger och pockar på. Hindrar andra, mera kreativa tankar att få plats.
Lika bra att få det gjort med andra ord. Nu har jag sagt det här så då måste det bli klart.
Annars får jag stå där med åsnehuvudet på måndag!
Trevlig helg!
Kusiin Vitamin 