Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Archive for the month “oktober, 2012”

Går hela livet så himla fort att vi inte ens korrekturläsa?

Det här är ett ämne jag både snubblar över i mitt vuxna liv samt i mitt läsande liv. För att inte tala om i mitt vardagliga liv. Hinner vi inte med våra texter längre? Eller, är de inte viktiga?

Jag erkänner, jag är lite av en kommatecken/punkt/citationstecken-polis. Ge mig en artikel och jag kan se ett saknad punkt på flera mils avstånd. Det är som om blicken bara dras till just det stället. Grejen är att jag går igång big time på det. För att säga det på svenska, jag blir asförbannad.

Sist jag var i Skåne satt jag och läste på deras mjölkkartonger från Skåne mejeri. På en ganska så liten yta hade de lyckats få in ordet ”försiktgtigt” utan att skämmas. Utan att hitta det heller. Önskar att jag hade tagit en bild på det.

Den här bloggen hittade samma sak och började fundera om ordet kvalité verkligen var något produkten värnade om. Ett par ord på ett paket och de fick inte ens till det. Alla dagstidningar är en ren och skär hyllning till särskrivningar och stavproblematik.

Det här ska ju stavningsprogrammen hitta åt oss. Det är väl därför det är så smidigt med datorer nu för tiden. Visst, ord som å slinker förbi när det där skulle stå ål. Det är ju logiskt och bara trist att det blir fel. Men försiktgtigt? Det ordet finns inte. Min bloggstavningsprogram blir helt galen när jag skriver det.

På sista tiden har jag läst två väldigt bra böcker. Publicerade på stora förlag. Man kan tycka att korrekturläsning till något så bestående som en bok (till skillnad mot mjölkpaket tex) ska vara extrem. Gå igenom massor av händer, ögon och stavningsprogram. I dessa två böcker hittade jag mängder av fel. Det saknades bokstäver, punkter och förvånansvärt många kommatecken. Visst heter det ”Kom så går vi, Jonas”? Eller har det skett en kommateckensreform jag inte vetat om? Jag ser ju så sällan på nyheterna för tiden. I den ena boken fanns också ett rent fel. Ett sådant där jag var tvungen att läsa sidan ett par gånger för att förstå att det faktiskt var fel. Huvudpersonen satt på ett café och gick igenom en massa bilder han lagt ut på bordet. Stirrade på bilderna utan att lägga märke till omgivningen. Plötsligt ser han sambandet och blir så överraskad att han tar ett stort kliv bakåt.

Bara lite svårt när man sitter ned…

Nej, jag är inte världsabäst på grammatik eller stavning. För att inte tala om syftningsfel och sådana där ord som gärna blir fel hos mig. Behörig istället för anhörig. Autentiskt istället för autistisk. Små saker, men milsvida i skillnad.

Men den som korrekturläser mjölkpaketet eller boken borde ju vara det. Världsabäst på det, alltså. Samt att den som är marknadsansvarig har en känsla för att mjölkpaketet är deras kvalitéstämpel i omvärlden. Att det är viktigt att få den där blåprinten riktig och rätt innan den stansas och sänts ut.

Eller, är jag bara petig?

Finaste anteckningsboken ever

Det var så det hela började. Julafton 2010. Systerdottern gav mig högtidligen ett paket. Sade att här kunde jag skriva ned mina egna berättelser i. Inte bara sagorna vi jobbade på. Mina egna.
I den finaste anteckningsboken ever fick Lova och Chris bo i. Där finns deras bilder, livshistoria och synopsis. Där huserar även del 2 – 7 år senare…

20121031-055648.jpg

Först kommer ettan, sedan kommer tvåan, sedan… Nope!

Som tidigare nämnt är min skrivna ådra skolad ur den vetenskapliga genren. Den gör kanske inte underverk med att arbeta med karaktärer, djup och gestaltning. Istället ska det vara vagt, lovande och säljande. Allt i samma paket.

I den genre, den naturvetenskapliga, draget åt medicinhållet, måste först artikel nummer ett komma ut för att överhuvudtaget få nummer två att komma på frågan. Det var gärna en röd tråd. Bevisa först att denna metod fungerar. Artikel ett visar det. Bevisa sedan varför detta är en bra metod att använda sig av. Artikel två skrivs som bevis på detta. Osv osv.

När jag tog mig an min hobby, skrivandet, hade jag detta i huvudet. Att ”Lova” måste först bli accepterad och klar innan de andra manuset fick lämna hårddisken, möta solljuset och testa vingarna. Så var det bara. Inget annat var diskuterbart. Nej, Lova och Ingrid har absolut inget med varandra att göra. De känner inte varandra, har aldrig sett varandra. Inte heller befinner de sig på samma världsdel. Ändå trodde jag på att det skulle vara så.

Så gick jag på skrivkurs med Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck, där Johanna just berättade att hon hade en tre-manus-plan. Med andra ord, hon skulle skriva tre manus och om inget av dem gick hem skulle hon lägga ned. Hon hade handlingarna klara till alla tre men satsade på ett i början. Som hon skickade in och fick accepterat. Det var ju bra, och det var dessutom en bra bok. Men det var där jag fattade det. Att Ingrid visst kan vingla iväg till förlagen fast Lova ligger i lådan. Eller vita bussarna kan ge snålskjuts åt damerna när den har kommit ut.

Det gav energi, kan jag lova! Speciellt när jag inser hur mycket mitt skrivande utvecklas varje gång jag sitter vid datorn. Jag läser böcker på ett helt annat sätt nu. Söker igenom hantverket, lägger på minnet och hanterar på mitt sätt. Funderar över det logiska och så var det där med grammatiken.

Lova ligger på två förlag nu. De har tackat för inskicket men sagt att det kan ta tid att få svar. Det är helt okej. Lova ska ingen annanstans just nu. Hon har det bra där hon är med sin Chris. Det är Ingrids tid nu. Samtidigt som jag skissar på vita bussarna som frustar i bakgrunden. Dags att svepa ut Ingrid från white boarden i källaren och linjera upp den tre-hövdade handlingen under det brinnande kriget. Dags att släppa ut karaktärerna på grönbete och se hur de beter sig då.

Med andra ord. Strama ihop, ändra om i ”Här & Nu”, sända iväg den bruden till förlag för att sedan kasta sig över Manus tre.  Jag har lovat ett manus till, den om morfar, men sedan är min manushandlingsplan till ände. Nappar ingen på något av dessa manus är det dags att se sanningen i det oblekta vitögat och även inse just sanningen. Att ingen vill läsa, än mindre utge det.

Meen! Inga sådana tankar just nu, tack så mycket Televerket. Vi tar det vid Manus 4.

Nu, manus 2-redigeringsträsk!

Vad var det jag sade om New York och katastrofer?

Jag hade visst en winybitytinyanings fel. Eller, är det kanske mitt inlägg som gjorde någon Hen där uppe på bushumör?

Huka er i bänkarna, New York-bor, och håll i hatten! Det blir visst lite vindigt idag.

 

Sjuka barn och tv..

…hur mycket tv får barn se när de är sjuka?

1. Väldigt mycket

2. Gigamegaväldigt mycket

3. All of the above

Jag bara undrade…

 

Simona om redigering

Då lektören har sagt sitt om ”Här & Nu” befinner sig mitt huvud i redigeringsträsk. Antingen ska jag skriva om början, mitten och slutet (med stulna ord av Dag Öhrlund) eller bara strama till det. Jag har inte helt bestämt mig. Har langat ut lite förfrågningar till testläsare. Vad är realistiskt, vad är mest troligt osv. Det är inte det att jag inte har lust att gräva mig ned i historien igen. För det vill jag. Jag gillar att vara i den där världen. Jag gillar också att lektören ser utvecklingen från ”Lova” till nu. Att både språk och karaktärer har blivit bättre. Det får mig att önska att jag började med det här så otroligt långt tidigare. Jag minns ju hur jag satt vid min sekretär och skrev noveller, funderade på handlingar och roller. Fördrev massor av tid på det. Det var ju bara det där med att jag är lite för praktiskt lagd för att tro på en karriär som författare. Redan vid denna unga ålder alltså. Jag förstod att här fanns det inte pengar att hämta. Inga anställningsvillkor som var bra nog. Ingen trygghet.

Istället för humanistiskt, som alla lärare sade åt mig att välja, valde jag teknisk linje. Blev till akademiker.

Tja, men det var ju smart…. Har hört att villkoren som doktorand och post.doc. i Sverige inte direkt är tryggt eller lukrativt, men det lät ju så när de vuxna pratade om det.

Jag tror minsann att jag kom från ämnet….

”Här & Nu” pratade vi om. Skriva om hela eller bara strama till. Och när är man nöjd med sin version? När är det dags att skicka in? Och vad händer då? Ska man skriva om ett antal gånger till, bara för att alla ska känna att de har fått säga något? Simona hade ett väldigt bra inlägg i detta. Hon är så härlig och bjuder på sig själv och sina upplevelser. Jag gillar det där med Eiffeltornet.

Jag gillar också det Skrivarvisioner säger i inlägget. Att en bra idé vore att skriva fyrtio extra sidor i manuset som man kan kapa lätt som en plätt så förläggaren får sitt.

När jag skrev vetenskapliga artiklar var det alltid medförfattare med. Redan tidigt fattade jag det där konceptet. Att jag skrev manuset klart så jag kände mig 80% nöjd. Både språkmässigt, diskussionsmässigt och lay out. Sedan sände jag iväg till mina tre medförfattare (handledarna). De hade alltid massor av kommenterar. För det är lite av deras grej. För mig var det inte svårt att ta emot det eftersom jag visste att jag inte var 100% nöjd. Det var lätt att öppna upp diskussionen på nytt eftersom jag själv lade upp till det. Efter ett manusmöte var alla nöjda. Det fanns ändringar att utföra, nya synpunkter att tillföra och handledarna hade gjort sitt jobb. Manusprocessen hade dessutom gått fort eftersom jag inte vägde varje ord mot varandra (för att sedan strida för att hela avsnitt försvann). Win-win i mina ögon. Det är nog lite det som Skrivarvisioner är ute efter. Smart drag.

Nu ska jag bara bestämma mig. Skriva om början, slutet och mitten. Eller strama till och tajta ihop den.

Vi får se…

Från sjuksängen rätt in i…

… Vabelivabvab!

Det är inte bara på kaktusen det märks att november närmar sig. Friskare idag, men hemma med två dunderförkylda kidz. Just nu nöjer de sig med tv inkrupna i one piece, men jag vet att dagen blir krävande vad den lider.

För den började ju redan fyra i morse. Tack, kära vintertid, för det!

Mitt manus 2 går lite bakåt just nu

Det har kliat rejält i skrivarfingrarna de sista par dagarna. Av kända, och vissa okända, skäl har dock inte möjligheten att slå sig ned framför datorn infunnit sig. Det tydligaste skälet har varit feber. Väldigt hög feber. I vissa stunder hade jag nog kunnat redigera om, men jag tror inte det hade gått och läsa dagen efter. Eller gett någon som helst mening.

Ikväll hade jag dock ett val att göra. Halsen börjar bli bättre (men hallå, hur skönt är inte det? Som om livet sakta återkommer i kroppen. Man uppskattar det där med att vara frisk (håller i sig ett par dagar och sedan är man otacksam igen)), febern är borta (peppar, peppar), Lilla Hjärtat flyttade till mormor i fredags och jag har inte sett honom sedan dess. Efter mat och bad av endast två barn stod valet mellan MBA (tentan är snart in-coming) och skriva. Jag diskuterade saken med Mr Underbar. Han röstade för MBA.

Det blev ”Så mycket bättre” och skriva.

Mitt manus på 287 sidor är nu på 278 och det har bara gått en timme av programmet. För att inte tala om att jag endast befinner mig på sidan 18 av version 2.0. Hur ska det här sluta? Hinner de ens träffa varandra innan jag skickar in dem i slutet och ut i epilogen?

Minns nu, vintertid imorgon!

Jodå, det tar sig!

Jag inte bara sneglar åt godisskåpet. Jag tar rent faktiskt för mig av innehållet. Tar man bara sats ordentligt så går det att svälja utan att krulla tårna.

Häxor och troll bör skynda sig ifall de tror de kan komma och Halloweena hos oss och få något i utbyte.

Jojo..

Simona om den romantiska trenden

Jag har gått och funderat lite på detta själv ett tag. Tänkte skriva något smart om det, men så kom Simona (vem annars?) före mig, så jag tar latversionen och länkar till henne istället.

Tidningen ”Skriva” (du har väl den? Den är helt underbar) tar även upp den romantiska trenden som drar in över Sverige just nu. Vad är det som gör att vi fortfarande ondgör oss över den? Varför är det så många som läser den? Vad är skillnaden på den fiktiva ”perfekta mannen” och ”mördaren” i en deckare? Herre min dag, det är ju ren och skär underhållning. Släpp det där nu! Sluta snacka kvinnolitteratur, skräpböcker och tantsnusk. Det är ju pinsamt att man ens lägger tid på att säga sådant.

Behöver man svepas bort i en spänning, förgylla den trista vardagen med ett mord mellan papper. Gör det! Behöver man svepas bort i ett rosaskimmer, långt borta från disk och småbarnskrik, men så gör det! Så länge ni läser och gillar det!

Att läsa är att resa. Det vet alla. Det viktiga är att man läser. Jag läser allt. Från mjölkkartonger, tidningar, alla slags genrer i böcker och text-tv. Det är omöjligt att låta bli. Skulle aldrig falla mig in att låta bli.

Så låt mig läsa vad jag vill. Nej, jag tror inte på att mördaren i deckaren finns i verkligheten. Jag vet att det är bara en bok. Likväl vet jag att den grönögda mannen i en romance heller inte existerar. DET ÄR BARA EN BOK!

Eller en film, för den saken skull. Jag gillar ju, som tidigare nämnt, katastroffilmer. Ingen har påtalat det faktum att det  är helt orealistiskt att New York, gång efter annan, alltid drabbas av naturkatastrofer när alla vet att Los Angeles är ett mer vettigt mål, rent realistiskt sett alltså. Alla vet ju att NY har schyssta landmärken som passar bra att förgöra i en katastroffilm. Ingen kallar mig ointelligent när jag ser den genren (även om ”Supercyklonen” fick mig själv att vackla lite på min tro). Berättar jag att jag ska se romantiskt amerikansk komedi himlas det däremot på ögonen och jag drar mig tillbaka i mitt skal.

Nej, tillbaka till det förnuftiga. Låt alla läsa vad de vill. Diskutera litteraturen vettigt och sansat. Se till att ha på fötterna innan ni namndroppar ordet ”Harlequin” över hela romance-genren. Jag är rätt säker på att Simona skulle bli ledsen (och kanske sprutande arg) i ögat ifall någon schablonartat kallade hennes ”Betvingade” för ”Harlequin”. Igen, inget fel på ”Harlequin”. Det vill jag å det kraftigaste säga. Vill man läsa det ska man göra det. Jag vill bara att det nyanseras, diskuteras och slutar upp att vara så ofattligt fördomsfullt (faktiskt, fördumsfullt, för dumt är precis vad det är).

Ta helgen och läs den genre du allra helst vill läsa. Släpp ned håret, skaka loss i höfterna och dra ut favoritboken ur hyllan och svep iväg dig på läsandets hisnande vågor.

Trevlig helg!

 

Post Navigation