Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Boktips

”Mina fräknar” av Sofia Hallberg

Första gången jag träffade Sofia Hallberg var det på skrivarmingel i Stockholm. Jag föll för henne direkt. För hennes försiktiga, känsliga sätt att prata på. Så olikt mitt egna burdusa. För hennes livshistoria och kämpaglöd. För tron på hennes skrivarförmåga och historia. Och så för hennes kopparröda hår.
Hennes debutroman ”Mina fräknar” hade inte kommit ut än. Istället pratade hon om sin egen skrivprocess. Hur hon googlade på gamla pojkvännen. Bara för att upptäcka att han dött. Hur det fick henne att tänka på livets förgänglighet. Hur hon sade upp sig och satte sig ned för att få ur sig sin historia.

Historien om Karin, som sitter med sitt te vid fönstret och ser hur livet passerar samtidigt som hon drömmer om barn. Barn som hon och hennes sambo inte kan få. Medan han reser runt i världen sitter hon stilla och betraktar den. Accepterar sin lott och öde.
Tills hon upptäcker att hennes fräknar bildar bokstäver, där framträder ord. Ord som ger mening in i livet. Så kommer grannen Sabine in i bilden. Sabine som väntar barn. Tagit livet i egna händer och ser till att önskan blir ett konkret mål. Som skakar om Karin. Får henne att inse att livet är just var det är. Det enda vi har och det ska användas.

Det här är en otroligt känsligt skriven bok. Det är som om varje ord blivit vänt, granskat och smakat på innan det fick finna sin egna plats på pappret. Själva historien snirklar sig fram. Som läsare inbjuds man att sätta sig bredvid Karin. Titta ut genom samma fönster och låta tankarna vandra. På nästa sida vill man skrika åt henne att skärpa ihop sig. Tro på sig själv och kasta ut karlsloken med badvattnet. För Mats gillas inte här. Visst, han har sin historia att bära runt på, men det betyder inte att jag måste gilla honom.

Jag gillade boken. Jag gillade att den var så känslig och värjer inte för det svåra. Barnlöshet och arbetslöshet. Otrohet. Det där som vi inte pratar högt om.

Läs ”Mina fräknar”!

Bokdebutanter våren 2012

Jag har nog aldrig varit så medveten om vilka bokdebutanter som gjorts det sista året. I år har jag både följt med och läst de flesta. Eftersom jag ligger lite efter med boktips här på bloggen kommer en samlad recension nedan.

Den bok som fortfarande vägrar släppa mig är ”Berg har inga rötter” skriven av Manne Fagerlind. Den handlar om en man som är rätt misslyckad i livet och på ålders höst, precis när han håller på med sin deckarmanus, får han reda på att han har Alzheimers. Han tacklar diagnosen rätt storartat, måste jag säga. Boken igenom får man följa hur han gradvis sjunker ned i den dementa zonen. Allt via underbara tragiska scener. Som när han har svårt att hänga med i deckaren för att han inte minns vem som var mördaren. Eller Eldoradokaffet. Eller livshistorierna runt hans familj som hela tiden ändras. Den här boken har jag rekommenderat varmt till alla jag möter och jag kommer fortsätta göra det. Språket imponerar, den tragiska historien, skriven väldigt osentimentalt, imponerar. Debuten imponerar!

Lina Arvidssons ”Det borde finnas regler” har jag redan skrivit om, men jag vill väldigt gärna pinga lite för den. Dels för att den blivit så uppmärksammad (med all rätt) samt att jag har träffat själva Lina in real life och hon var jättetrevlig. Och det är inget jag bara säger. Det är en rapp ungdomsbok, som gör att man faller in i språket. Det där slangiga fjortissnacket. Om så bara för en stund. Läs den!

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist kom ut på samma förlag som Lina. Det är också genre-bestämt till att vara en ungdomsbok, men som vanligt fattar jag inte det där med genre. Är det för att det handlar om sjuttonåriga tvillingar? Det är en bok om att prata med de döda, att närma sig vuxenlivet och att leva. Hur det kan vara att släppa taget om sin tvilling, våga stå på egna ben. Språket, gestaltningen, är fantastiskt. Jag menar det, det är en enda härlig gestaltning boken igenom. Det är möjligt att jag blir lite överexalterad då jag själv har problem med gestaltning. Jag skriver gärna på näsan så att jag är helt säker på att läsaren förstår. Det är en underbar debut. Vad jag förstår på hennes blogg så är Christin bara barnet själv, inte ens trettio år, så jag räknar med fina böcker framöver.

Sonjas sista vilja” är skriven av Åsa Hellberg. Den handlar om tre stycken cirka femtio år gamla kvinnor som ställs inför en utmaning då deras gemensamma väninna dör. I testamentet rör hon om i kvinnornas liv, ställer saker på sin spets och ber dem våga leva fullt ut. Jag gillar väldigt mycket att det handlar om just femtioåriga kvinnor. När man tänker efter så finns det inte så mycket litteratur om den åldern. Framför allt inte där de också har sex… Det här är lättläst och underhållande. En bra bok att ha med på resan.

En bok som väckte arga och förvirrade känslor har jag också redan skrivit om här. Det är Pernilla Alm och hennes ”Alltid du”. Vad jag förstår har den också väckt olika känslor ute i pressen. Högt som lågt. Vilket fall som helst, det är läsvärt, tankvärt och du får tågresan att flyga iväg. Det är det väl inget fel i? Ta och läs den också!

”Alltid du” av Pernilla Alm

Alltid du” är Pernilla Alms debutroman. Hon började blogga om sina skrivardrömmar under Skrivarmamma och nu har drömmen slagit in. Förlaget, Printz Publishing, presenterar boken som en underhållande feelbad. Jag tycker det är ett vansinnigt bra namn på en genre.

Den här boken fick jag mitt lokala bibliotek att köpa in för det hade inget bibliotek i Studentstaden gjort. När jag äntligen fick boken i min hand hade det redan skapats en lång väntelista till den så jag fick den bara på kortlån. Jag skämtade när jag sade till vår söta bibliotekarie att jag nog skulle lämna boken vidare dagen efter. Det visade sig inte vara ett skämt.

Så här står det på hemsidan om boken:

Mitt i familjeidyllen står han plötsligt där, tonårsförälskelsen hon aldrig glömt …
Caroline är visserligen lyckligt gift, men hon har aldrig riktigt glömt sin ungdomskärlek Adam. När han av en slump kliver in i hennes liv igen vänds tillvaron upp och ner. Livet, som mest bestått av välling, blöjor och livspusslande, får plötsligt ny glans när Adam börjar flirta hejdlöst med Caroline.

När hon dessutom får erbjudande om arbete på hans familjeföretag, med Adams fru som närmsta chef, blir hon mer och mer insnärjd i sina egna känslor – och i hans. Men ska hon verkligen riskera allt hon har för Adam?

Jag sträckläste boken, uppkrupen i min soffa. Ungarna lekte runt benen på mig och jag mindes att jag vid ett tillfälle hindrade Lilleman från att dra ned duken från bordet. Övrig tid ägnade jag mig åt att läsa. Och vara lite arg. Så läste jag vidare. Och blev lite arg igen för att gå över till att vara förbannad. Faktiskt gick det så långt att jag frågade min man hur det egentligen stod till med föredetta flickvänner.. Han log lite snällt och svarade: tack, bra. Jodåsåatte…

Boken är med andra ord lättläst och fortläst. Tidigt medelålders människor som befinner sig mitt i småbarnslivet och trevar sig in i de högre klasserna av medelålders. Och så kommer den där ungdomen och knackar på dörren. Vad hade man själv gjort? Vad hade man inte gjort?

Ska jag vara ärlig så vet jag inte ifall boken slutar rätt. Jag vet faktiskt inte vad som är rätt. Det är ju det som gör det så bra. För jag var rätt irriterad rätt länge. Och en bok ska ju beröra. Det är ju hela anledningen till att man gör det man gör. Skriver för att folk ska gråta/skratta/förfäras eller bli förbannade. Som sagt, underhållande feel-bad…

Bra debut, Pernilla Alm. Jag ser fram emot en tvåa och undrar lite försiktigt vad den ska handla om. Blir jag förbannad eller blir jag glad?

”Välkommen hem” av Johanna Lindbäck

Jag måste erkänna. Jag går verkligen igång på det här med ungdomsböcker. Verkligen. Allt jag inte läste förr i den genre fullständigt slukar jag nu. Det är något med rytmen, dialogen, drivet, hastigheten och pirret. När det är som bäst alltså.

Bäst just nu (av det jag har läst) är helt klart den bok jag läste ut i helgen. ”Välkommen hem” av Johanna Lindbäck. Bättre än ”Harry Potter”. Bättre än ”Twilight”. Faktiskt bättre än några andra av Johanna Lindbäcks böcker (som jag har läst). Inte lika bra som ”Hungerspelen”, men hey….

”Välkommen hem” handlar om Sara som kommer tillbaka till Luleå efter ett år i London. Hon hoppar in i tvåan på gymnasiet. Om hon trodde hon skulle mixas in direkt i det gamla gänget, med den gamla killen, trodde hon grufvligt fel. Och det känns. Och hon lider. Riktigt tonårslider sig igenom dagarna. Överanalyserar och agerar på varenda lilla (icke-)blick. Varje tonfall. Varje förbi-gång. Varför kan hon och de gamla vännerna inte umgås som vanligt? Vem är hon utan dem? Och varför kan ex-killen helt enkelt bara heja på henne. Som han brukade. Som hon ville så gärna. Vara de två igen.

Hon kämpar så hårt med att det gamla livet ska komma tillbaka, så hon börjar på jujutsu. Helt logiskt tankegång, liksom. Tonårslogisk. Och där finns det ju också killar. Speciellt en vältränad, långhårig kille som hon både retar sig på som retar med. Under ett par månader lär hon känna honom bättre medan hon sakta kommer på tal-fot med ex-killen igen.

Och så ska hon till att välja.

Om det är lätt? Nej. Om hon gjorde rätt? Läs och bedöm själv!

Jag tror ni har fattat att jag gillar boken. Det gör jag (om ni inte hade fattat det). Jag läste så snart jag kom åt. Typ när pastan kokade, framför Bolibompa, på toa (va! Gör inte ni det?). När jag slog ihop boken blev jag arg för att jag inte hade skrivit den. Bara en sådan sak.

Det finns en blogg där ute i cyberspace. Boktjuven. Där listas allt man vill ta från en bok om man skrev en själv. I god tjuv-anda är detta det jag vill tjuva rakt av.

  1. Dialogen. Asskön. Man kan verkligen höra hur Johanna Lindbäck suttit och läst replikerna högt för sig själv för att sätta både tempo och plocka bort småord. Nu är jag ju inte tonåring, men språket känns väldigt autentiskt. Mycket slang, engelska ord och så vidare. Asskönt!
  2. Tempot. Det piskas upp i början utan trista inledningar på naturskildring, faktagrejer och annat man annars ska ta sig igenom när man läser ”vuxen”-litteratur. Pang på bara. Rätt ned i pudelns kärna. Varför inte? Det funkar väldigt väldigt bra.
  3. Humorn. Snabbt och rappt. Det är inte alltid jag är med. Det är inte i alla svängar jag sitter fast i båten. Ibland kan jag till och med ta en högersväng när de rockar vänster. Men jag skrattar högt flera gånger. Mest för att jag inte väntade mig det. Blir sur för att jag inte är så snabbkäftad när en kille står framför mig. Eller var! För tjugo år sedan. Men herre gud. Var försvann tiden?
  4. Gestaltning. Ni vet, där man gör allt för att undvika skriva ”arg” utan mera ”klampade ut genom dörren”. Jag behöver nog inte nämna att jag är typ asdålig på det. Folk är väldigt lätt ”arga” i mina manus. Här vrimlar det av bra gestaltning. Typ så här (gissa humöret): ”Wow. Improvement. Ljudeffekt i mitt huvud: ”Uuäääh” i en stor skämsrysning”. Eller vad säger ni om det här: ”Han gjorde en urskuldande ”call me crazy, men…”-axelryckning som var så gullig att jag inte visste vart jag skulle titta”. Sådant gillar jag. Det gör jag. Skarpt. Kan hända att några av dem åker ned i min citat-bok för att minnas mitt stöldbegär. Kan hända väldigt mycket att det blir så.
  5. Pirret. Man blir pirrig när man läser boken. Ska jag vara ärlig så vet jag inte om hon valde rätt kille på slutet. Jag vet inte om det blev de i framtiden. Jag vet bara att jag satt och funderade på vad jag hade gjort den gången för (hjälp!) tjugo år sedan. Vilken kille (om jag nu fick lyxen att välja mellan två) hade jag valt? Den trygga mysiga man känt sedan barnsben. Han som vet allt om en och vet vilka filmer man går igång på eller hur ögonen ser ut efter en dålig natts sömn. Eller den nya killen man inte kan leva utan en sekund. Inte kan låta bli att ta på. Den mystiske trulige liksom. Vilken? Ständigt dessa frågor…

Jag tror ni har fattat. Läs boken. Känner ni er gamla nog så låt även era tonåringar läsa boken. Då blir ni de coola föräldrarna.

Bara en sådan sak!

”Niceville” av Kathryn Stockett

Jag har äntligen tagit mig igenom en bok. Det var verkligen och synnerligen svårare att hitta tid till att läsa när man inte ammar längre. Och jag tror heller inte att Lilleman är intresserad i att börja igen.

Vilket fall som helst. Vad glad man blir att man läser en bra bok när man nu börjar läsa. En bra och engagerande bok. Som jag sedan också upptäckte gick på bio. Hoppas den är lika bra som boken, annars får den komma in i ett tidigare inlägg här.

”Niceville” av Kathryn Stockhett utspelar sig på 60-talet i Mississipi. Mitt under Martin Luther King eran. Det rasar av demonstrationer och upplopp i staden medan arbetat går vidare för alla de färgade hembiträden som finns i Jackson. En vit kvinna, Skeeter, känner att det är nog nu. Att det finns en berättelse att berätta. Hur de vita ser på de svarta. Hur de beter sig mot varandra och hur de fostrar barnen. Efter många försök får hon ihop en rad hembiträden som lovar att berätta deras livshistoria så länge de får vara anonyma.

Boken gestaltar sig genom tre kvinnors livsöden. En vit och två svarta. Livsödena är olika på alla plan, men deras vänskap växer och blir stark genom skrivandets gång. De får alla ställa sig till svars inför fördomar, utanförskap och en känsla av att vilja förändra. Befria. Läsupplevelsen är stark och jag är helt hundra på att jag kommer använda många dagar till att fundera på slutet. Som bara slutade.

Jag läste någonstans att Kathryn Stockett blev gruvsamt många gånger refuserad när hon sände in sitt manus. Att det inte var bra nog. Det får mig lite kallsvettig om jag ska vara ärlig. Det är möjligt att den här utgivna versionen är omarbetad till absurdum, men herre min dag. Om detta blev refuserat kan jag lika gärna lägga ned. Eller, ska jag tänka, kan jag lika gärna fortsätta sända in och vara lika envis som hon… Det är hur man ser på det som gäller…

Det enda jag har att invända är gestaltningen. Jag har ju fattat hur viktigt det är med gestaltning och att det ger volym till texten på många sätt. Det har Kathryn Stockett också tagit fasta på. I det närmaste för mycket. Speciellt i början. Det travas liknelser och metaforer som tårta på tårta, rad efter rad och man storknar när nästa kommer. Det lugnar ned sig lite på slutet, men min åsikt är att hon kunde ha skalat bort hälften och använt dem till en nästa bok. Inte för att liknelserna är bra, för det är de (för det mesta), det blir bara för mycket. Ibland kan en människa få vara lite arg, ledsen eller trött utan att det behöver stå ”som en” direkt efter. Eller så är jag bara avundsjuk för att jag inte kan skapa liknelser lika bra. Jag vet inte. Kan vara så..

Vilket fall som helst. Som redan sagt är detta en läsupplevelse. Det är roligt, väldigt sorgligt och otroligt tankeväckande. På många sätt en blivande klassiker. En bok värd att diskutera.

”Kvinnan i rummet” av Jussi Adler-Olsen

Jag läser med stort nöje deckare. Det fascinerande är hur författaren alltid (nåja, nästan alltid) får ihop intrigen. Hur genialiskt de lägger ut olika spår och ledtrådar genom berättelser och kan svara på alla frågor mot slutet. Lättskrämd är jag också, och det kittlar naturligtvis lite extra när man läser deckare.

Återigen ska jag bege mig över sundet för att rapportera om böcker. En författare jag precis har upptäckt är Jussi Adler-Olsen, som nyligen kommit ut med tre böcker i Sverige om avdelningen Q (Jussi Adler-Olsen på Bra Böcker).

Upplägget är egentligen som vanliga polisdeckare. Ett mord (eller ett par stycken), en svårsamarbetad polis som likt en terrier inte ger sig hur omöjligt det än ter sig och en liten (pytte pytte i detta fall) kärlekshistoria.

Böcker jag har läst är ”Kvinnan i rummet” samt ”Fasanjägarna”, som är del 1 och 2 i serien.  Avdelningen Q ska ta hand om fall man aldrig lyckades lösa. Egentligen är det ett sätt att få undan Carl Mörck som ingen anser sig kunna arbeta tillsammans med. Han får sig tilldelad assistenten Assad, som visar sig fint kunna jobba ihop med Mörck. ”Kvinnan i rummet” handlar om en försvunnen politiker. Ingen kropp har blivit funnen och inget pekar på ett brott. Tills Mörck får nosen i journalerna. Till en början börjar han rota i fakta, men när näsan får upp vittringen kan inget stoppa honom. Fallet rör sig över flera år, vinglar sig fram över karriärer, livstragedier och vanliga människor.

De två böckerna jag har läst är mörka. Nästan så att jag misstänker att namnet Mörck just visar på hur mörkt det kommer att vara historien igenom. Som en god läsare i familjen sade ”om det inte vore för samspelet mellan Mörck och Assad som får ögonbrynen att lyfta lite, vore böckerna alltför tunga”. Hon har rätt. De har en härlig harmoni (eller rättare sagt, disharmoni när det är som roligast) och får ögonbrynen att skratta till då och då. Som thriller är det jättebra! Som författare är han jättebra! Läsvärd? Absolut!!!

Det som är skönast av allt är polisen. Jag är rätt rätt less på hur alla dessa poliser dricker whiskey, lyssnar på jazz, missköter både hälsa och familj samtidigt som de absolut inte kan jobba tillsammans med andra människor. Ändå är de dem som står med guldstjärna på slutet.

Mörck lyssnar inte på jazz. Är inte vidare social och har ett havererat äktenskap bakom sig. Jag tror faktiskt inte att han drack whiskey en enda gång. Han är sur och lat, fast duktig när det är något han brinner för. Han har en skön inställning till sig själv. Man skulle nästan kunna gå så långt att säga att han spelar ut sin samarbetssvårighet när det passar honom. För att få jobba ensam och som egen chef. Hans goda hjärta har en tendens att lysa igenom både här och där.

Jussi Adler-Olsen har också ett språk som jag inte förväntar mig av en deckare. Sådana meningar som ”jag önskade jag hade Tippex så att mannen framför mig försvann” när han är på möte med chefen, är bara jätteroliga. Det bästa är att de inte strös omkring sig utan kommer helt lagom ofta, så man blir lite överraskad.

Kan ni läsa den på danska ska ni göra det, för översättningen var tyvärr inte helt bra. Mycket faller bort i bildspråket. Kan ni inte läsa på danska (allvarligt, hur svårt kan det vara?) så går det naturligtvis bra att läsa den på svenska också.

Vilket fall som helst, läs dem!!

Som ni kanske börjar förstå så gillar jag böcker om relationer. Gärna då böcker med massa nerv i. Nerver som får en att skratta, mysa, gråta och bävas.

En av mina alldeles nyupptäckta författare är Dorothy Koomson (Norstedt). Hon har för närvarande gett tre böcker, och jag såg till min glädje att det kommer en fjärde till våren nästa år. Jag har läst alla tre och gillade dem massor. Det är verkligen böcker man inte kan lägga ifrån sig, undras över och sedan gå och tänka lite på när man läst klart. Kan det bli bättre?

”Godnatt, finaste” av Dorothy Koomson

”Godnatt, finaste” handlar om vänskap, kärlek och svek. Precis som de andra två. Precis som det ska vara. Nova går med på att föda ett barn åt sin bästa vän Mal och hans fru. Under graviditeten ändras sig dock paret och Nova blir lämnad ensam med en växande mage och en saknad vän. Åtta år senare sker det som inte får ske, sonen råkar ut för en olycka och de tre parterna möts igen. Här kommer gamla hemligheter och känslor åter upp på ytan medan Leo ligger kopplad till respirator, kämpandes för sitt liv.

Gillar jag boken? Japp, utan tvekan. Grät jag? Nope, inte alls, men det är inte på något sätt ett kriterie för att störtgilla boken. Skrattade jag? Ett par gånger. Njöt jag av språket? Alltid. Gillade jag slutet? Nej, inte alls. Fick mig närmast att fundera på konceptet ”Fan Fiction”. Är historien trovärdig? Vet ni vad? Den är så galen och så twistad att jag undrar om den inte är just sann. Vilket förlag skulle annars gå på det? De andra två böckerna har visserligen också rätt konstiga historier. Rätt otrovärdiga i sin värdighet.

Men skit i det. Flyt med i språket, i karaktärerna och den böljande historien och du har 422 sidor läsvärd juletid framför dig. Det kan inte bli bättre än så!

”Vad som än händer” av Kristin Hannah

Jag gillar relationsromaner. Gärna där det svider ordentligt när man läser och det behöver inte alls ordna upp sig i slutändan. Det får gärna vara så att man känner en tår bränna bakom ögonlocken ibland, eller ett skratt ligga på lur i halsen.

En som lyckas bra med detta är den amerikanska författarinnan Kristin Hannah. Hon har skrivit ett stort antal böcker genom tiderna. Många av böckerna handlar om den stora kärleken, tjugo år senare. Ni vet, när den där stora kärleksromanen, feel-good filmen tar slut, vad händer sedan? Eftersom det utspelar sig i USA så är det ofta en lite lätt förvirrad, försmådd hemmafru som står ensam kvar då barnen flyttat hemifrån, mannen jobbar och huset är tyst och tomt. Vem är hon? Vad kan hon? Vad har hon för drömmar för bara sig själv? Problemet är kanske inte lika stort i Sverige där de flesta kvinnor både är fruar, mammor och yrkesarbetande. Vi ska inte hämta kemtvätten åt mannen (jag vet inte ens vart en kemtvätt finns, än mindre vad jag skulle tvätta där), inte sy kostymer till hela klassen inför Halloween eller baka dessa evinnerliga kakorna inför något möte. Många av dessa hemmafruar är ju kursetta på college, men lägger ned alla planer på karriär när barnen kommer. Istället tänker jag lite på hemmafruar i USA i dags dato lite som våra mammor hade det när de var i vår ålder. När man skulle bryta sig ut från hemmafrurollen, introducera mannen bland grytor och slevar samtidigt som man hittade sin plats i arbetslivet. För att inte tala om att bortse från det dåliga samvetet när man lämnade barnen på det kommunala dagiset. Kanske USA kommer vara där vi är idag, med delad föräldrarförsäkring, naturliga dagisplaceringar och delade hushållsuppgifter, om 20-30 år. Om de vill förstås.

Vilket fall som helst. Idag vill jag tipsa om ”Vad som än händer”. En varm och underhållande roman om vänskap, kärlek och livskriser. Man läser, ryser och läser lite till.

Handling: Sommaren 1974 får den blyga, tysta tonåringen Kate Mularkey en ny granne. Snygga, populära Tully Hart flyttar in i huset mittemot. På ytan är de varandras motsatser, men de lovar varandra evig vänskap – vad som än händer. Tully har ambitioner, vill bli känd och beundrad av en hel värld. Med den lyckade karriären följer ensamhet. Kate, däremot, bildar familj med sitt livs stora kärlek. Så småningom undrar hon dock ifall hon tappat bort den hon en gång var och avundas ibland sin berömda vän. Under mer än tre decennier har de en nära och varm kontakt, men också gå igenom perioder av svartsjuka, ilska, sårade känslor. Kate och Tully tror att de genomlevt allt när det stora slutgiltiga sveket skiljer dem åt och deras vänskap ställs på prov.

Har ni inget att läsa under julhelgen? Spring iväg på biblioteket och låna ett par Kristin Hannah och stäng in er i sovrummet.

God förnöjelse!

Fatta Eld av Suzanne Collins

Jag har precis sjunkit ned i sängen med Lilla Hjärtat bredvid mig. Har haft en lång och givande helg med skrivkurs. Allt var trevligt, både kursen, föreläsarna, deltagarna och det faktum att göra annat än städa och tvätta. Bara en sådan sak.

I alla fall. Kurslitteraturen var, som tidigare nämnt, ungdomsromanen ”Hungerspelen”. Nu ville jag bara nämna dess fortsättning, ”Fatta Eld”. Gillar ni ”Hungerspelen” så kommer ni garanterat även sträckläsa och hetsläsa del 2. Möjligt att fortsättningen förlorar lite på att det just är en fortsättning. Nu vet man ju hur spelen går till, man känner igen karaktärerna och vad de väntas gå igenom. Tempot är dock fortfarande högt och tankegångarna svindlande. För att fatta mig kort, den är klart läsvärd och så snart jag har skrivit klart här, skickat in en inlämningsuppgift till MBA samt fått alla ungar i säng ska jag genast ge mig i kast med del 3. Återkommer om den senare.

Är vi eniga? Vi tar tvåan när vi ändå är på gång!

Barnboktips: ”Vitello”-böckerna av Kim Fupz Aakeson & Niels Bo Bojesen

Här kommer ett boktips som vänder sig till barn. Antingen så är det böcker du läser högt för dina telningar eller så är det en bok som passar utmärkt för de små som precis börjat läsa.

Bokserien handlar om pojken Vitello (Berghs Förlag). Vad jag förstår är det fyra böcker som har blivit översatta till svenska från danska. Här hemma läser vi böckerna ”Vitello får en  klam kæreste”, ”Vitello vil have en far” och ”Vitello graver et hul”. Som ni ser blir det på danska, men man behöver inte vara en uberförälder och läsa böcker på orginalspråk för barnen (även om det är den här tiden de liksom suger upp sig kunskap) (undrans vart den svampen tog vägen när jag började skolan?), utan det går naturligtvis lika bra på svenska. Nästan.

Vitello bor i ett radhus tillsammans med Mamsen. Böckerna börjar gärna med meningar som ”Drengen de kaldte Vitello boede i et rækkehus ved ringvejen.” Vitello växer upp utan att veta vem hans far är. Överhuvudtaget är han rätt ensam. En ensam pojke med massa attityd, kaxighet och väldigt mycket funderingar över livet. Och hur man ska lösa de funderingar han har. I ”Vitello vil have en far” ger han sig iväg ut i staden för att ta reda på ifall någon vill vara hans far. Hans mor har endast sagt att ”hans far er en sjuft”, vilket Vitello snabt svarar ”Når jeg bliver stor, skal jeg også være en sjuft. Og gå med kniv”. När kompisarna frågar vart hans far är låtsas han bege sig ut och leta efter honom, lite på måfå. Han får fatt i en affärsaktig typ med sportbil och kostym. Han frågar sött ”Jeg vil sprøge om du ikke lige kunne være min far lidt? Bare mens jeg viser dig til Max og Hasse. Jag vill inte upprepa vad den mannen svarade (men det var något med ”knald i låget”), så Vitello söker vidare. Han frågar i korvkiosken och en elektriker. Samma svar, olika varianter. Hur det slutar? Läs får ni se!

Sötnosens favorit är ”Vitello får en  klam kæreste”. Det förstår jag, för hela boken är rosa och full av hjärtan. Det flyttar in en tjej i grannhuset och Vitello är inte sen att leta en vän. En tjejkompis vill han absolut inte ha. Vad ska alla andra säga då. Även om hon har en ”skør hamster” som bara springer runt runt tills den faller om. Kamma, som hon heter,  gillar att leka med smycken och mamma-pappa-barn. Vitello gör dock snabbt om leken till pirater som letar en skattkista. När mamman kommer in med småkakor, många småkakor, är lyckan gjord. När Vitello har munnen full av kakor lutar sig Kamma fram och pussar honom. Mitt i ansiktet. Mitt på munnen. Smart tjej, den där Kamma. Hur Vitello reagerar? Läs boken.

Språket är underbart kaxigt och annorlunda för att vara barnbok. Rent faktiskt är det så att det kommer en och annan svordom från de vuxna i boken. Och det måste vi nog erkänna att det passar rätt bra ihop med verkligheten. Faktum är att Vitello kan få till ett par fula ord också. Som skit, eller ”møgunge”. Till och med ”Helvedes også”. Vad jag förstår så är det vissa dagisar i DK som har förbjudit boken att läsas högt för barnen. Bara det får mig att vilja läsa alla böckerna! Det är ett härligt flyt i texten, lite skriven som en dagbok, i tänkta meningar. Illustrationerna är också väldigt målande och man kan inte mer än hålla med om Vitellos utseende när man ser honom på bild.

Kort och gott. Jag rekommenderar varmt serien ”Vitello” till barn mellan 2-7 år. Jag är övertygad om att historierna och bilderna kommer fånga de små under nattsagan. Sedan kan man ju alltid få en snack om en snack om hur vi egentligen ska prata och varför han är så ensam. Det är det aldrig något fel i.

God läsning!

”En dag” av David Nicholls

Jag borde egentligen ägna den enda timmen jag har om dagen när Lilleman sover till att göra klart min inlämningsuppgift. Jag borde verkligen det. Men idag gick det inte. För jag hade cirka 50 sidor kvar på boken ”En dag” (Printz Publishing) och det bara måste jag avsluta så fort som möjligt. Så jag kokade mig en kopp kaffe och tog ett rör (ja, vi snackar helrör här) Ballerina med mig in i sovrummet och läste ut boken. Här är vad jag tycker om den:

Som vanligt är jag lite sen på vad som är aktuellt och omtyckt. Jag har förstått att boken blivit en bestseller och det inte var så länge sedan som det blev en film av den. ALLA verkar tycka att boken är underbar. ”Må-bra läsning av högsta ligan” och ”Den mest rörande och finaste boken” är några av kommentarerna den har fått. Jag gillar supermycket feel-good saker. Både film och böcker, så detta var onekligen något för mig.

Upplägget är lite coolt. Två människor möts den 15 juli 1988. De är olika varandra, både i bakgrund och till sätt, och står precis i starten av vuxenlivet. Vi får ta del av deras första möte, en gryning efter examensfesten från universitetet och lär känna deras personligheter och drömmar. Nästa kapitel är också från 15 juli, fast 1989, ett år senare. Och så fortsätter det hela boken igen. I 20 år. Emma och Dexter går från att vara ett one-night stand till goda vänner, till riktigt bra vänner till otroligt ovänner och så till någon slags gråzon osv. Hela boken igenom. I 20 år. Det gäller att hålla tungan rätt i mun vilket år det är och vad som har hunnit hända.

Boken är otroligt välskriven (precis som hans andra böcker, läs dem också!) och jag gillar upplägget och kan se att det kan fungera på film (ska bara pallra mig iväg och se den). Den har en bra dialog och man hänger fint med i handlingen. Allt är beskrivet så där lagom mycket.

Det är bara det. Det är inte feel-good bok. Jag säger inte att ni inte ska läsa den, ni ska bara inte tro att en lämnar en känsla av ”jag klarar allt idag”. På många ställen är den rätt obehaglig att ta sig igenom. Man undrar lite hur man kan sjunka så djupt, ha så mycket runt omkring sig och fortsätta sjunka. Vissa sidor är jag närmast tvungen att hoppa över för att ta mig vidare. Den är sorglig. Väldigt sorglig.

Det slår mig att den handlar om en osminkad version av livet. Och det är oftast inte feel-good över det. Det handlar om vänskap och kärlek genom 20 år men också om de drömmar vi hade när vi var 20 och oövervinnerliga. Vad händer när de drömmarna inte slår in? Vem lär oss att hantera motgångar? Inte är det skolan och universitetet i alla fall.

Kort sagt. Boken ska läsas. Speciellt om man är intresserad av livsöden och tankar. Men tro inte att ni går runt med ett leende på läpparna under tiden. För det gör sällan livet.

”Hungerspelen” av Suzanne Collins

Här kommer mitt första boktips. Och herre gud en sån bok!

Som jag tidigare nämnt ska jag på skrivkurs nästa helg (väldigt väldigt roligt ska det bli, men jag är redan stressad över att gå vilse i Stockholm och missa allt) och till kursen har vi kurslitteratur. Jag menar, hallå! En bok, som dessutom är gigantiskt bra. I förhållande till alla böcker man läst under universitetstiden. Inte för att hänga ut någon speciell, men kanske inte lika läsvänliga. Låt oss lämna det ämnet snabbt.

I alla fall. Boken heter Hungerspelen, skriven av Suzanne Collins. Den kom ut 2008, och ni som är lite mera hippa och med bland vad som är inne har säkert redan läst den. Jag har också  läst den, igår. När jag ammade faktiskt. Fast det är en pocket.

Till saken (jag är dålig på den biten, det blir gärna ett par omvägar på vägen, så att säga). Boken är som ett slags reality-drama, en korsning mellan Big Brother och Robinson, fast på riktigt och på blodigt allvar. Som det står på baksidan ”24 deltagare. Bara en överlever. Allt direktsänds i TV.” Man kan inte annat än gilla det.

Konceptet är enkelt. Världen är indelat i 12 distrikt. Varje år lottas två platser till hungerspelen, som är tänkt som ren underhållning till Huvudstaden, men är en dödlig lek för de inblandade. Katniss och Peeta väljs från Distrikt 12 och ställs mot varandra och de andra ungdomarna inne på arenan. Är man bra får man sponsorer, vilket kan tex resultera i mera mat. Blir spelen för tråkigt kan spelledarna kasta in mutanter, lika vargar men stora som hus eller ställa till med eldsvåda och översvämning.

Jag gillar inte oftast fantasy-böcker. Har svårt att hitta något i dem, men här drar tempot igång från första början, den är spännande uppbyggt och med en rafflande (skrev jag verkligen det där?) samhällskritik.

Och ja.. Lilleman fick amma det mesta av den dagen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: