Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Archive for the month “april, 2012”

Så här bra är Mästarnas mästare!

Ungarna satt och kollade in bästa filmen ”Rio” när jag seglar in i vardagsrummet.

”Nu är det vuxen-tv, på med Mästarnas mästare.”

Inte en protest, inte ett ljud. Avstängd DVD och på med lajv-tv.

Nu sitter jag med Sötnosen i knät och Lilla Hjärtat bredvid och bevittnar hammartävlingen. Väldigt väldigt spännande.

Och väldigt väldigt svårt att förklara strategin för gottegrynen…

Annonser

Okej, ska vi slå om det?

Sten, sax, påse om jag ska sitta kvar här i källaren och fortsätta sammanställa enkäter för studien inom MBA eller om jag ska gå ut i vårsolen och plantera blommorna jag köpte in tillsammans med kidzen idag?

Ett, två, slå!

Nehäpp…

Bäst av tre? Okej!

Ett, två, slå! Yes!

Ett, två, slå! Äsch…

Ett, två, slå! Yes!

Jag fortsätter med sammanställningen…

Det gick bra, gudskelov!

Ville bara säga att planet inte kraschade i fredags till trots av mitt något ödesutmanande inlägg i torsdags. Det var till och med så att vi flög in en kvart av restiden för vi hade en sådan enorm medvind. Det händer minsann inte på vilken cykelväg som helst…

Dessutom var jag även denna gång fullständigt uppslukad och märkte inte start eller landning. Faktum är att det kändes som om jag satt på flyget i cirka 10 minuter. Denna gång var det inte MBA som ”hjälpte” mig i min fokusering. Det var faktiskt ännu roligare saker än så (vilket ju inte egentligen är så svårt).

Efter långa många utredda skrivartankar  tillsammans med Lina Arvidsson (läs boktips tidigare i år) fick hon mig att inse hur befängt det var med att ens tro att jag skulle kunna spela golf. Har jag nu öppnat upp denna skrivarkran så är det inte helt lätt att stänga igen den. Oavsett vad någon lektör, eller annan för den delen, säger. Jag menar, jag löptränar ju ett par gånger i veckan. Det är ju inte för att jag siktar på ett maraton eller förbättrar min tid. Inte ser jag vidare snygg ut i löparkläderna heller. Det finns egentligen ingen som helst anledning till att man springer. Förutom det lilla faktumet att kroppen måste röra på sig för att må bra.

Mina fingrar måste röra sig över tangenterna för att hjärnan ska kunna vila.

Så är det bara!

Och den förlösande tanken bidrog till ett helt kapitel i manus 2 samt en ordentlig genomgång av synopsis där jag insåg att jag har ett par svåra partier att sy samman (cirka 20 sidor tippar jag på) innan det är dags för första genomgången. Det känns riktigt roligt!

Och så var det det där med tiden igen….

Vad är det för hemlighet Lova ruvar på?

Vi börjar närma oss upplösningen av hela dramat nu. Lova smällde inte dörren i ansiktet på Chris när han dök upp hemma hos henne, men hon är heller inte intresserad av att de blir ett par igen.

Det är ju bara det….

Chris kunde inte sluta le när hon nämnde barnet födelse. Det var som om han redan kunde känna sitt barns tyngd i sina armar. Utan att tänka sig om tog han fatt i Lova, svepte in henne i sin stora famn och lyfte upp henne en bit från marken. En cyklist girade åt sidan så att gruset sprutade när Chris svängde runt på Lova mitt på cykelbanan. Lova skrattade in i hans jacka, men lösgjorde sig sedan försiktigt.

“Vad tror du det är för kön?” fortsatte Chris upprymt. ”Jag var så upptagen att se hur hjärtat slå att jag helt glömde bort att se efter om det var en pojke eller flicka. Ska vi slå vad?”

“Nej”, och drog på det samtidigt som hon log. Hon var glad för att ha någon att dela sin glädje med. ”Det blir i så fall en väldigt lätt match för mig.”

“Vad! Vet du redan vad det blir?” utbrast Chris.” Varför har du inte sagt något?”

“För det är väl lite av livets få överraskningar vi har. Jag tänkte att du kanske vill ha det momentet kvar”, försvarade Lova sig.

“Just nu känns det som om jag har fått överraskningar nog på ett tag”, sade Chris, ”och det känns dessutom fel att du vet och inte jag. Hur länge har du vetat?”

“Eftersom läkarna misstänkte att barnet kunde vara skadat ringde de ned till Australien för att se vilken behandling jag fått för att bedöma barnets utvecklig och hälsa. De ville att jag skulle vara förberedd på en sen abort ifall det visade sig att barnet var för skadat.”

Plågad av minnet och den berg-och-dal-bana i känslor hon hade varit igenom för ungefär en månad sedan drog Lova en hand över ansiktet. Ena sekunden var hon glad åt att få ett barn i sitt liv. Nästa sekund var hon livrädd för att vara ensam beskyddare. Tänk om hon miste barnet? Tänk om barnet blev multihandikappat och hon stod helt ensam mitt upp i det? Nätterna hade varit långa och ovissa och det var först nu som hon vågade glädja sig åt barnet fullt ut. Det var heller inte så länge sedan hon hade tagit mod till sig att berätta för sina vänner och familj om att det väntades tillökning och att pappan bodde i Australien. Det var inte många leenden runt middagsbordet den kvällen.

“Jag gjorde en del ultraljud den första tiden. På något sätt kändes det enormt viktigt att få veta vad barnet hade för kön”, fortsatte hon lågt med blicken riktad mot marken där fötterna automatiskt flyttade sig ett steg i taget nedför backen och in mot stadens kärna. ”Om det värsta skulle inträffa så ville jag i alla fall veta om det var en pojke eller flicka. Fånigt egentligen, jag borde bekymrat mig mera över ifall barnet var friskt och utvecklades normalt än vilket namn barnet skulle få”, sade hon och skakade lite på huvudet åt sin tankegång.

Chris fick åter en inblick i den vardag hon hade levt i sedan hon lämnade Australien och insåg hur långt bort han hade befunnit sig från henne, både geografiskt och själsmässigt. I hennes vardag hade det inte spelat någon roll att han gick till en psykolog för att få ordning på sitt liv. Hon hade haft betydligt tuffare saker att hantera. Mentalt slog han pannan i väggen ett par gånger. Med en utsträckt hand fick han henne att stanna till mitt i Slottsbacken.

“Vill du berätta vad det är? Jag vill väldigt gärna veta.”

Lova tog sats innan hon svarade. ”En pojke! Och jag är rätt säker på att han har din näsa”, och ett solskensleende brast ut över ansiktet.

“En pojke!” utbrast Chris förtjust. ”Med min näsa, säger du? Stackars gosse.” Grimasen fick Lova att skratta.

”Det är inget fel på din näsa”, sade hon, knep tag i densamma och försökte vrida runt. Chris fångade hennes hand i flykten och tog istället tag om hennes haka.

”Ett barn”, sade han och kände hur känslorna fick orden att haka fast i varandra. ”Vårt barn, Lova.” Lova stod stilla under hans beröring med händerna lätt vilande på hans överarmar.

”Jag hoppas han får ditt hår”, fortsatte Chris och lindade en slinga av det mörkbruna håret mellan fingrarna.

”Och dina ögon”, sade Lova. ”Dina gröna ögon.”

”Och ditt skratt”, sade Chris och avhöll sig från att stryka henne över kinden. ”Jag hoppas verkligen han får ditt skratt och inte mitt gnäggande.”

”Då vill jag att han får dina starka armar.”

”Jag hoppas att han blir lika klok som du.”

”Och lika lekfull som du”, svarade Lova.

”Om inget annat så kommer jag leka med honom tills han ledsnar”, skrockade Chris. De stod stilla i tystnaden.

Tills en liten flicka med blonda flätor och rosaprickig klänning sprang rakt in i Chris ben för att undkomma storebrors vilda lek. Medan mamman bad flera gånger om ursäkt fortsatte Chris och Lova backen ned mot staden.

Och där gick brandlarmet..

…vilket visade sig göra underverk för minglet.

Där kan man bara se. Det har jag missat på min lista.

Med andra ord: vid dåligt minglande, sätt igång brandlarmet! Haka på strömmen och prata, prata, prata. Men, se till att vädret är bra!

För övrigt, vad visst jag den enda som plockade med mig datorn på väg ut ur salen. Väntade till och med att den skulle logga ut…

Vad säger det om mig och mitt förhållande till min dator egentligen?

Meeen….

… det är också rätt roligt att stå vid baslinjen och iakttaga ett par som nog kanske fick ihop det igår vid middagen…

Just nu sitter de framför mig och båda ser rätt skära ut över ansiktet…

Sött!

Åååååhhhhhh!!!

.. det var ju det där med minglandet… Det går ju verkligen inget bra. Hur mycket jag än läser mina egna regler. Hur mycket jag än Mona Lisa-ler.

Det fungerar inte!

Nu är det ”bara” en lunch och en kaffepaus kvar.

Peppa mig!

Vem sjutton behöver sjutton kuddar?

Som tidigare sagts så är jag för tillfället en del ute och reser. Det ger med sig att man även tillbringar en del nätter på hotellrum. Det hade ju låtit lite lyxigt om man också kunde sova de nätterna jag inte är hemma, men så är tyvärr inte fallet. Ofta är jag tröttare än tåget när jag kommer hem igen.

Skälen för dem är många. Dels för att dagen varit fullspäckad av aktivitet, jag är alldeles uppjagad när jag kommer i säng och får svårt att slappna av i väntan på John Blund. Det kan också vara så, som fallet denna gång, att damen bredvid mig (rummet bredvid alltså, inte i sängen) har en äcklig rökhosta som hon levererar bevis på ständigt och jämt hela natten. Inte trevligt och inte sömngivande.

Men alltsom oftast handlar det om kuddarna. Dessa kuddar alla hotell, världen över, har i deras sängar. Höga som hus är var de är. Stenhårda. När jag lägger mitt söta lilla huvud på en kudde så bryts ju ryggen av. I min lilla säng har jag fyra (4!) kuddar. Vad ska jag med dem till? Alla lika höga. Och hårda. När jag vaknar upp på morgonen efter en orolig natt är nacken alldeles sned och jag har tur om jag slipper undan huvudvärken. Jag behöver en kudde när jag sover, men den ska vara platt. Okej, om jag fick välja fritt så valde jag ju lätt en u-formad Tempurakudde, men den kostar ju sin slant så jag förstår att man inte ha dem. Men en liten platt kudde? Ska det vara så svårt?

En gång läste jag om ett hotell där man kunde kvittera ut en kudde i receptionen som skulle passa just mina behov. Platt, stor, lång eller u-formad. Bara att hämta.

Om jag bara kunde komma på vilket hotell det var så ska jag lägga nästa konferens där!

Ute i storstaden var jag…

…och nu är jag tillbaka igen. Säg inte till Mr Underbar att jag gick i mörkret hem från Möllevångstorget. Genom hela  storstaden fylld av människor och polisbilar.

Säg till honom att jag kom hem, i ett stycke. Utan skotthål och alla saker i behåll.

Säg också  till Mr Underbar (som nog har fullt upp med att natta barnen) att jag har haft väldigt trevlig. I gott sällskap. Med överraskande god, och mättande, veggomat.

Men inget vin. Däremot biologiskt ekologiskt odlat ingefäradricka. Den visste vart den rev. Trist på vinet dock. Det får bli nästa gång!

Sade jag att jag hade trevligt? I mitt ”blinda” sällskap.

Tack för i kväll!

Har ni sett mina påsar!!??!

Det läääät ju så himla bra. En middag i Malmö. Utan barn. Utan inblandning någonstans ifrån. Och sovmorgon imorgon innan alla föreläsningar drog igång. En trevlig, intressant sammankomst.

Men klockan 20…. Vem äter middag klockan 20? Är det inte då man avslutar sin middag och går i säng?

Jag är redan redo för sängen. Har ni sett mina påsar? Det ser ut som om mina ögon varit på värsta mellandagsrean och släpar sig nu hem genom gågatan med överlånga armar och trötta ben. Dum var jag dessutom och slängde i ett par kontaktlinser så påsarna kan nu härja fritt utan glasögonen. Fast det är klart, med den styrkan jag kör i glasögonen blir det ju rena förstoringsglaset och det vill man heller inte. Svårt, det där..

Meen, det kanske vankas god mat. OCH vin. För att inte tala om trevligt sällskap. Fast det vet jag ju egentligen inte. För jag har aldrig träffat henne förut.

Bara det är lite roligt.

Så var det de där påsarna…

Post Navigation