Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Archive for the category “Småbarnsjidder”

Dagen jag släppte sargen!

Jag erkänner utan minsta skam i kroppen. Jag är en hönsmamma. Tycker det är jobbigt när barnen inte springer runt benen på mig. Helt enkelt för att jag vet var jag har dem. Hela tiden. Det där med att lämna på skola och dagis eller hos kompisar är något jag förtränger. Tänker inte på att jag inte har koll, för då blir det jobbigt.

Äldsta sonen, sju år gammal, vill gärna gå själv till och från skolan. Det är cirka 500 meter, villaväg. Jag säger nej, nej, nej. Så kom den dagen då alla var sjuka hemma och jag inte ville riva upp två febriga ungar ur sängen. Då fick han gå själv.

Jag stod bakom gardinen och spanade. Naturligtvis gick det bra. Nu vill han ha en egen nyckel hem.

Så jag tänkte att jag måste spotta upp mig lite. Häromdagen tog jag mod till mig och lämnade sjuåringen och sexåringen ensamma hemma. I en kvart. Det var inte lätt. Det var svårt. Och jag var nervös, stressig och stirrig. Jag hade förmanat dem att gå till grannen ifall det blev läskigt. Och att aldrig öppna dörren för någon. Och att ringa om det var något.

Tills de stönade, slog sig för pannan och sände iväg mig.

Men naturligtvis gick det bra. De tittade på teve. Kompisar hela tiden.

Så då gjorde jag det andra helt oerhörda. Jag var på ridningen med Lilleman, tre år gammal. Han har ridit i snart ett år och bara störtgillar det. Själv är jag inte helt begeistrad. Tänderna är stora och hovarna alldeles för hårda för att jag ska känna mig trygg. Men vad gör man inte för sina barn…

Där, mitt i ridstallet slog det mig. Alla andra lät sina barn gå runt själv med hästen medan jag går tätt intill med grimskaftet. Så jag släppte. Mitt i traven. Släppte det krampaktiga greppet jag alltid har om Lillemans lår så han inte ska glida av den stora hästen. Jag släppte och såg rätt fram. Tänkte att jag hörde ifall han damp ner i marken.

Men naturligtvis gick det bra. Naturligtvis var han jätteduktig, hade balansen och det var ”jeetejoligt”. Naturligtvis.

Jag måste släppa sargen lite oftare. För mina barns skull.

Annonser

Modet sitter i musklerna

Många gånger genom livet har jag gjort saker jag egentligen inte vill. Gånger där klockan driver mig vidare och jag har inte en chans att värja mig. Gått in till en tenta, till exempel. Eller ställt mig på scenen för att mitt namn blivit uppropat. Stigit ut på en grön fotbollsplan precis i början på en viktig match och vet att om 90 minuter vet alla resultatet.

Ungefär lika många gånger som jag varit med om den där svettigt ångestkrampande känslan har jag ändå genomfört. Man får liksom inte tveka. Även om jag blundar, önskar att ett häftigt åskregn drabbar lokalt just vår fotbollsplan vet jag att jag inte kan komma undan. Det är bara att svira på sig målvaktshandskarna, rätta till benskydden, bliga åt motståndarna och hoppas att de inte ser hur muntorr och darrig jag är. Allt det går lite bättre om man rätar på ryggen coh låtsas som om jag inte alls är påverkad. Fasad, har jag visst hört att någon kallar det. Mod, säger andra. Jag säger bara, in i kaklet och en bit till!

I helgen vankades fest. Kusin fyllde fyrtio och jag och barnen körde genom ett enormt vackert Sverige (jag menar Höga Kusten, herre min dag!). Kalaset krävde kavaj, slips OCH fluga enligt Lilla Hjärtat. Jag förhandlade ner det till en slips. Samt lackskor. Som var lackfärgade ungefär fem sekunder innan vi såg första lekplatsen. Men hej, pyttsan med det. Lekande barn är glada barn. Glada barn ger glada mammor. Lackade lackskor vars svarta färg fortfarande är svart ger nog inte glada mammor. Typ.

Jag kom bort från ämnet.

Vilket fall som helst. Kusinen är väldigt musikalisk. Väldigt. Så festen hade en scen, en mikrofon och en gitarr. Och allt skulle användas. Av kusinen och hans inbjudna musikartist (Daniel Lindström! Starstruck!)

Kusinbarnen ville dock annorlunda. Vi gillar ju liksom  musik i min familj. Sedan jag kan minnas har godaste morfar stått redo med dragspelet så snart elvakaffet var över. Barnbarnen, alltså jag och kusinerna, lärde oss alla texter som i stort sett bara ”Allsång på Skansen” (innan det blev populärt) hade. Sedan radade vi upp oss som ett pärlband och marscherade in på scenen. Darrande knän och sviktande röster, men vi gjorde det.

Nu för tiden sänder vi upp våra barn. Men, till vårt försvar, helt utan att vi pressade och hotade dem (tja, lite så var det ju förut ”knixa nu, ungar, knixa”). De tågade upp på scenen och sjöng en egen variant av ”Fredagsmys”. Lite så här:

”Nu är du fyrtio år, men vi tycker om dig ändå. Du har fått gråa hår, men vi tycker om dig ändå”

Jag sade att de var runt tio, va?

Sötnosen var inte på scen för hon är helt allergisk mot höga ljud. Vi snackar hysterisk. Lilleman var inte heller med för han hade upptäckt maten. Märkligt nog var inte Lilla Hjärtat med. Orolig letade jag runt. Han gillar ju den där scenen.

Hittade honom vid scenkanten, fokuserad. Han hade bestämt sig för att sjunga en sång för han hade ju glömt att rita en teckning och man fick ju inte komma tomhänt till kalas. Utan tvekan tågade han upp, greppade mikrofonen och sjöng en dopvisa:

”Jag tänder ett ljus för barnet i min famn. Låt det brinna för ditt namn. För dagar som ska komma och allting som ska ske, jag ber dig herre, för alltid vara med”

Med stämmor och allt. Helt själv. En gång hann han inte andas så han sjöng på inandning. Väldigt snyggt och effektivt. Jag kan lova för att inte ett öga var torrt och salen bågnade av applåder. Alla ville göra high five när han steg av scenen och självade Daniel Lindström (Idolvinnare alltså, första säsongen) log som en sol. Lilleman avbröt sitt intag av mat för att, i cirka fem minuter, klappa hysteriskt och ropa ”brabo Okkar, brabo”.

Efteråt frågade jag hur han bestämde sig. Hur han bara stegade upp och gjorde något sådant där.

”Jag sa åt mina muskler att ge mig mod och då gjorde de det. De såg till att jag kom upp på scenen.”

Fan, bra grej de där musklerna. Som ser till att man levererar som man tänkte sig. Gör något av livet och njuter av framgångarna.

Brabo, Okkar, brabo!

 

Var ska det bli av honom?

Häromdagen var jag och kidzen på trevligt besök hemma hos en kollega. Vi satt med en kopp kaffe och spanade ut över åkrarna medan barnen lekte stojigt tillsammans.

Just som bäst såg jag något stort som lyfte ur vassen och svävade iväg. Den var stor, ljus med ”fingrarna” som doppade i lakrits. Det var ungefär det jag såg på avståndet. Givetvis blev jag nyfiken. Givetvis ville jag verka världsvan.

”Det var värst. Har ni storkar på åkern?”

Kollegan blev mäkta imponerad, så som det nu bör. Storkar, här? Nej, det hade de inte sett men det var ju värst. Jag blev omedelbart lite osäker. Fanns det nu storkar i den här delen av Sverige? Ärligt talat, den där storklektionen gick jag nog aldrig i skolan. Fast det sade jag inte kollegan, hon verkade liksom imponerad av mina kunskaper så då var ju allt frid och fröjd.

Tills ett blont litet huvud dök upp i trädkojan.

”Näe, mamma. Det är ingen stork, det är en kärrhök.”

Eftersom han är ju bara fem år och verkligen inte börjat skolan än kände jag att jag hade all rätt att svara:

”Näe, Lilla Hjärtat. Kärrhökar är BRUNA. Inte vita.” Så det så, liksom. För jag har koll. Jag har ju gått i skola. För länge sedan, visserligen, men jag gick hela tiden. Alla åren.

”Finns vita”, säger han bara och dyker ned i trädkojan igen.

Jag kunde inte annat än skaka lite på huvudet samstämmigt med kollegan. Det var nog ingen stork, det var vi eniga om, men en vit kärrhök? Nej nej. Inte då. Och så en femåring som säger något sådant där tok.

När jag kom hem var jag tvungen att googla. Det där google är allt bra grejor för en sådan som jag.

Men vad fn…

Det enda jag har att säga till mitt försvar att den inte heter vit kärrhök utan blå. BLÅ. Och de finns. Och verkar inte vara helt vanliga i våra trakter.

Men Lilla Hjärtat har koll. Superkoll. En stor del ligger i förskolan han går på. Den som tar honom ut i naturen hela dagarna och erbjuder honom paletten av djur, växter och fåglar. Varje dag. TIll det har han både minne, är smart och tror på sig själv och sin fakta. Vad ska det egentligen bli av honom när han börjar skolan och kunskaperna bara ligger öppna för honom?

Jag väntar otåligt på att få följa hans resa genom livet.

Jag beundrar alla aktörer inom ungdomsidrotten

Häromdagen var jag på ett ledarträffmöte. Äldsta sonen vill spela fotboll. Då behövs det ledare. Jag gillar fotboll. Mitt diskbråck till trots anmälde jag mig till den glada skaran.

Eftersom jag inte har varit på fotbollsplanen som hör till vår bygd utrustade jag mig med karta och kompass och begav mig iväg i höstrusket. Belöningen av den sex kilometer långa bilresan var en grävling som sprang över vägen samt en uppenbarelse.

Där jag hade förväntat mig en lerig fotbollsplan samt en bajamaja som omklädesrum fann jag istället sju leriga översvämmande fotbollsplaner samt en grusplan. Med belysning. Vid sidan av den stora parkeringen låg klubbhus, kafeteria, fina ombytesrum och till och med en liten lekplats.

Herre min…. Jag är impad. Mitt ute i skogen. Mitt bland granarna. Denna oas. Im.pad.

Mindre impad blev jag inte när jag gick in i möteslokalen och såg cirka tjugo engagerade fotbollsledare och styrelsen. Som gör allt för ungdomarna. Brinner för deras intresse och att de ska få en bra start i livet. Det var kioskverksamhet här, utbildningsmöjligheter, träningstider där, cuper som var bra att gå och så massor av fika till det. I vår blygsamma bygd fanns ett gäng väl fungerande lag för både pojkar och flickor. De flesta ledarna vittnade om hur roligt barnen tyckte det var att spela. Utmaningen blev att göra det även efter de fyllt tretton år och börjat skolan inne i stan.

Utan dessa människor, som tar av deras lediga tid, kör barn till träning, stannar på träningen för att hjälpa till med upprop, västutdelning och träningsmetoder, vad vore våra barn då? Människor som lär ungdomarna att ta ansvar, komma i tid och uppföra sig snyggt, både på plan och utanför. Som ser till att de tidigt i livet får ta del av en gruppgemenskap, lär sig att det är viktigt och roligt att röra på sig och att förlora är tufft men det är bara att komma igen.

Jag tar av mig hatten för alla dessa ledare runt om i landet. Som får vår ungdomsidrott att frodas och leva vidare.

Vad gör du för ungdomsidrotten?

Lilla Hjärtat har talat

Vid nattningen, jag är god mor och läser saga. Reptiler i naturlig storlek. Inklusive ormar. Som ju är en reptil. Jag fattar det. Så länge spindlarna håller sig borta.

”Mamma. Var tyst. Mina muskler måste få slappna av och det går inte om du pratar hela tiden.”

Jahapp. God natt då…

Huka er på vägarna, Lilla Hjärtat ska ut och cykla

Lilla Hjärtat är bäst på allt. Han kan både simma, är starkast i världen och slår fotbollen hårdast av alla. Lägg därtill till att han nu kan läsa och skriva helt obehindrat.

Enligt honom själv.

Jag gillar hans självförtroende. Önskar jag kunde få honom att spilla av lite på mig i ny och nä. Det finns dock baksidor på myntet.

Han tror på det tills han har prövat. När han inte kan redan första gången lägger han av och ned.

Så var det när han skulle cykla. Som fyraåring tiggde och bad han om en cykel. Han skulle minsann cykla runt hela byn på ett nafs och alla skulle kolla in bara honom. Vem var vi att förneka honom detta? På hans femårsdag stod en vinröd cykel och väntade på honom.

Han kastade på sig hjälmen i samma rörelse som han kom upp i sadeln. Han hann inte ens trampa ordentligt ned förrän han ramlade åt sidan.

Sedan den dagen har han inte satt sig upp på en cykel. Jag kan cykla så varför gör det, är hans försvar. Istället ville han ha en sparkcykel, för han är minsann asasnabb på att sparka. Det fick han inte. Inte förrän han kunde cykla.

Igår kom vi hem från Hdalen. Här i Studentstaden hade snön smält undan förvånansvärt fort. För att ha något att göra fick vi ut cyklarna ur garaget. Även om Lilla Hjärtat inte ville cykla så var det dags för Sötnosen att svinga sig upp i sadeln.

Jag lovar er, det tog fem sekunder, sedan kunde Lilla Hjärtat både cykla rakt fram, svänga och bromsa. Visserligen stod det vid ett tillfälle en brevlåda lite så där i vägen, men det gick bra. Hotet om att lillasyster skulle kunna cykla före honom var allt som behövdes för att riva ned stoltheten.

Idag, efter dagis, är planen att han ska cykla runt hela byn. För han kan det. Han är nämligen snabbast och vet ni vad? Han är också bäst på att svänga. Och det gör inte ens ont när han ramlar. Fast det är klart, han ramlar ju inte. Det är för sådana som inte kan cykla. Och det kan ju han. Och det har han kunnat läääänge.

Så om ni har planer på att bege er ut i närområdet ikväll ber jag er att se upp för ett blått streck på en röd cykel med orange vimpel. Det kan mycket väl vara sonen som övar till nästa OS.

Grattis Sötnosen!

För exakt fyra år sedan låg jag i min säng, rätt less på den enorma magen. Då kom första värken. Omgående visste jag att det var dags. Det var ingen annan tid än nu. Och det skulle gå fort. Visst, det var över 10 dagar till utsatt datum, men om otålighet är mitt mellannamn räknar jag med att mitt barn har det på samma sätt.

Ringde barnvakt, ringde dagis och BB. Satte Mr Underbar i bilen och körde iväg. BB ville egentligen inte ta in oss, men två timmar senare var hon ute. Min lilla söta tjej på 4.5 kilo. Min tjej jag hela tiden trodde var en kille. Jag minns hur jag stirrade på henne och tänkte att det här gick ju alldeles för lätt. Lite musik i öronen, två krystvärkar och sedan var du ute. Då förträngar jag den där panikhalvminuten då alla trodde att du låg med händerna före och läkare tillkallades. Det redde dock ut sig och alla kunde dra en djup suck av lättnad. Utöver det gick allt bra.

Tills de ville att vi skulle åka hem. Det ville visst inte kroppen så vi åkte in igen i tio dagar med dubbla dropp och 42 graders feber. När jag tänker efter var den stunden rätt mysig. Du och jag isolerade i ett eget rum. Jag fick inte ens gå ut och hämta en kopp kaffe. Jag minns jag såg på dig och läste en bok mest hela tiden. Det är solklart de lugnaste tio dagar jag har haft ever efter det.

Nu fyller du fyra. Stor tjej med ljust långt hår. Gillar dockor och rollspel, musik och att sjunga (gärna högt, väldigt högt). Avgudar storebror och retas med den lille. Kryper gärna upp i knäet på mamma och pappa för att berätta en saga. Förgyller våra dagar med dig själv närvarande.

Du är Sötnosen rätt och slätt och idag är det din dag! Grattis!

Uppdatering runt Sötnosens kalas

Det blev inte något kalas. Inte denna vecka. Det blev sjukt barn som hämtades hem från dagis. Alla kompisar fick snällt hämtas av deras föräldrar istället för av oss. Prinsessdansen får vänta och ärtsoppan åt vi upp. Det blir till att koka mera.

Hur Sötnosen tog det? Som hon alltid gör? Med ett litet milt leende. ”Det gör inget, mamma. Vi hinner det nästa vecka. Nu ska vi bli friska.”

Hon är så klok och så stor i sådana situationer. Jag oroade mig inte ens för att berätta sanningen för henne. Att allt blev inställt och framflyttat. Jag visste att hon skulle hantera det.

Nu väntar kalas om en vecka istället. Samma upplägg, samma kompisar och samma place. Det blir nog bra det också.

Och jag skulle tippa på att Lilla Hjärtat flippar ut över alla dockor hon får..

Sötnosen blir fyra och Lilla Hjärtat surar

Jag tror att det är ett väldigt vanligt fenomen. Ett barn ur syskonskaran har sin helt egna dag. Sin födelsedag. Det betyder ju massor av uppmärksamhet, kanske en speciellt frukostkopp och… och presenter.

I vår familj betyder presenter till andra än Lilla Hjärtat jordens undergång. Både bildligt och bokstavligen. Han bryter ihop och tycker mest synd om honom i hela stora världen. Ingen tycker om honom och han fyller minsann aldrig år. Hulk, hulk.

Idag ska Sötnosen ha kalas för sina vänner. Lilla Hjärtat är naturligtvis också bjuden. Lilleman likaså. Jag anar stora problem längs eftermiddagen. Igår hade jag ett snack med Lilla Hjärtat. Han som är så stor nu (hela fem år) får faktiskt inse att ibland kan man inte få allt. Ibland får man stå tillbaka och se på i väntan på sin egen dag.

”Ja, jag lovar. Jag är en stor pojke nu. Jag klarar det där”, blev svaret samtidigt som en liten plutande underläpp visade sig och hakan darrade till. ”Dessutom får hon bara dockor och jag är ju pojke, så det gör inget.”

Jag är inte så säker på att det kommer gå bra. Jag tror det blir utbrott både idag och i morgon, men då får man väl ta det. Låta honom skrika ut sin frustration och hoppas på att grannarna äger hörselkåpor. För att inte tala om att han skrämmer slag på de väna flickorna som vi idag ska få hem från dagis och förskola till ett rejält prinsessparty. Ett party där Sötnosen har helt fått styra meny och innehåll.

Bara så ni vet så vankas det ärtsoppa och våfflor till middag idag. Den klassiska godistårtan har hon ratat i förmån för glasstrutar. Disco ska vi också ha, iklädda våra prinsessklänningar och kronor. Jo jo.

Wish me luck!

Det där med barn och deras aktiviteter

Idag har jag hängt i stallet tillsammans med alla tre kidzen. Sett på när en häst med stora tänder blev tränsad. Tydligen gillar den där hästen av dunjackor. Tydligen är hästen både envis och lite busig, så man måste vara bestämd. Bestämd och väldigt rädd om sina fingrar.

Till min hjälp hade jag Stora Kusinen. Efter ett par år på hästryggen har hon nu sadlat om till trampolin, även om hon erkänner att hon saknar de där pälsklädda fyrbenta djuren. Hon har dessutom den härliga kombinationen att både gilla hästar samt Sötnosen.

Jag gillar Sötnosen.

I väldigt många minusgrader stod jag i ett iskallt ridhus och såg med skräck på hur barnen hoppade över hinder (eller ja, skrittade lite fint över bommen) och travade lätt. Ja, jag är stolt över henne, men jag gillar det bara inte. Och så frös både jag och mina killar. Mitt i allt ska ena killen kissa och den andra dör om han inte får ett kex. Det ska man hantera samtidigt som dottern sitter uppkastad på en ton stor häst med mega-hovar. Och så var det de där tänderna.

Det får mig att fundera över det där hur föräldrarna styr sina barns val av aktiviteter. Jag menar, innan jag fick barn sade jag stora saker som ”mina barn ska minsann få utöva vilken aktivitet de själva vill” och ”jag ska minsann ställa upp på allt de vill”.

Sedan fick jag barn. Och barn som gillar aktiviteter. Jag gillar att de är aktiva och att de är nyfikna på nya saker. Jag gillar att se hur de testar sina gränser och utmanar sig själva.

Jag gillar ju bara inte iskalla ridhus eller hästtänder.

Mitt första steg är att hyra in systerdottern. Ett steg för att komma undan dotterns stora intresse. Ett steg som tillåter henne att fortsätta med ridningen samtidigt som hon tycker det är fantastiskt att kusin är med och leder. Förhoppningsvis tycker kusinen att det är lika roligt.

Meen, jag ska inte sticka under stolen att jag gärna styr över henne på fotboll eller löpträning. Kanske dans, så länge jag inte behöver stå där och vara partner.

Fast då styr jag ju hennes val av aktiviteter. Hennes intresse i livet och det som ska berika just hennes vardag..

Svår balansgång det där…

 

Post Navigation