Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Archive for the month “januari, 2012”

Google är fina grejer… eller?

Jag vet inte helt hur det fungerar men på bloggstatistiksammanfattningen (finns säkert ett bättre ord för det, men vad vet jag?)  kan man se vad folk har sökt på och således hamnat på min blogg. De sista veckorna har det kommit ett par väldigt konstiga sökord. Sökord som ”Vitaminkusin och Lilla Hjärtat” kan jag förstå. Även om jag tycker det är lite lustigt. Sökningar på olika författarnamn och deras titlar är jag också helt med på. Annat är det med sökord som ”Lina Arvidsson har diabetes”, vilket tydligen någon googlat på och hamnat hos mig. Jag undrar naturligtvis vad jag har med det att göra. Eller om svaret finns inbäddat någonstans på min blogg. Kanske i en kod jag själv inte knäckt. Andra ord är ”Vad är baciller”. Stackars människa om hon/han (hen?) tror att hon/han (hen?) kan copy-pasta något från min blogg till en c-uppsats. Eller kanske för inlämning i femte klass. Vad vet jag. Tror bara inte jag kan hjälpa där heller.

Den absolut värsta söksekvensen är ändå ”mitt barn slår mig när jag hämtar på dagis, men inte annars”. Det är tydligt något man kan läsa om på min blogg. Första plats på google. Hur gick det till?

Jag vet inte med er, men jag blir mörkrädd. Vad har jag skrivit om egentligen? Och stackars människa som googlar om det. Jag önskar jag verkligen verkligen kunde hjälpa. Verkar vara jobbigt att bli slagen på dagis.

Tips till personen i fråga någon? Så hon/han kan läsa om det här nästa gång hon/han googlar om det.

Annonser

Min Chris är jättekändis!

Som jag tidigare skrivit har jag hittat min Chris (Manus 1, se tidigare länk). Kanal Sjuan, klockan 13 på vardagar. Via läsare i Australien fick jag reda på att alla vet vem ”Chris the Vet” är. Att han är typ kändis. I sin blåa uppknäppta skjorta, vågiga hår och surfaraxlar. Hmm…

Och hur ska jag kunna följa det programmet nu när jag ska jobba? Skaffa fler barn? På play-funktionen går det inte heller. Och det där med att spela in på video som gick en gång förut (när teknologin var enkel och smidig) går inte ens att genomföra.

Happ, det var det. Min Chris på tv för en dag. Meen, i manuset för en evighet. Bara en sådan sak.

Husmyten – del Telia uppföljning

Idag har varit en riktigt bra dag. Fullt ös hela tiden, men ett bra fullt ös. Det hjälper på när ungarna är med på rälsen och sköter sig. Visst, svettigt ibland, men vad tror man själv när man har småttingar?

Dagen avslutades med 3-årskalas i det gamla bostadsområdet. Det var väldigt trevligt, god fika och massa folk. Högt i tak och trångt i sal, liksom. Tack för inbjudan!

Många föräldrarpar där var lite i samma situation som vi var i för ett par år sedan. Familjen växte men inte väggarna i lägenheten. Naturligtvis kom vi snabbt in på husmyten. Jag skäms ju inte för att säga det. Gå inte på det (läs tidigare inlägg av husmytar)! Jag ska inte upprepa mig med något jag redan har skrivit. Läs det istället och fundera en gång till innan ni tar fram bostadsguiden.

Meen! På vägen hem i bilen slog det mig ju. Jag har inte uppdaterat historien runt Telia (läs tidigare inlägg). Hur går det egentligen med vår ny box? Fungerar det? Har vi kaos inför varje tv-tittande?

Ja, vad ska jag säga? Eftersom jag nu har hittat min Chris på just tvn så är kanske inte avslöjandet så dramatiskt när jag säger att det fungerar. Det är sant! Boxen fungerar (ta i trä…). Nog för att den är rätt opraktiskt eftersom den är tänkt att endast sättas upp på väggen (ärligt, vem gör det?) men annars har jag bara enstaka hack i bilden någon gång väldigt sällan. Varför i hela friden tänkte de inte på att byta ut vår gamla box? Det kan ju inte ha varit så svårt att räkna ut. Jaja, man kan inte vara bäst jämt. Det ”roligaste” är att efter allt vårt klagande har vi inte fått någon som helst ersättning (vi snackar typ gratis film). Mest av allt gillar jag att de sänder ett mail till oss med en knapp som det står ”tryck för att svara” på. Den knappen fungerar naturligtvis inte så man kan hänvisa till sitt ärende, utan skärmen blir svart. Den där Telia är bra smarta. Bara så ni vet.

Med andra ord, det blir kanske inte något mera snack om Telia här på bloggen. Hoppas vi. 🙂

Chris!! Där var han ju!!!!

När jag skriver ihop en historia och på så vis får mig ett manus att jiddra lite med så har jag en bok där jag samlar mina karaktärer. Jag brukar ha en ganska så klar bild över hur personerna i boken ser ut, men eftersom jag har så dåligt minne måste jag få tag på de där bilderna och klistra in dem i en bok. Av någon anledning så är det viktigt för mig att jag hittar ”rätt” bild. Då menar jag inte bara den bilden jag har i huvudet utan att det faktiskt blir på en person från Australien (Manus 1) eller Montana (Manus 2). För att få till det brukar jag googla på namnet (jag har alltid bestämt namnet innan), yrket samt landet. Ibland brukar jag vara mera specifik än så.

Manus 1 utspelar sig alltså på en fårfarm i Australien. Jag har aldrig varit där och kommer nog heller aldrig komma dit (bara tanken på spindlarna…) så jag fick googla rejält för att få en uppfattning av landskap, hus och människor. En av huvudpersonerna är veterinären Chris så alltså googlade jag på Chris + veterinary + Australia. Det fantastiska var att den första bilden jag fick upp var nästan identiskt med den bilden jag hade inne i huvudet. Inte lika mycket surfartyp, men annars. Sjukt nära. Han printades snabbt ut och åkte in i boken. Väldigt nöjd var jag!

Häromdagen satte jag på tvn mitt på dagen. Det har knappt hänt här under föräldrarledigheten, men nu skulle det ju pillas med naveln (se tidigare inlägg).

Jag säger det bara. Jag höll på att trilla av stolen. Eller soffan om man ska vara petig. Där var min Chris! Utan att ens veta vad jag tittade på så visste jag det bara. Det var min Chris! Jag såg visserligen aldrig ifall han hade gröna ögon men annars, jo då. Jag satt som fastklistrad vid tvn och jag är glad att Lilleman roade sig gott med sin leksak för jag hade inte kunnat ta ögonen från skärmen.

Det visade sig att han är en stor tv-personlighet hemma i Australien med en serie som handlar om hans jobb på kliniken nära Bondi Beach. En serie som sträcker sig över flera säsonger. Väldigt känd tydligt. Där kan man bara se.

Han var inte bara lik min Chris, han är i det närmaste personifierade min Chris. Jag hade kunnat sagt innan vad han skulle säga. Även humormässigt. Det var nästan läskigt. Förutom den där skjortan som var lite för mycket uppknäppt och lite för stora surfaraxlar. Det passar inte min Chris. Men annars så. Jo då.

Jag tänker lite så här. När (se vad kaxig jag blev där!) min bok blir accepterad och när (heja mig!) den sedan blir filmatiserad så ska den riktiga Chris spela Chris med gröna ögonen. Lite som Mr Darcy i Bridget Jones Dagbok.  Vad tror ni om det? Måste ju helt enkelt fungera. Han behöver ju bara spela sig själv liksom.

Det är nästan väldigt väldigt synd att man ska börja jobba nästa vecka. Hur ska jag nu kunna glutta på min Chris varje dag klockan 13? Tips någon?

Sista skälvande dagarna…

Inser lite så där allt för plötsligt att det är sista fredagen som jag är föräldrarledig. Ever and ever. Visst, det blir säkert en massa VAB framöver, men den här stora sammanhängande ledigheten är liksom över nu. Och det gick så fort. Kan inte minnas att det gick lika fort med den äldsta, Lilla Hjärtat. Kan kanske inte påstå att det kröp fram, men jag minns att jag klättrade på väggarna den sista tiden innan det var dags att jobba igen. Med Sötnosen hade jag bägge barn hemma, utan dagis, och då var det så full fart hela dagarna att jag ärligt talat inte minns speciellt mycket av den tiden. Många lekplatser kan man hinna med på en dag…

Inlägget igår, om utbrändhet, har jag fortsatt att fundera lite på. Att vara föräldrarledig är ett bra sätt både att bli utbränd men även tid för eftertanke och landa på jorden. Det lät ju lagom flummigt, jag inser det, men jag tror också jag menar det. I all sin klarhet.

Först får man sitt lilla barn med sig hem. Framför sig ligger oceaner av tid då man ska hinna njuta, lära känna sitt knytte samt introducera den lilla till alla oss i familjer och hur vi beter oss. Därefter börjar man skriva långa listor på sådant som man vet man aldrig skulle prioritera i ett vardagsliv där bägge föräldrarna jobbar heltid, det ska hämtas och lämnas på dagis och däremellan bör ju det utfodras lite mat också. Jag pratar om sortera in bilder i album, skapa ett eget album till Lilleman, organisera bland alla viktiga papper eller sy upp ett par gardiner som nu hänger på gardinstången med knappnålar i fållen. Sådana grejer. Sådant som alla har i deras hem. När man är föräldrarledig är man ju bara hemmagående och kan göra allt det där. Smart grej liksom.

Utbränd blir man för att man inte får gå på toa själv, hinner inte duscha, kan inte ens dricka kaffe utan att det händer en olycka. Den värsta arbetsgivaren man någonsin kommer få är ens barn. Ju yngre ju värre, liksom. Söta, så söta, men de vet exakt när det är som mest olämpligt att vakna. De föds med den egenskapen. Så är det bara och man kan lika gärna vänja sig vid det och gå vidare i texten.

Jag har varit hemma sedan i maj. Visst, jag bubblade in mig på listan med att tapetsera tre rum i källaren (varav en tapet släppte, såg det i dag. Inte en snygg syn) men sedan tog det tvärstopp. Inga fler projekt avklarade från listan.

Vad har jag gjort egentligen? Vad har jag hunnit med? Jag vet per faktum att jag inte varit en latte-mamma. Jag har knappt varit inne i Studentstaden och jag har dessvärre inte varit social. Jag har pluggat. Visst, det har jag. Och det en hel del, men inte hela tiden. Jag har städat, tvättat och lagat mat. Funderat ut logistiken i familjen. Det har jag. Men sådant syns ju inte, räknas knappt. Skrivit har jag också gjort. Inte lika mycket som jag velat, men mer än när jag börjar jobba igen.

Faktum kvarstår. Nästa vecka är jag tillbaka på jobbet. Får gå upp tidigt (ingen skillnad), duscha, få på mig annat än mysbyxor (stor stor skillnad) och ta bussen in till jobbet. Där får jag förhoppningsvis arbeta ifred (stor skillnad) utan att ha någon i knät och som gärna vill trycka på alla knappar på datorn (väldigt stor skillnad) för att sedan hinna iväg och hämta på dagis (ingen skillnad), laga mat (ingen skillnad) och vara tillbaka i ekorrhjulet igen (halleluja).

Har jag saknat det? Ja, lite. Kommer jag sakna föräldrarledigheten? Där man kan gå klädd som man vill, hantera över sin egen arbetstid och kanske, om man har tur, läsa en bok mitt på dagen för att Lilleman somnade behändigt. Skriva på bloggen när han tar sin förmiddagslur. Läsa en artikel och skriva en sammanfattning när han tar sin eftermiddagslur. Avklara städ, tvätt och mat på dagstid. Ja, det kommer jag faktiskt sakna. Faktiskt. Barnvagnspromenaderna blir ett minne blott. Tyvärr.

Mest av allt ändå kommer det nog kännas av att detta är sista sista sista gången ever som jag kommer vara föräldrarledig. Ingen sorg, men ändå. Konstigt på något sätt. Nu går vår lilla familj framåt i tiden och det känns bra. Vi är kompletta och hela. Friska framför allt.

Och så ska jag få börja jobba. Heja mig!

Utbränd

Igår fick jag reda att en vän till mig blivit utbränd. Gått in i kaklet. Och kanske en bit till. Lika gammal som jag, småbarnsförälder, med heltidsjobb. Som tur är drog han i nödbromsen i tid och har nu, långsamt men säkert, börjat vägen tillbaka. Vägen till sig själv. En inte helt enkel uppgift då jag kan tänka mig att många tittar snett på en människa som rent fysiskt ser frisk ut. För att inte tala om vad personen själv tycker om sig själv. De inre tankarna är nog de svåraste tankarna. Vi är så otroligt fostrade i att arbetet ska man svettas igenom, man ska tacka ja till allt och inte vara besvärlig.

Det får en att börja fundera över livsstilen. Varför man irrar runt i ekorrhjulet hela tiden. Jag ska ju vara den första att erkänna att det är lite fullt upp just nu. Nästa vecka börjar jag jobba igen, jag ska läsa vid sidan av och så var det det där med att skriva. Och då har jag vi inte ens nämnt barnen, huset och så Mr Underbar. För att inte tala om att kasta in lite träning. Varför gör jag det? Till vilken nytta, liksom? För vem?

Jag tror fullt och fast på ett par saker i livet. Många saker kan jag ändra mening lika ofta som andra byter gardiner, men det här står jag fast vid. För det första, skaffar man sig familj ska man inte jobba ihjäl sig. Lättare sagt än gjort. Det är jag den första att erkänna. Jag gillar att jobba. Gillar att ha kalendern fulltecknad och gillar att lära mig nya saker. Utmana mig själv. Men när jag skaffade familj fick jag dra ned på ambitionerna, lägga en del av karriärsplanerna på hyllan. Har man barn, ska man göra det. Man som kvinna. Så är det bara. Annars, inga barn.

Nästa sak är att man gärna vill vara där så länge som bara möjligt för barnen skull. Det tror jag alla håller med om. Hur håller jag mig kvar i livet på bästa sätt? Träna, ät rätt och må gott. Enklare blir det inte. För oss stackare som börjar komma upp i medelåldern (men hjälp!!!!) är det extra viktigt. Man orkar inte lika lätt vara vaken efter en festkväll (läs; kruppnatt), magen återhämtar sig inte lika lätt efter graviditeten eller den där extra kakan (varje kväll och ibland även flera stycken) man bara inte kan låta bli att stoppa in i munnen. Meen, eftersom man är gift och avsatt så att säga så orkar man inte helt ta tag i att kläderna inte sitter lika snyggt längre, att man inte kommer ned i den lilla svarta. Mysbyxorna går ju lika bra. Och är så otroligt mycket skönare. På mellandagsrean kan man smyga lite med att man är tvungen att köpa nya kläder, en storlek större, för det var ju ändå så billigt.

Allt det tar dagar från våra barn. Förhindrar oss att leva tillsammans med våra barn så länge som bara möjligt.

Jag inser det. Klart och tydligt. Och ändå är det så svårt.

En del av kvinnofällan är att titta snett på andra kvinnor för att de tränar. Tar hand om sig själv. Eller, har egentid, som det så fint heter just nu. Andra kvinnor vill gärna framhävda att de minsann är hemma all tid med deras barn. Hedervärt. Men, 1. vart är pappan? Säkert ute och tränar, för de brukar vara bättre att få till det på den fronten. 2. När ska den kvinnan få ordning på sin onda rygg för att hon bär runt på barn och matkassar hela tiden? Hur ska hon få kondition nog för att klara medelålderrssjukdomarna som bara kommer som ett brev på posten? Ungefär samtidigt som man fyller medelålders faktiskt.

En annan viktig bit som jag försöker hålla fanan högt är att hitta ett fritidsintresse och vara med vänner. Gärna samtidigt, men det kan ibland vara svårt. Idealiskt, men svårt. Intresset kan vara allt från att träna, läsa en bok, gå på bio, sjunga i kör eller vad som nu krävs för att man ska få lite energi. Ladda batterierna. En gång i veckan är det bästa men någon gång i månaden kan vara susen det med. Bara det står i kalendern och man vet att det ska hända. Igen, kvinnofällan ger gärna till känna att man minsann ska vara med sina barn så mycket som möjligt. Om jag inte får skriva, läsa en bok eller springa en tur i skogen så blir jag inte en bättre mamma. Jag blir inte det. Jag blir en sur, gnetig, tjock självdöende mamma som inte tar hand som sig själv. Är det det vi vill? Jag antar inte…

Med andra ord. För att få det bästa av livet följ dessa enkla råd:

1. Våga dra i handbromsen, be om hjälp och hoppa av ekorrhjulet innan det skenar iväg.

2. Sätt krav på arbetslivet. Det ska kunna fungera tillsammans med familjelivet. Så är det bara. Vi lever i 2000-talet. Klart det ska fungera. Antingen får man gå ned i tid eller skaffa nytt jobb. Allt för att hänga ihop ett tag till. Jag skulle vilja hävda att det finns extremt få jobb där man är oumbärlig (utan jobbet som förälder då kanske). Ställer man krav och är konstruktiv brukar det oftast fungera. Annars, stick därifrån.

3. Prioritera träning på samma sätt som arbete och familj. Träning behöver heller inte betyda hänga på gymmet eller springa i skogen. Det kan vara en lång snabb barnvagnspromenad (gärna med sällskap) eller springa tillsammans med barnen upp och ned för pulkabacken. Ta med dem till simhallen men häng inte bara vid kanten och övervaka. Lek med dem. Se, det går att få in i schemat, det kan jag garantera. Utan att råka ut för kvinnofällan.

4. Se till att fyll kalendern med sådant som får dig att må bra. Avsätt tid och få det att ske. Bara bestäm dig. Det kan vara en kvällskurs i något du alltid tyckt varit intressant (se på mig. För ett år sedan var det otänkbart att jag skulle sitta och skriva varje ledig sekund, men tack vara en kurs är det så det är. Och det är härligt!). Prata med din partner och se till att även han/hon gör samma sak för sin egen del. Det hjälper nämligen inte ett dugg ifall du har lust att stänga in dig i sovrummet för att läsa en bok i en timme (om det nu är det du vill) och samtidigt ha dåligt samvete för att du inte är med familjen. Att han/hon drar hela lasset under den timmen. Det fungerar bara tvärtom, och är inte bra. Om det blir svårt också så vill jag bara säga att barnvakt är RUT-avdragsgillt. Bara ett tips. Kanske någon kan hämta på dagis en dag i veckan, leka av barnen, medan du tränar. Så skippa hellre en McDonaldsmiddag så har du råd med det. Det behöver inte vara värre än så liksom, bara man har koll.

5. Var med dina vänner. Skratta mycket. Gör en ny sak varje år. Tex gå och bowla eller läs en genre du aldrig prövat förut. Kanske till och med  gå på nytt cafe´. Var lite vild, liksom.

Så, in i medelåldern med flaggan i topp. Det får bli mitt motto. Och när jag skrev det här drack jag bara kaffe. Utan kaka. Det är alltid en start.

Till alla er utbrända där ute i verkligen. All respekt och heder ska ni känna från mig. Det är en lång väg tillbaka till egna skrattet och energin och jag kan inte annat än hoppas att det ska gå bra. Kram

De mystiska örngotten

På julafton öppnar yngste sonen en julklapp som innehåller 6 st omaka örngott. Jag frågar honom vem de var ifrån och han visar mig pappret och  etiketten som han menar att paketet var inslaget i.” Till äldste sonen från farmor”. Hmm, mystiskt, äldste sonen skulle alltså ha fått 6 st omaka örngott från farmor och yngste sonen har öppnat klappen…..Jag frågar runt i släkten om det är någon som eventuellt har önskat sig örngott och nu sitter besviken för att de inte har fått några. Men nej, ingen känner till något om några örngott. Bäddat för problem kan man säga.

Jag fick en huvudkudde av min svärmor i julklapp och tänkte att det kanske var jag som skulle få dessa örngott, att hon bara råkat skriva fel namn på etiketten. Frågade henne därför häromdagen om de mystiska örngotten kom från henne. Men nej, icke. Hon såg ut som ett frågetecken.

Så, om det nu är någon där ute som gett örngott till någon i julklapp och väntar på ett tack från personen som skulle få dem – hojta till. Örngotten ligger hemma hos mig och väntar på sin rättmätiga ägare.

Lova möter Chris för första gången

Så där ja. Huset är storstädat och all jul befinner sig i garaget. Två av ungarna sover och den tredje ligger nybadad framför tvn och kollar in bolibompa. Diskmaskinen är i gång och inne i vardagsrummet hänger tre tvättmaskiners tvätt. Det råder med andra ord frid i huset.

Så där så att jag börjar bita på naglarna. Jag har lämnat in mina uppgifter för veckan och en novell är ivägsänd. Så egentligen är det världens bästa plan för att skriva. Men jag hade ju lagt det ned projektet…

Man behöver ju inte vara värre än att man kan ändra sig. Så jag gjorde det. För en kväll.

Försökte få Nate bort från korridoren men det gick så där, så jag öppnade upp manus 1 och började lite planlöst titta på texten. Här kommer ett avsnitt när Chris träffar Lova för första gången. Hon har ljugit sig till platsen som ”dräng” på fårfarmen genom att säga att hon kan rida. Det kan hon inte och det upptäcker gårdens ägare ganska så omedelbart. Naturligtvis är han snäll och ger henne lektioner istället för att skälla på henne. Hur skulle det annars se ut?

LOVA:

När Silver var klar för ritten fick hon ta tyglarna och leda ut honom i paddocken, medan Will gick bredvid och småpratade om vädret. Lova koncentrerade sig på att hålla fingrarna så långt borta från hästens stora tänder. Det skulle helst ske samtidigt som hon inte fick tårna in under hästens hovar. Silver buffade hela tiden på Lovas högra sida och Will visade hur hon bestämt skulle putta tillbaka hästen. Han förklarade att en säker och trygg utstrålning utgjorde en bra ryttare. Lova lade det på minnet och med ett darrigt andetag försökte hon åter räta på ryggen. Silver lät sig dock inte luras och det var en nedslagen Lova som klev in i paddocken. Will tog ett ordentligt tag om hennes högra fot och innan hon visste ordet av satt hon högt uppe på hästryggen. Hon kände hur hästens muskler rörde sig under henne och kunde inte låta bli att imponeras av dess kraft och storhet. Först ledde Will henne och Silver ett par försiktiga varv runt paddocken för att värma upp ekipaget. Han sade åt Lova att räta på ryggen, korta tyglarna och trycka ned hälarna i stigbyglarna. Lova gjorde sitt bästa för att efterfölja hans order, mån att vara till lags. Hon tyckte det var mycket att hålla reda på samtidigt och undrade bekymrat hur det skulle gå när det gick lite fortare. Will släppte Silver och ställde sig istället i mitten av paddocken.

“Skänkla på nu och få honom att gå upp i trav”, manade Will med lugn och trygg stämma.

“Skänkla?” sade Lova och kände sig dum. Hon räddade sig snabbt då hon slängde in ett ”det heter nog inte så på svenska”, och fick Will att förtydliga sig.

“Tryck båda benen mot hästens sidor och få honom att trava.”

Lova, som egentligen tyckte att skritt var alldeles lagom, tog ett djupt andetag och pressade innersidan av benen mot hästens stora mage. Silver valde att totalt ignorera Lovas kommando och lunkade på i samma takt. Will skrattade och bad Lova göra det igen, denna gång med mera kraft. Lova tog i så att benen hoppade på sidorna, men Silver bara fnös och gick oberört vidare.

“Hoppla gamla pålle”, fick hon ur sig på svenska samtidigt som Will återigen tog tag i tränset och manade på Silver genom att daska honom i sidan med handflatan och smacka med tungan. Hästen suckade trött till och började röra sig fortare runt paddocken med Lova hängandes med som en trasdocka på ryggen. Will tittade upp på henne med ett skevt leende.

“Jag trodde du hade ridit en del som yngre.”

Lova kunde bara ansträngt le tillbaka medan hon kämpade för att inte ramla av. Will lugnade ned Silver till skritt och utan att kommentera det ytterligare förklarade han utförligt hur hon skulle sitta på ryggen när det var trav. Att det var lättare för hästen ifall de tillsammans hittade in i rytmen. Lova lyssnade uppmärksamt utan att notera bilen som kört in på gårdsplanen framför dem.

”Bra, Lova!” berömde Will när hon klarade flera travsteg i takt med hästen och Lova kände sig barnsligt stolt. ”I den här takten blir det galoppträning imorgon”, fortsatte han.

“Är du inte riktigt klok”, skrattade Lova tillbaka. ”I den här takten har jag ingen bak kvar!” och torkade svetten ur pannan med ena handen. Solen stod högt på himlen nu och det värmde rejält under hennes lånade hatt. På tryggt avstånd hemma i Sverige hade hon på film sett hur alla i Australien bar hatt. Det var först nu som hon till fullo förstod hur livsviktigt det var.

“Hej”, sade en mörk stämma bakom dem. ”Vad gör ni?”

Lova vände sig klumpigt om i sadeln och fick syn på en lång, muskulös man i 30-årsåldern, lojt lutande mot staketet. Han iakttog hästekipaget med intensiva nyfikna ögon och var klädd i ett ljusblått smutsigt arbetsställ. På marken bredvid honom stod en stor brun läderväska.

“Hej!” hälsade Will glatt mot den nytillkomna gästen. ”Vad för dina vägar hit?”

“Tara ringde och sade att en av era kor hade ett stort sår på ena benet. Hon ville att jag skulle komma och ta en titt”, svarade mannen utan att släppa Lova med blicken där hon skrittade runt. Will följde hans blick.

“Det här är Lova, från Sverige. Hon ska jobba hos oss ett tag, men det visade sig att hon inte kan rida, så vi tar lite ridlektioner idag.” Han tittade retsamt upp på Lova, som rodnade klädsamt.

“Nu måste jag ju galoppera imorgon när du hänger ut mig så där”, sade hon, och brast i skratt när hon såg Wills ångerfyllda min. ”Nej då, rätt åt mig som sade att jag kunde rida”, skyndade hon sig att säga.

“Straffet för din lögn blir en ömmande bak ikväll”, log Will och vände sig sedan mot veterinären för att tala om den skadade kon. Lova anade inte hur man tog sig ner från en häst. Än mindre hur man gjorde det snyggt. Istället fortsatte hon skritta runt i paddocken medan hon förstulet tittade på gästen.

“Ska du inte komma och hälsa på vår veterinär?” ropade Will över axeln till Lova. Hon gjorde ett tappert försök att styra hästen mot dem i en förhoppning att hon kunde hälsa från hästryggen, men Silver var inte alls samarbetsvillig utan fortsatte gå sakta runt.

“Ett ögonblick bara”, sade hon snett över axeln, ”jag ska bara göra klart det här varvet.” Viskandes på svenska till hästen sade hon ”Kom igen nu! Gör inte bort mig mer än nödvändig. Gå fram till killarna!” men hästen bara frustade till och fortsatte gå sina egna vägar.

Will och veterinären betraktade Lovas allt mer desperata försök roat utan att verka vilja göra en insats.

“Går det bra, Lova?” frågade Will småskrattades.

“Absolut! Ingen som helst fara!” bekräftade Lova medan hon både drog i tyglarna och skänklade på, helt utan resultat. ”Alldeles strax! Jag är på väg”, sade hon sedan, men nåddes av gapskratt bakom henne. Då rekapitulerade hon totalt, och började själv skratta åt hela situationen.

“Hjälp! Hur får jag skrället att göra som jag vill? Och hur kommer jag ned från den här skyskrapan?”

Medan Will tog tag i Silvers träns stod veterinären klar att ta emot Lova när hon på darriga ben sjönk ned från hästryggen. Han fångade smidigt upp henne i famnen och höll henne kvar, men Lova maskerade ett steg bakåt genom att klappa om Silver.

“Ja, nu har du träffat vår veterinär Chris, och det på väldigt nära håll”, skrockade Will.

Lova vände sig åter mot mannen, sträckte fram högerhanden och hälsade artigt. Chris fattade den och höll fast den en sekund för länge med retsam glimt.

Uppdatering – skrivande

Ifall ni satt lite och undrade hur det går med skrivandet så är Ingrid fortfarande kvar på operationsbordet medan Nate sitter i korridoren och gråter och gråter. Stackarn. Han borde snart få ett glas vatten. Chris och Lova vandrar fortfarande runt ovetandes om deras framtida framtid. De vita bussarna har kommit in som en bubblare på listan, så nu vet jag inte hur länge de får köra runt innan de hamnar nedskrivna på pappret. Innan sista april i alla fall för då går den deadlinen ut.

Det blir inte i dag i alla fall. Idag ska det storstädas. Jag snackar storstäda (och då undrar ni givetvis vad jag gör här framför datorn, med allt rätt!). Alla gardiner ska ned, lampor bytas ut, mattor skakas, sängkläder bytas och lite annat smått och gott. Lilleman ska få sova på försök inne hos Sötnosen så där ska det möbleras om. Jag tror i och för sig inte att det kommer gå vidare bra, men vi gör ett försök. Huset ska överlämnas i samma skick som jag fick det i den gången jag blev mammaledig. Nu är det Mr Underbar som får stå för husmodersfasonerna här hemma så står jag för fiolerna.

Frågor på det?

 

32 minuter av hemligheter

Nu när jag gjorde en helomvändning med det mesta och slängde mig framför tvn istället så fick man se en del. Och höra ännu mera.

Bland annat om en ny amerikansk undersökning där man tittat på hur länge kvinnor kan hålla en hemlighet. Jag tänkte kanske ett par dagar, en vecka. Men nej, 32 minuter.

32 minuter, det är ju typ ingenting! En kopp kaffe och tidningen är 32 minuter. Man hinner inte ens se klart Oprah. Det kan till och med vara så att man måste skvallra vidare till den person som precis skvallrat för lunchen är inte uppäten ännu.

Så jag tänkte på mig själv. Hur är jag när jag får reda på ett riktigt smaskigt skvaller. Tja. Plötsligt verkade 32 minuter som väldigt lång tid att hålla in med det. Jag vet ju hur jag sträcker mig efter telefonen och börjat fundera vem som behöver veta just detta. Eller mailar. Ja, mailar gör jag. Ringer har jag också lagt ned. Maila är grejen.

Om det är en riktigt riktigt stor hemlighet som jag vet vet vet att jag inte får berätta vidare så gör jag inte det. Det smärtar men jag gör inte det. Däremot måste jag få det ur mig. Viska det i vassen som han.. var det kung Midas som viskade i säven? Kanske jag berättar det för en hund, eller en busspassagerare eller väver in det i ett manus men ut ska det. Och så snart det är ute är det okej. Då kan jag hålla det hemligt.

Bara så ni vet….

Post Navigation