Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Archive for the month “februari, 2012”

Vad gjorde ni denna extra dag i livet?

Eftersom det är skottår i år har vi inte bara fått en timme till skänks utan en hel dag. 24 timmar bara till mig. Så jag tog ledigt och tänkte utföra en massa projekt. För att hinna i kapp. Hinna i fatt. Innan jag får fnatt.

Vad har jag nu fått gjort idag.

1. En halv inlämningsuppgift till MBA (stöp på att jag inte förstod sidohänvisningarna och var tvungen att maila lärare). Förberett inför de två stora studierna med att hämta hem artiklar. Svarat på ett diskussionsforum, som jag nog inte helt förstod mig på samt läst kapitel 7+8. Framför allt fattat hur mycket jag inte har fattat. Fått ett A (ETT AAAAAAA) på en uppgift i MBA. Ja, (JAAAA) det kändes bra (brAAAA).

2. Tagit en löptur i skogen. Eller var det mera jogging (vad är skillnaden?). Kanske var det lite snölunk, men solen sken och vädret var rent ut sagt underbart, så vem bryr sig. Ut kom jag i mina löparkläder och det är det som räknas så här i början på säsongen.

3. Satt framför tvn med datorn i knäet och kollade in min Chris. Samma gamla blåa skjorta. Jag börjar tro att han inte har någon annan. Lite oläckert om man tänker på det faktiskt.

4. Klippt håret på barnen (nej, syster yster, du kommer inte bli nöjd, men jaja), badat av dem samt klippt deras naglar.

5. Dammsugit hela huset (förutom källaren, för det gör jag typ aldrig).

6. Packat inför DK-resan. Det blev visst mer än vad jag trodde så nu vet jag inte längre med de där löparkläderna. Eller så får jag plocka ut broschyrerna och trycka ned skorna där…

7. Hann redigera två sidor (av 200, det är för sorligt) av Manus 1. Det går bara för långsamt.

8. Bestämt mig för att vara med i ytterligare en skrivtävling. Denna gång med temat Grannar. Syster Yster har nu texten för att få ned den till 4000 tecken.

Nu är det Bolibompa på tv och jag har planer på att snart smita ned i källaren. Inte för att göra klart fotoalbumen utan kanske mera lägga bort alla bilder som nu ligger över hela gästrummet i väntan på inspirationen ska flöda. Om tio år eller så…

Det var min extra dag. Ska bli kul att höra om er!

Annonser

Springa och springa… Men nu är det gjort!

Tänk att det ska vara så otroligt svårt att peppa sig själv ut i spåret och när man är där är det ju bara underbart. Strålande sol, knallblå himmel och ett par plusgrader. Fåglarna sjöng säkert men jag hade musik i hela öronen och det är inte heller helt fel. Det var en sådan där riktigt publikfrieri-från-livets-sida-ögonblick liksom. Som gör allt värt det.

Visserligen var det halare och snöigare inne i skogen än vad jag hade hoppats på. Stod mellan valet på 3 km banan i skogen och 7 km ute på helt offentlig öppen terräng. När man springer för första gången (eller överhuvudtaget..) så är det där med offentlighet väldigt känsligt. Speciellt när man har löpartights på sig. Det spelar liksom ingen roll. Jag känner mig rätt naken i de där tightsen. Just i dag hittade jag inte mina fodrade tights (har du tagit dem, Mr Underbar? Du är ju lite av en fryslort till skåning) så jag fick ta mysbyxorna. Det gjorde den där skyddande skogen än mer intressant.

Men som sagt. Mycket spring blev det kanske inte i fot-vrickar-snön och halt som bara den. Men jag tog mig igenom det. Och var så upptagen av att leta isfläckar och undvika knölig snö att jag inte ens lade märke till att banan tog slut och jag var på hemväg. Så ska en slipsten dras!

Om jag är nöjd med mig själv? SÅ SJUKT mycket! Om jag kommer ta med mig löparkläderna till DK? Jajamänsan. Om jag går och duschar nu innan jag blöter ned hela golvet? Det är nog bäst…

Tack för peppen. Nu är det bara MBA kvar så är dagen underbar ännu mera!

Peppa mig, här ska springas!

Idag är det mycket inplanerat. Jag har tagit ledigt från jobbet för att hinna med.

Det låter alltid så bra när man gör de här dagarna. Allt man ska hinna med. Rensa ut bland alla måsten. Jag gick upp klockan 4 imorse för att börja. Efter en väldigt lätt natt. Var bara uppe ett par gånger, så det var rena lyxen. När man är så här utvilad måste man ju leverera i arbete istället.

Det här ska jag göra idag:

1. Läsa allt inom MBA och göra en inlämningsuppgift, se ett klipp, förbereda för de två stora case study. Jag räknar med cirka 4 timmars effektivt arbete.

2. Tänkte ta årets första löp (läs gå..) pass i skogen idag. Kan vara för kallt. Kan vara för halt. Men jag tänkte det. Räknar med ca 30 minuter plus dusch på det.

3. Bada ungarna och klippa deras naglar (verkar vara ett evighetsprojekt det där). 30 -45 min

4. Packa inför det kommande kundbesöket i Danmark. Det är mycket som ska med och mycket som ska tänkas på. ca 1h

5. Städa (lika mkt ett evighetsprojekt det med). Pågående och in i planket.

6. MANUS!! Vad roligt det vore om man faktiskt kunde avsätta lite tid till de där manusen. Verkligen roligt. Rätta upp på 1 och skriva klart 2. Gärna hela dagen.

7. Jag har fått en väldigt intressant bok på posten. Signerad och allt av författaren. Det vore ju enormt kul att börja läsa den snart. Gärna hela dagen.

Helst helst helst av allt har jag lust att kasta mig framför tvn och bara zappa zappa zappa. Hela dagen. Utan dåligt samvete. Utan kryp i benen. Bara zappa. Kankse till och med hyra en film över boxen (jodå, Telia fungerar igen!).

Kommer jag göra det? Nope! Det kan jag svara på med all tydlighet. Kommer jag göra allt det där andra nämnt ovan? Tja…

Vi gör så här. Nu går jag direkt och svidar om. Tar ett löppass (igen, gå blir bra) och sedan bloggar jag om det. Då har jag åtminstone gjort en sak på listan. En sak som dessutom får mig lite stolt om jag genomför det.

Peppa mig nu hela vägen ut genom dörren! Nu kör vi!

Jag räknar till tre, annars…

Jag vet inte om ni har varit med om begreppet ”att hota barn” någon gång. Jag vägrar tro att det är bara jag som strör hot runtomkring mig som om det vore frön till vårsådden. Jamt o standut, som man sa på min gamla förening. Standut o jamt. Med andra ord: hela jävla tiden!

Mina barn behöver hotas.Det är något jag upptäckt med tiden. Så är det bara. Och det gäller att inte komma med några tomma hot. Här gäller det att följa upp för annars minns de det inkonsekventa likt en elefant. Säger jag att de inte får följa med ifall de inte hoppar i kläderna i en fart då gäller det att faktiskt hinna tänka att det går att lämna ett barn hemma (med förälder förstås, vad tar ni mig för?). Ja, det har hänt att barn stannar hemma. Ja, det har hänt att hela grannskapet hörde det. Ja, det har också hänt att mina barn får gå till sängs utan lördagsgodis. För att vara allvarlig så tror jag att det sker oftare än att de faktiskt får deras tio godisbitar i en liten Höganässkål.

Mina barn gör inte alltid som jag säger…

MEN! så kommer vi till det lite intressanta. Jag tror fler har varit med om fenomenet och jag är nyfiken på hur det fungerar  för er.

Så här är det. Så snart det drar ihop sig till konflikt så säger jag bara ”om du inte drar på dig kläderna så räknar jag till tre. EN, TVÅ..”

Längre behöver jag inte komma. Faktum är att jag aldrig kommit till tre. Faktum, igen, är att jag inte helt vet vad jag ska ta mig till när jag kommer till tre. Saken är den att ungarna gör direkt det jag ber dem om så snart jag hotar med att räkna. Allvarligt! Det är sant. Det kan vara fullt helylle kaos där hemma. Inget fungerar. Alla skriker och vi ska iväg. Ni känner igen er va? Då tar den ömma modern fram den stora släggan. ”Jag räknar till tre. ETT..” och vips så åker byxorna på, mat in i munnen och de slutar hoppa i sängen.

Jag är totalt fascinerad av detta. Varför fungerar det? Det finns ju så uppenbart inget ”annars” där. Inget lördagsgodis som ryker ned i soptunnan. Inga indragna fickpengar. Bara det faktum att jag snart har räknat hela den astronomiska vägen till tre. Som jag aldrig hinner till. Vad jag nu ska hitta på när jag någon gång kommer till tre. Eller är det det övergripande hotet, det ultimata hotet, där man faktiskt inte vet vad som väntar som är skrämmande för de små? Jag vet inte…

Hur gör ni? Vad säger ni till era barn? Varför räknar vi?

Kom igen nu. Dela er erfarenheter med oss. Jag vet ni kan. Innan jag räknar till tre.

ETT!

TVÅ!

Boktips ”Välkommen hem” av Johanna Lindbäck

Jag måste erkänna. Jag går verkligen igång på det här med ungdomsböcker. Verkligen. Allt jag inte läste förr i den genre fullständigt slukar jag nu. Det är något med rytmen, dialogen, drivet, hastigheten och pirret. När det är som bäst alltså.

Bäst just nu (av det jag har läst) är helt klart den bok jag läste ut i helgen. ”Välkommen hem” av Johanna Lindbäck. Bättre än ”Harry Potter”. Bättre än ”Twilight”. Faktiskt bättre än några andra av Johanna Lindbäcks böcker (som jag har läst). Inte lika bra som ”Hungerspelen”, men hey….

”Välkommen hem” handlar om Sara som kommer tillbaka till Luleå efter ett år i London. Hon hoppar in i tvåan på gymnasiet. Om hon trodde hon skulle mixas in direkt i det gamla gänget, med den gamla killen, trodde hon grufvligt fel. Och det känns. Och hon lider. Riktigt tonårslider sig igenom dagarna. Överanalyserar och agerar på varenda lilla (icke-)blick. Varje tonfall. Varje förbi-gång. Varför kan hon och de gamla vännerna inte umgås som vanligt? Vem är hon utan dem? Och varför kan ex-killen helt enkelt bara heja på henne. Som han brukade. Som hon ville så gärna. Vara de två igen.

Hon kämpar så hårt med att det gamla livet ska komma tillbaka, så hon börjar på jujutsu. Helt logiskt tankegång, liksom. Tonårslogisk. Och där finns det ju också killar. Speciellt en vältränad, långhårig kille som hon både retar sig på som retar med. Under ett par månader lär hon känna honom bättre medan hon sakta kommer på tal-fot med ex-killen igen.

Och så ska hon till att välja.

Om det är lätt? Nej. Om hon gjorde rätt? Läs och bedöm själv!

Jag tror ni har fattat att jag gillar boken. Det gör jag (om ni inte hade fattat det). Jag läste så snart jag kom åt. Typ när pastan kokade, framför Bolibompa, på toa (va! Gör inte ni det?). När jag slog ihop boken blev jag arg för att jag inte hade skrivit den. Bara en sådan sak.

Det finns en blogg där ute i cyberspace. Boktjuven. Där listas allt man vill ta från en bok om man skrev en själv. I god tjuv-anda är detta det jag vill tjuva rakt av.

  1. Dialogen. Asskön. Man kan verkligen höra hur Johanna Lindbäck suttit och läst replikerna högt för sig själv för att sätta både tempo och plocka bort småord. Nu är jag ju inte tonåring, men språket känns väldigt autentiskt. Mycket slang, engelska ord och så vidare. Asskönt!
  2. Tempot. Det piskas upp i början utan trista inledningar på naturskildring, faktagrejer och annat man annars ska ta sig igenom när man läser ”vuxen”-litteratur. Pang på bara. Rätt ned i pudelns kärna. Varför inte? Det funkar väldigt väldigt bra.
  3. Humorn. Snabbt och rappt. Det är inte alltid jag är med. Det är inte i alla svängar jag sitter fast i båten. Ibland kan jag till och med ta en högersväng när de rockar vänster. Men jag skrattar högt flera gånger. Mest för att jag inte väntade mig det. Blir sur för att jag inte är så snabbkäftad när en kille står framför mig. Eller var! För tjugo år sedan. Men herre gud. Var försvann tiden?
  4. Gestaltning. Ni vet, där man gör allt för att undvika skriva ”arg” utan mera ”klampade ut genom dörren”. Jag behöver nog inte nämna att jag är typ asdålig på det. Folk är väldigt lätt ”arga” i mina manus. Här vrimlar det av bra gestaltning. Typ så här (gissa humöret): ”Wow. Improvement. Ljudeffekt i mitt huvud: ”Uuäääh” i en stor skämsrysning”. Eller vad säger ni om det här: ”Han gjorde en urskuldande ”call me crazy, men…”-axelryckning som var så gullig att jag inte visste vart jag skulle titta”. Sådant gillar jag. Det gör jag. Skarpt. Kan hända att några av dem åker ned i min citat-bok för att minnas mitt stöldbegär. Kan hända väldigt mycket att det blir så.
  5. Pirret. Man blir pirrig när man läser boken. Ska jag vara ärlig så vet jag inte om hon valde rätt kille på slutet. Jag vet inte om det blev de i framtiden. Jag vet bara att jag satt och funderade på vad jag hade gjort den gången för (hjälp!) tjugo år sedan. Vilken kille (om jag nu fick lyxen att välja mellan två) hade jag valt? Den trygga mysiga man känt sedan barnsben. Han som vet allt om en och vet vilka filmer man går igång på eller hur ögonen ser ut efter en dålig natts sömn. Eller den nya killen man inte kan leva utan en sekund. Inte kan låta bli att ta på. Den mystiske trulige liksom. Vilken? Ständigt dessa frågor…

Jag tror ni har fattat. Läs boken. Känner ni er gamla nog så låt även era tonåringar läsa boken. Då blir ni de coola föräldrarna.

Bara en sådan sak!

Ett inlägg om Lund (till Nina)

Nu sitter jag på flygplatsen och bara vill hem. Även fast jag har haft det trevligt. Även fast våren verkligen har kommit till de södra delarna i landet och det har varit ljufligt att vandra runt.

Jag vill helt enkelt bara hem.

Men om jag hade velat stanna hade jag velat stanna i Lund. Det är en stad enligt min melodi. Efter ett antal kundbesök i går strosade jag och kollegan runt medan vi letade ställe att äta på.

Det här uppskattar jag med Lund:

1. Atmosfären. En liten stad nära allt det kontinentala.

2. Låga hus, inte mer än två våningar i de centrala delarna. Korsvirkeshus blandat med tegelstenshus och ett litet antal med lite mer modernt snitt. Härliga bakgårdar mitt inne i centrum. Inte ett hus likt det andra.

3. Bagaren var öppen klockan 7 på morgonen, en fredag! När händer det i Studentstaden? Typ aldrig. Och det var full kommers där inne. Bara det faktum att det finns en bagare…

4. Gick förbi en slaktare och fick flash backs från Grannlandet. När man höll Farmor under armen och gick ut för att handla in middagens hakkeböf. Ekologiskt, for helvede! Bara så liksom. De där lokala slaktarna har vi inte Studentstaden. Skulle vilja ha det.

5. Alla cafeér och restauranger. Underbart. Kan ha varit lite påverkad av vädret, men oj vad mysigt. Hann dock inte med det rekommenderade surdegsbrödet, men det kan mycket väl tänkas bli flera besök här. Speciellt med tanke på hur trevligt vi har haft det.

6. Hotellet var bra (förutom glasväggen i duschen då, men den pratar vi inte mera om). Skön säng, knöliga kuddar (vilket hotell har bra kuddar??!) OCH NUTELLA på hotellfrukosten. Det ger topptoppbetyg. Att jag sedan inte kunde sova alls är ju bara mitt problem. Det var skönt att sitta i sängen klockan 4, nyduschad (ja, även denna gång väldigt väldigt iskall) (tänkte att man kanske inte fick duscha så tidigt. Eller att jag inte hittade myntinkastet…) med espressokaffet i handen och läsa ”Välkommen hem” av Johanna Lindbäck. Lite trött just nu dock. Kan ha att göra med den tidiga morgonen.

Det här uppskattar jag inte så mycket med Lund:

1. Kullerstensgatorna. Inte poppis när man har rullväska och dessutom lätt för att stuka fötter.

Övrigt, väldigt trevlig resa som jag nu vill komma hem ifrån. För imorgon klockan 7 styrs bilen mot Selma-landskapet och familjedopet (nej, det blir inte en Estelle i vår familj). (Estelle liksom. Vad var oddsen för den?).

Ha en trevlig resa nu då, kära bloggen

Vita bussar eller koncentrationsläger. Det är frågan.

Jag tänkte ta nya tag runt novelltävlingar (se tidigare inlägg). Denna gång en dåtidsnovelltävling. Har redan själva upplägget klart för mig, men eftersom jag bara har 30.000 tecken inkl mellanslag så måste jag sålla lite.

Så, min öppna fråga till er. Ska det vara om vita bussarna eller koncentrationsläger? Vad vill ni helst läsa om? Vad låter mest intressant? Kanske till och med mest ovetandes om?

Kom igen, ge mig input. Annars bestämmer jag själv och då vet man aldrig vart det kan sluta…

Den blinde duschar kallt..

Idag tog jag och en kollega flyget ned mot södra delarna av Sverige för lite arbete. Underbart att mötas av snödroppar istället för snöglopp!

Efter en lång intensiv dag sitter jag nu på hotellet uppkrypen i sängen med datorn i knät och fjärrkontrollen på behagligt avstånd. Naturligtvis ska jag passa på att både skriva rapporter som manus samtidigt som bilder på den nya kronprinsessan ska tittas på. Allt på samma gång.

Min kollega hade varmt talat om duschen här på hotellet. Så pass att jag blev helt sugen på att ta mig en dusch innan jag slog igång datorn. Det var något med regndans och duscha i flera timmar i varmt strilande vatten som han orerade om. Det är ju alltid trevligt att bli av med lite nervöshormoner och resdamm. Härligt, och sedan ned i nytvättade stärkta lakan. Skriva hela natten (jag har lovat mig själv att inte släcka förrän 21) och vakna utvilad imorgon lagom till hotellfrukosten börjar.

Det är bara inte så enkelt som det kan tro att det låter.

Är man halvblind som jag är det alltid en utmaning att ge sig in i nya badrum. Alltid. Och det går sällan bra. Samma sak idag. Ett tag var jag nästan lockad att ringa in till kollegan för att få lite hjälp, men jag gjorde inte det. Fast det var tätt på.

Varför är det så att allt ska vara så high-tech? Varför är det så att allt ska vara så elegant och diskret att man inte hittar varken kallt eller varm eller vart det ska spruta vatten någonstans?

Varför är det inte standardiserade badrum på alla hotell så vi halvblinda kan hitta vägen fram.

Badrummet på det här hotellet är väldigt litet. Duschhörnan var liksom i ena hörnan, avskild med en glasvägg ställd tvärs över rummet. Inte en duschvägg. Inte en duschkabin. En glasvägg som jag, utan glasögon, absolut inte lade märke till när jag gick in på den lilla toaletten. Det var det första problemet. Det var heller ingen dörr på väggen in till duschen, så det tog ett tag innan jag mimade mig fram till ingången. För att göra en onödigt lång historia kort så kan jag säga att jag är rätt nöjd med att man inte få ha övervakningskameror på badrum. För det får man väl inte?

Det andra problemet det avstilade, designade stålrörsduschmunstycket. Jag såg i taket att det var en stor liksom regnstrilande munstycke samt ett löst avlångt munstycke hängandes vid sidan. Hur jag än letade knappar kunde jag inte hitta hur man växlade mellan de två. Det fick bli regndansen hela vägen igenom. Inget som fungerar på att få ut schampoo ur mitt hår, kan jag ju upplysa. Det tredje problemet var varmt och kallt vatten. Den fattade jag inte alls. Eftersom vattnet fortsatte strila kunde jag heller inte, med händerna, leta mig fram till andra knappar. För det var kallt. Riktigt kallt. Ett tag tänkte jag att det kanske var ett gammalt hotell, tar lång tid för det varma att komma fram (men det kalla går det tydligen fort för? Hur logiskt är det?). Men efter fem minuter tänkte jag att det var nog mitt fel. Igen. Så jag tänkte jag tar lite duschtvål och kör igenom lite fort här i allt det kalla. När jag ändå gjort mig åbäket att få av mig kläderna och hittat ingången. Just det ja. Rätt in i problem nummer fyra. Först hitta den lilla flaskan. Ta rätt. Och sedan öppna. Varför ska allt vara så svårt? Är det ingen som har gjort en marknadsundersökning på hur olämpligt det är att ha väldigt små plastflaskor som i dusch blir blöta och man ska (gärna lite morgontrött) få upp skruvkorken? Jag skulle gissa på att den designen som används på de flesta hotell inte skulle gå igenom kundkraven. Skulle gissa på det.

Efter mycket skruvande, svärande och dunkande i väggen, upptäckte jag att det inte var en skruvkork. Det var bara att dra rätt upp.

Vad hände med standardiseringsprocessen?

Så nu sitter jag småfrysande i sängen och ståtar med schampoo kvar i håret. Nästa gång tror jag att jag tar med mig en ledsagare!

När huset brann ned och tog dominospelet med sig

Vad gör man när Lilla Hjärtat helt plötsligt bryter ihop i gråt framför Hjärnkontoret utan att kunna säga vad som är fel? Vad säger man när man fiskar upp honom från soffan, trycker in honom i famnen och vyssjar honom samtidigt som man funderar på vad som utlöste det hela. Hur mycket kan inte ett modershjärta brista när äldsta sonen hulkar som om livet hängde på det?

Och för honom gjorde det faktiskt det.

Han kom ju på att det där dominospelet han fick i fiskdammen i folkparken för två somrar sedan brunnit upp i husbranden. Han kom på att det inte finns mera. Är borta. Gått upp i rök. Han kom på att han väldigt gärna vill ha det spelet nu. Genast.

Det blev inte bättre för att den ömma modern med liten stämma försökte trösta och säga att allt gick ju bra, vi lever, vi klarade oss. Det är bara saker som försvann.

Det hjälper inte för en liten fyraåring. Han ser det inte så. Han ser sitt nedsmälta dominospel som nu helt plötsligt betyder jättemycket för honom fast han inte nämnt det på väldigt lång tid. Det hjälper inte att man säger att man kan köpa nytt. Nu genast. För han vill ha det spelet. Just det spelet vars vita prickar försvann fortare än en avlöning i januari. Och vars trälåda var skev och texten luddig.

Det hjälper inte.

Ett Litet Ömkligt Hjärta gick förtvivlad i säng. Grät och grät medan jag tröstade och tröstade och Sötnosen tittade storögt på. Han kom ju samtidigt på att mormor inte bara blivit av med sitt dominospel. Hon hade ju blivit av med allt. Att huset är borta. Finns inte mera. Marken är slät under snötäcket och det växer gräs där till sommaren.

Han kom helt plötsligt på allt det under Hjärnkontoret.

Novell till tävling. Eller inte…

Planen och strategin var att röra om lite i den sociala mediegrytan med mitt namn så att mina manus sedan blir lättare att publicera. Nu är jag ju ingen ”Big Brother” brud. Ej heller kommer jag någonsin vara med i ”Robinson” eller Biggest Loser. JAg skulle väldigt gärna vilja vara med på Melodifestivalen men de har faktiskt inte frågat ännu.

Bloggen här är ett försök på att nå ut. Om än blygsamt, men man vet aldrig. Ett annat försök är att vara med i så många tävlingar som möjligt. Förhoppningsvis sitter det någon i juryn vars moster har en hund var barnvakt känner en på Bonnier. Ni fattar planen. Load and clear…

Enligt tidigare inlägg så försökte jag få lite hjälp till en novelltävling för att korta ned texten. Syster Yster ställde upp. Efter ha skalat bort typ allt har vi fortfarande inte kommit ned till 7000 tecken inkl mellanslag. Då ger bruden med inget tålamod upp. Så är det. Meen, för att det inte ska gå till spillo så publicerar jag novellen här.

Kommentera gärna vad ni tycker om den. Jag kan ta kritik….

Fiolerna spelar och eftertexterna rullar

-Förstår du inte, du måste ju göra en Pretty Woman!

Jag tittar upp från soffan och kisar med rödsvullna ögon mot kompisen Anna.

-Pretty Woman?

-Men mamma! Du har ju sett Pretty Woman! Det är så romantiskt! Tänk att bli upplockad av en snorrik Richard Gere! svarar dottern Ronja.

Anna betraktar roat Ronja som dansar runt med sopborsten i vardagsrummet.

-Alla filmer måste göra en Pretty Woman, säger Anna. Lagom till att man tror att allt är kört. Oftast för att killarna inte vågar binda sig. De lämnar förhållandet och alla mår skit. Men så gör killen ett oväntat drag. Vågar göra bort sig och vinner tjejen tillbaka. Fiolerna spelar, alla är lyckliga och eftertexterna rullar.

-Du har helt rätt, Anna! utropar Ronja. Richard Gere dumpar ju Julia Roberts fast hon är så himla snygg. Det är bara så cool när han sen kommer åkandes i sin feta limo. Fastän han är galet rädd för höjder klättrar han upp till hennes balkong där hon liksom väntar. Lyckligt slut och fiolerna spelar! Du måste göra en Pretty Woman, mamma, säger Ronja när hon dånar ned i soffan.

-Men jag är varken kille, snorrik och en limousin har jag verkligen inte, säger jag.

-Åh, vad du är töntig! Det var ju inte det vi sa! Tänk på andra filmer! Som han krokodilkillen som kommer till New York.

-Crocodile Dundee, säger jag. Smittad av hennes energi lyckas jag häva mig upp på armbågen.

-Just det, han dumpar ju också sin tjej, ångrar sig, springer ned i en fullproppad tunnelbana där kvinnan i hans liv olycklig står och väntar på tåget, säger Anna. Han skriker över alla huvuden att han inte kan leva utan henne för att sedan klättra över alla människor, som klappar i händerna när hon svarar ja på hans frieri. Kyss, fioler och slut! avslutar Anna medan Ronja åter virvlar runt på golvet.

-För att inte tala om Dirty Dancing! ångar Anna på. Snacka om Pretty Woman! Alla bara dör när Patrik Swayze säger Nobody puts Baby in a corner för att sedan dra med henne upp på scenen medan hennes föräldrar bara gapar. Fioler, eftertexter och slut!

Anna sätter sig bredvid mig. Hon fångar min blick medan hon tar ett ordentligt grepp om min hand.

-Han är en bra kille.

-Jag tycker också han är bra, säger Ronja vid min andra sida.

-Jag vet, säger hon sedan och himlar med ögonen åt mitt höjda ögonbryn. Jag är tonåring! Då får man faktiskt ändra åsikt! Han vill ju vara med dig. Och du med honom. Vad är det som är så himla svårt? Säg det till honom. Nu genast!

Jag suckar och tänker tillbaka på de sista omtumlande dagarna. Tom kom in i mitt liv i fel fas. Tillsammans med mina tre döttrar hade jag brutit från ett väldigt destruktivt liv. De hade sett alldeles för mycket elände. Ett elände även jag var skyldig till då jag bodde kvar med deras far, trots att han drack för mycket och slog både hårt och oväntat. En tisdagskväll slog han sönder både köket och mig för att maten inte stod på bordet i rätt tid. Det var inte första gången jag ringde polisen, men det var första gången jag stått fast vid min anmälan. Under min sjukhusvistelse tog min mor hand om flickorna. En förstående läkare och en tålmodig kurator fick mig att rannsaka mig själv. Jag hade alltid sett mig själv som en stark och självständig kvinna med utbildning och bra jobb. Ändå var det något som hindrade mig från att gå. Samtalen gav mig mod att lämna in skilsmässoansökan och flytta tillsammans med barnen. Förvånande nog lämnade min man oss i fred och vi kunde långsamt bygga upp vårt liv och oss själva.

Även om Tom aldrig nämnde mina blåmärken visste jag att han visste. Det gjorde nog alla på jobbet, men ingen vågade fråga. Tom lyckades alltid trolla fram en lakritspeng ur mitt öra eller skicka hysteriska YouTub-klipp när livet var som mörkast.

Han fick mig att skratta och må bra. Om så bara för  ett litet tag.

När det blev känt att jag flyttat från min man dröjde det inte länge förrän Tom dröjde sig kvar  på mitt kontor. Vi pratade om allt, så länge det inte handlade om mitt liv. Jag började se fram emot våra samtal, men var orolig för att han ville ta vår vänskap ett steg till.

Det var jag inte redo för.

Ändå kunde jag inte värja mig när han bjöd ut på lunch eller kom förbi en kväll för att lämna över en bok vi pratat om. Barnen slappnade av i hans sällskap. Det märktes speciellt på min yngsta dotter, Ida, som krupit upp i hans famn en kväll för att sedan somna tryggt. I skydd av skymningen hade tårarna runnit nedför mina kinder när han varsamt bar henne i säng. Tårar jag snabbt torkade  när han återvände.

För en vecka sedan kom han in på mitt kontor, stängde dörren och tog min hand. Det var första gången han tog i mig och jag blev både förvånad och på min vakt. Hans nervösa energi smittade, så jag drog undan handen. Han suckade, drog händerna genom sitt mörka hår så att det ställde sig rätt upp och såg mig rätt i ögonen.

-Jag vet det kommer plötsligt, men jag har fått ett nytt jobb. An offer I can’t resist så att säga”, sade han och fick mig att fnissa mitt i den kompakta stämningen. Han gjorde ett uppehåll medan han betraktade mig under lugg.

-Jag vet att vi inte ens har dejtat, men jag tycker om dig. Tycker mycket om dig. Den enkla sanningen är att jag vill leva resten av mitt liv med dig, sade han i ett enda långt andetag.

Med knyckiga rörelser reste jag mig från stolen. Framme vid fönstret lade jag pannan mot det kalla glaset.

-Vad är det för jobb?

Han ställde sig tätt bakom mig. Så nära att jag kunde känna hans kroppsvärme.

-Jobbet är i Göteborg, svarade han lågt. En svag doft av hans rakvatten nådde min näsa. Jag slöt ögonen inför det välbekanta. Snälla, säg att du och din familj följer med!

Han kysste lätt mitt hår och sedan var han borta. Jag sjönk ihop på golvet med huvudet fullt av virvlande tankarna. Jag vet inte hur länge jag satt där, men jag var stel i kroppen när jag reste mig. Alltför tydligt insåg jag vilken klippa Tom var i mitt liv. Vilken självklar del av min vardag och tankar han blivit.

Men att flytta med honom till Göteborg? Rycka upp flickorna från det liv de börjat vänja sig efter allt de varit igenom? Det gick ju bara inte!

Ett liv utan honom och våra samtal? Det gick ju inte heller!

-Du behöver ju inte flytta efter honom, fortsätter Anna. Du kan väl säga att du kan komma och hälsa på och sedan ta det därifrån. När sade du att han flyttar?

-Det sa jag inte, för det vet jag inte, svarar jag. Jag har inte pratat med honom på en vecka.

-Jamen mamma! Stick över dit nu! Gör en Pretty Woman! Ta din feta limousin, klättra upp på balkongen och säg att du kommer och hälsar på! Ronja drar mig otåligt upp ur soffan. Tillsammans föser  ut mig mot ytterkläderna. I hallen tvärnitar de unisont och öppnar dörren till badrummet.

-Stänk lite vatten i ansiktet först. Du ser inte klok ut! Lite smink skulle nog inte heller skada, fortsätter de i mun på varandra.

Innan jag vet ordet av befinner jag mig utanför dörren. Omtumlad och med en sprittande glädje i magtrakten.

De har ju rätt. Det finns ju inget som hindrar att vi börjar ses på distans. Tar reda på vart vi vill hamna. Tillsammans.

Med livsfyllda steg tar jag de fyra trapporna ned till cykeln. Jag funderar på ifall han hade en brandstege till sin balkong eller om jag måste klättra över en massa huvuden för att säga att jag snart kommer på besök till Göteborg.

I bakgrunden spelar fiolerna och det är dags för eftertexterna att rulla.

Post Navigation