Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Archive for the month “december, 2011”

Filmer från böcker – bra eller dåligt?

Jag har alltid gillat konsekventfasta människor. Sådana som uttalar något för flera år sedan och sedan rent faktiskt står fast vid det.

Sån är inte jag. Faktum är att jag nog inte ens skulle minnas vad det är jag skulle hålla fast vid. Åsikt ändrar jag ofta och gärna. Allt hänger på humör och väderlek. Jag tänker jämt (typ till nyår) att jag ska ändra mig och bli lite med löfteshållande och principfast, men det rasar gärna runt 2 januari. Sedan är vi tillbaka i gamla hjulspår igen. Det är nog den enda principen jag har… 🙂

Jag hoppas inte ni har  missat att läsa ”Hungerspelen” som jag tipsade om för ett par veckor sedan? Den kommer snart som film (Hungerspelen, trailer). Det ser jag väldigt mycket fram emot. Så jag frågade ett gäng ifall de kunde tänka sig att gå och se den, varav en svarade att hon av princip aldrig såg filmer som baserats på böcker, för hon blir alltid så besviken.

Jag vet precis vad hon menar. En bok är alltid så mycket mera än en film. När man läser en bok har man själv klart för sig hur personerna och omgivningen ser ut. Efter det kan man inte vara annat än besviken. Om det inte är så att man själv har handplockat skådisarna. Men det har man ju inte…

Fast jag tycker hon har rätt, så skulle jag aldrig hålla på den principen. Min nyfikenhet driver mig till biografen (eller som oftast, videon..). Även mitt sociala intresse gör mig lättfångad för en filmkväll.

Så då började jag fundera på vilka filmer som har lyckats och vilka som inte har gjort det. Under den här korta stunden kom jag på de här:

Bra: 1. High Fidelity av Nick Hornby. En av mina absoluta favoritböcker. Lyckades bra som film, över förväntan faktiskt, fast de lägger handlingen i Chicago istället för London.  2. Gudfadern av Mario Puzo. En absolut klassiker, både i den ena formatet som det andra. 3. Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Här är jag kanske inte stormförtjust i filmversionen för den är så grymt långsam, men däremot musikalen ”Kristina från Duvemåla”, som hade allt och lite till. 4. Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay. En mörk bok om hur man deporterade judar i Frankrike i Vél d´Hiv-razzian, 1942. Något man i dagens dag inte vill veta om. Jag kan faktiskt inte avgöra om boken var bättre än filmen eller omvänt. Se eller läs den! 5. The Shining av Stephen King. Boken var lika läskig som filmen. Eller var det tvärtom. Vilket fall som helst, jag vågar varken se eller läsa om den… 6. Millenium-triologin av Stieg Larsson. Jag gillade böckerna men jag tycker verkligen att de lyckades med filmerna också. På något sätt blev den något komplexa historien förklarat mera koncist och klart i filmerna. De säger även att den amerikanska varianten är riktigt bra. 7. Sagan om ringen av Tolkien. Jag tror inte herr Tolkien gick någon skrivarkurs och fick veta att inledningen är a och o om man ska lyckas med ett spontanmanus. Hans inledning suger ju big time! Meen, om man kommer vidare från 70 sidor detaljer så väntar en härlig historia. Filmen skippar allt det där och går direkt på det väsentliga. På så sätt är filmen bra mycket bättre än boken.

Dåligt. Här kunde jag faktiskt inte komma på så många hur jag än försökte. Lustigt, eftersom jag verkligen trodde på fenomenet ”boken är alltid bättre”. Jag är väldigt övertygad om att när jag senare kommer mig för att prata med folk och då kunna ställa dem frågan om vilka filmer de kommer i tanke på kommer jag utbrista i ett ”självklart”. Men inte nu.

Det här var det jag kom på. 1. Twilight av Stepanie Meyer. Jag har upptäckt att jag gillar väldigt mycket ungdomsböcker så jag slukade dessa. Tyvärr tycker jag inte att filmerna lever upp till drivet i böckerna. Faktiskt är det väldigt mycket lidande blickar, långsam dialog och samma sak hela tiden. Rätt tröttsamt. Sedan är jag inte heller så förtjust i det där konceptet att mjölka så mycket pengar det bara går ur en bok och delar således upp den i två filmer (även Harry Potter). Det gör bara två filmer väldigt mycket mera långdragna. Läs böckerna! 2. Ha! Jag kom verkligen inte på någon mera!

Vad har ni för förslag?

Biovett

Igår hände det som inte så ofta händer. Jag gick på bio. Inte med Mr Underbar utan med Svågern. Det brukar bli så. Jag vet inte helt varför, men barnvakten är på något vis redan ordnad då.

I vanlig ordning fick vi trängas med hormonstinna tonårstjejer, eftersom vi skulle se den nyss utkomna delen av Twilight. Vi var inte helt imponerade av sista avsnittet så förväntningarna var inte speciellt högt ställda. Dock blev vi positivt överraskade. Även om de lidande blickarna blev lite för långdragna. Och de blekt sminkade ansiktena var lite för uppenbara. Men det var okej. Faktiskt. Nu ser jag fram emot den avslutande delen.

Jag går inte så ofta på bio. Inte för att jag inte gillar det, för det gör jag. Men för att jag inte gillar att det sitter andra i biosalongen. Jag har lite svårt att hantera ljud som gärna uppkommer på bio.

Jag talar om smaskande ljud, prasslande godispåsar, pratande folk och (herre min dag ska det vara så svårt?!) ringande mobiltelefoner.

Jag blir så irriterad att jag tappar helt begreppet om filmen. Med andra ord, det är bara inte pengarna värt.

Så jag tänkte så här. En del saker kan man ju som bioägare råda bot på. Först och främst, och kanske det enklaste, är papperspåsarna till godiset man köper i foajen. Varför kan det inte vara 1. plastpåsar 2. burkar?

Mitt tips är att riva av den jättelånga biten av papper man ska igenom innan man når godiset (om man inte köpt jättemycket). Men riv innan filmen börjar! Då når man lätt godiset, man ser vad man väljer och det prasslar inte.

Att man stänger av mobilen borde vara så självklart att det nästan är töntigt. Vad är det för nytta att gå på ett par timmars underhållning och distraktion ifall man är på uppkopplad. Är ni så himla viktiga kan ni minsann ha den på ljudlöst. Hittar ni den knappen, eller? För övrigt måste man ge ut presentkort på nytt biobesök till alla i salongen om  man dessutom svarar i telefonen. Det vet alla!

Vill även gärna be folk att ta en dusch och byta kläder innan de sätter sig bland andra människor. Det måste anses som vanlig vett.

Vad lär man sig i skolorna idag egentligen? Matte?

Husmor i juletider

Nu är det helt plötsligt juldagen. Den där julafton går allt bra fort! Här i Byn har vi avverkat julmatsresterna till lunch och medan mor diskar sitter jag och filosoferar vid matbordet över en kopp kaffe.

I år har vår familj lagt hus till för julfirandet. På själva julafton blev vi 16 personer. Det går fint in runt vårt köksbord så det är inga problem. Det är också smidigt att barnen har deras saker med sängar och annat när det är dags för de vuxna att sitta uppe och prata över glöggen.

Som tidigare skrivit så delar vi väldigt mycket på julbestyren. Man får en lista på mat man ska ordna och det är inte så mycket mera än så. Nu gör naturligtvis alla alldeles för mycket av det man ska göra (därav rester om juldagen) men man ska inte klaga.

Något jag nu dock blev väldigt varse om var hur mycket disk det går till julbord. Redan vid förrätten hade diskmaskinen gått varm två gånger. Efter maten gick den tre gånger till. Först ska man ju lägga upp på en massa fat inklusive uppläggningsbestick. Sedan har man silltallrik, samt varm- och efterrättstallrik. Det blir en del disk. För att inte tala om glasen. Vin, öl, vatten och snapsglas, hej och hå.

När vi väl sitter vid matbordet så inser jag att 1. jag har dukat till för många. 2. man glömmer bort att man har en silltallrik och tar all mat på den (vad hände egentligen med reglerna hur man skulle äta julbord? Det känns som om det är en gammal konstart på väg att försvinna). 3. Man glömmer likaledes bort att man har glas för alla drycksorter som finns uppdukat och kör vattenglaset genomgående (eller annat valfritt glas) 4. Barnen har redan använt efterrättsskeden till att få upp det sista av Janssons och behöver således ny sked när dajmmoussen kommer på bordet. 5. En massa behållare går ut för att få in maten i kylskåpet.

Var det allt? Jag tror det. Nej just ja. Kakfatet till kaffet. Det är också disk som heter duga. Speciellt när mor har bakat 8 sorters kakor och man gärna vill pröva alla man har. Plus att barnen (och några av de vuxna) inte hittar tillbaka till sin plats efter efterrätten och därför vill ha nya glas.

Vad mera ska en husmor göra? Just ja, dammsuga. Jag tror jag dammsög fyra gånger innan gästerna kom igår. Och idag har jag varit runt huset två gånger. Och då är det inte efter maten inräknad. Så snart lunchens gäster har gått ska jag dammsuga, plocka fram nytt porslin, dammsuga och duka till nästa omgång gäster ikväll. Jag tror vi bara blir 10 då. Faktiskt så har jag inte ens räknat efter. Mat får de i alla fall. Det ska nog räcka.

Någon mer som vill komma?

”Lova” Del 1 – Kap 1

Det blev kanske inte direkt upplopp på hemsidan då jag bad om hjälp för att kunna bestämma mig om inledningen till min ”Lova”. Lite mera action här om jag får be!

Jag misströstar dock inte utan försätter oförtrutet vidare. Nu har jag filat lite på en början. Rättat upp, ändrat lite om.

Så, min fråga är nu. Från detta lilla stycke. Är detta något ni vill läsa mera om? Om inte, varför? Om ja, varför? Hittar ni stavfel, syftningsfel eller annat, kommentera gärna.

Här kommer det. Första delen av första kapitlet.

Del 1

Kapitel 1

Lova reste sig snabbt upp, tog sin ryggsäck och klev av bussen vid nästa hållplats. Osäker på nästa steg stod hon och såg efter bussen. På reströtta och stela ben tog hon ett par kliv in mot staden med ryggsäcken kastad över ena axeln. Med handen drog hon genom det rufsiga mörkbruna håret i ett försök att ordna ut alla knutor och virvlar. Hennes mörkblåa jeans hade blivit fläckiga av damm och smuts de sista veckorna på resandes fot och hon var medveten om att det var dags att byta tröja. Det orkade hon bara inte ta tag i nu. Hennes röda vindtäta jacka ståtade med en reva vid armen efter att ha fastnat i en spik på ett sunkigt hotell för ett par nätter sedan.

Att sova på en ny plats varje natt hade börjat ta ut sin rätt och Lova längtade efter att hitta ett ställe där hon kan vara ett längre tag. Kanske till och med så länge som en vecka. Hon hade även ont om pengar och hon insåg att det var dags att hitta ett arbete.

Frågan var bara vad hon dög till och vem som skulle tro på henne.

Ett högljutt skratt väckte henne ur funderingarna och hon tittade bort mot stans obligatoriska pub. Den såg lika sliten ut som resten av stans byggnader, men en törstig Lova gick beslutsamt dit. Hon sköt upp den gröna dörren, där färgen flagnade i stora sjok, och klev in. Innanför dörren möttes hon av dagens lunchgäster, som satt bänkade runt långbord i hela lokalen. Några avbröt deras samtal för en sekund och iakttog nyfiket nykomlingen vid dörren, men de flesta fortsatte som om inget hade hänt.

Lova hörde skrattet igen och tittade mot ett bord längst ned i lokalen. Där fick hon syn på tre personer, som inte verkade ha noterat hennes ankomst. En man och en kvinna satt på samma sida av bordet. Mannen hade lagt en beskyddande arm om den nätta blonda kvinnan, som verkade passa perfekt in i hans armhåla. Lova såg hur mannen log förälskat mot kvinnan, som var i färd att berätta något med stora yviga gester för kvinnan mitt emot. Återigen hörde Lova det höga skrattet, som visade sig komma från kvinnan. Hon kunde mycket väl vara en syster till mannen, då de delade samma röda flammande färg på håret.

Plötsligt tystnade trion och vände ansiktena mot Lova, som insåg att hon stått och stirrat på dem. Med ett ”förlåt” gick hon rodnande till bardisken och slog sig ned. Efter en snabb blick på matsedeln beställde hon in dagens rätt, kalops med potatis, tillsammans med ett glas mineralvatten. Hon tog några försiktiga tuggor av maten samtidigt som hon kastade blickar mot de tre vid bordet. När kvinnan återigen skrattade högt mindes Lova allt för tydligt sista gången hon själv hade skrattat. Hon saknade sitt skratt.

När Lova kommit halvvägs genom maten såg hon hur trion samlade ihop deras saker. På deras väg ut genom lokalen stannade de ofta till vid borden och småpratade med folk.

”Vad får dina vägar att korsa våra här ute i ödebygden?” frågade bartendern henne vänligt samtidigt som han hällde upp en öl åt en väntande gäst.

”Jag söker jobb”, sade Lova. ”Vet du någon som kan tänka sig behöva ett par extra händer i ett par veckor?” chansade hon och försökte se förtroendeingivande ut. Bartendern granskade henne ingående medan Lova log tappert tillbaka.

”Är du på flykt undan polisen?”

Väntar du gäster? Kolla in här!

Jag gillar att ha gäster. Det var nog det enda argumentet som jag föll för när vi tittade på hus. En gästvrå där gästerna kan rå om sig själva utan att känna sig besvärade. Även med egen toalett och dusch. Det har vi och det gillar jag.

Meen, jag är också pedant. Vilket skapar lite onödig stress när gäster ska komma och huset inte helt är på tipp topp. Snarare soptipp. Mina stressnerver ska dock inte hindra att det kommer gäster. Meen, jag vill heller inte skrämma bort gästerna genom allt för mycket skit på golvet och vrålande dammlejon under sofforna.

Så, jag har funderat ut en megasnabb gäststädning. En sådan där som gör att man är klar fem minuter innan gästerna kommer. Man är inte helt nöjd, men tillräckligt för att gästerna ska få komma in.

Förberedelser:

1. Har ni ett gästrum, ha alltid det uppbäddat och klart. Perfekt för spontangäster samt man sparar enormt med tid just innan besöket.

2. Lägg lite manken till och håll upplockat i huset hela tiden. Går ni från vardagsrummet till toaletten (en ganska så lång väg hemma hos oss) så plocka undan längs vägen. Alltid är det något vid tvn som ska till köket osv. Har man alltid någorlunda röjt i huset ser det alltid välstädat ut.

Just innan gästerna:

1. Hinner ni inte städa hela huset så satsa på badrum och kök. Det är där man kollar och det är också där det syns. Spruta över med Mr Muscle, torka av och fyll på med toapapper. Det kommer man långt med.

2. Barnens rum kan man alltid underprioritera då det är mera okej att det är stökigt där inne än tex vardagsrummet.

3. Försök bjuda hem gäster till den mörkare delen av året/dagen. När solen ligger på kommer obarmhärtigt de skitiga fönstrena fram samt dammet virvlar i dess strålar. Släck ned, tänd stearinljus så är det ingen som märker hur det ser ut. Viktigt dock att man torkat upp under köksgolv, så man inte stampar i något obestämbart och klibbigt.

4. Luktar det illa någonstans? Ta reda på vart och åtgärda. Det finns inget värre än sunklukt från tex återvinningslådorna.

Det var det! Bjud hem gäster över jul och tänk inte så mycket över resten!

Så viktig är du faktiskt inte!

Idag var det nog dagen då barn över hela Sverige klädde på sig tomteluvan och begav sig iväg på julavslutning. Så även jag och Lilleman. Fast inte till våra barn, utan systerdöttrarna.

I ottan satte jag mig således i bilen och styrde ut den (så gott det nu gick i det extremt hala väglaget) till den lilla landortskyrkan. Vi satt sedan som stolta anhöriga i den halvproppfyllda kyrkan och väntade in fackeltåget från skolan.

Avslutningen gick ut på musik. Antingen hela klasser eller solo. Första tjejen ut var cirka 8 år och skulle spela piano. Man såg hur nervös och förväntansfull hon var när hon stegade upp mot podiet. Pappan ställde sig genast upp och började filma. Hela skolan satt andäktigt. Flickan börjar spela på sin julsång.

Då händer det där som bara inte får hända när man är 8 år och ska uppträdda för första gången, inför både familj och skola. Hon kom helt av sig. Vi snackar helt! Så där länge så att jag hann fundera på att ta upp telefonen och kolla mailen (jag gjorde inte det, jag funderade bara). Så länge. Sedan kom hon upp på banan igen. För att direkt komma av sig. Man såg hur fröken krullade tårna och pappan sänkte lite fint sin kamera. När flickan väl var klar lommade hon tillbaka till sin plats.

Hela kyrkan exploderade i applåder.

Nästa flicka skulle spela tvärflöjt. Också hon kom av sig. Hon skrattade åt sig själv, fortsatte och gjorde låten klar. Stora applåder även till henne.

Så jag började tänka. I samma tema som ”fem personer som betyder något” temat. Jag är rätt säker på att pianotjejen i evighet kommer tänka på den här avslutningen som världens pinsammaste. Den dagen då hon gjorde bort sig inför alla. ALLA! För vissa kan det kanske till och med vara så att man inte vågar upp på hästen igen. Kanske hon aldrig blir pianist för hon kom av sig en gång när hon var åtta. Kanske hon bränner videobandet på det pappan spelade in. I tron om att alla faktiskt brydde sig om det.

Men! Det är ju ingen som bryr sig! Inte efteråt. När det händer tycker man synd om flickan, men sedan glömmer man det. Det är faktiskt inte viktigare än så.

Folk har inte tid att tänka på andra för man tänker så mycket på vad andra tänker om en!

Så. Lär era barn att göra bort sig lite emellanåt. Skratta åt det tillsammans och gör bättre nästa gång. Framför allt, när någon gör bort sig, säg något glatt till den personen då. Eller en kram. Så man vet att det inte var så farligt. Att solen fortsätter snurra i alla fall.

Skäm ut och bort varandra i jul!

Blog away

Jag har, som tidigare skrivits om, varit uppe en del om nätterna pga kruppbarn. Man hinner fundera en del när man sitter med en liten snorig Lilleman i famnen och klockan tickar på i mörkret.

Den här natten funderade jag på fenomenet bloggar. Innan den här bloggen drog igång hade jag i princip aldrig läst en blogg. Det är sant! Visst, jag brukar vara sorgligt sen in i allt det nya. Detta till trots av en barndom där vi var först på gatan hemma i Studentstaden att ståta med både popcornmaskin, video och Sodastreamer. Kanske den barndomen gjorde mig lite allergisk mot allt det nya. Lite som ärtsoppa varje måndag.

Nu är jag dock fast i bloggträsket. Inte bara så att jag går och funderar på vad jag själv ska skriva i nästa inlägg, utan även läsa andra bloggar.

Det finns verkligen en uppsjö. Varje ny blogg leder också vidare till en annan blogg och jag klickar glatt på. Och blir fast. Och måste återkomma.

Och det lustiga är att de absolut flesta bloggar, och framför allt de bloggar jag fastnar för, är de som är lite av en dagboksvariant. Med andra ord, människor skriver elektroniska dagböcker så att alla kan se dem. Mer eller mindre ärligt och förskönat. Just nu är det väldigt mycket bilder på myspys och julgranens ankomst samt flåsstressande meningar om hur jobbigt allt är inför julen. Var och varannan blogg handlar om det.

Och jag läser det. Och jag återkommer. Är de riktigt bra hamnar de på min blogglista.

Varför då? Jag känner inte människorna. En del skriver inte ens speciellt bra. En del skriver väldigt bra och humoristiskt, men det är fortfarande ”bara” om deras liv. Inte något jag kan lära mig något om, ingen fakta om fiske, dykning eller böcker. Bara familjeliv och myspys. Man kan ju tycka att man har fullt upp med sitt eget.

Jag läste en dagboksvariant som skrev att hon hade mellan 500-2000 hitar varje dag. Det fascinerade mig alldeles oerhört och bläddrade snabbt igenom hennes inlägg. Bra skrivet, fina tankar, men ändå. ”Bara” om vardagslivet, en elektronisk dagbok. Vilka är alla de människorna som varje dag klickar in på hennes blogg? Vill de verkligen veta vad hon ska ha till middag eller vilket pynt granen ska ha i år? Eller jobb-smiter de bara bort ett tag via blogglänkar? Eller, så har hon väldigt väldigt många kompisar.

Igår hade vi ca 30 hits på vår blogg…

Vad är det som gör att vi människor är så otroligt fascinerade av andra människor? Varför sätter v i oss inte bara bredvid någon på bussen och frågar hur deras dag har varit? Det är ju lite samma sak, fast live… Att läsa en blogg är ju lite anonymt dessutom. Ingen ser att vi gluttar in i deras vardag, även om de öppet har lagt den där till beskådning.

Jag fascineras av mig själv och min besatthet av bloggar just nu.

Så, inlägget klart. Här ska bloggas mellan Lilleman sover!

Blogga lugnt!

Tomtenisse miste osten

Jag älskar språk, att leka med språket, ordvitsar och liknande. Som hemmagående mamma bliver det en del korsordslösande och wordfeudande och andra diverse skriverier. Och här i jultider ska det ju rimmas på julklappar. Medans jag ammade lilltjejen i morse satt jag och knåpade på lite anagram. Det kan faktiskt bli rätt kul. Jag gick lös på ord som har med julen att göra och vips så fick julen en liten annan innebörd.

Så här roligt kan man ha det:

Köttbullar:
luktar blöt
rökt bullat

Julskinka:
Likna sjuk
Sjunka lik.

Julgranskulor
knorra ljusgul

Adventsstake
Nekad svettas
Avskedat sten
Stekande stav

Tomtegröt
Trög tomte
Mört getto
Gömt ettor
Töm torget

Julstämning
Usling jämnt
 
Och så min favorit; tomtenisse som blir: miste osten. Skaffa mig ett liv? Ja, jag borde nog göra det!

Tredje gången var inte gillt

Jag har tre barn. Tre väldigt fina och söta barn. Det kommer jag aldrig säga något om. De är fantastiska. Även när de skriker som mest eller målar på de nytapetserade väggarna.

När Lilla Hjärtat var ett år hade vi varit ett antal gånger på akuten och sjukhusinläggelse. Inga större grejer så här i akterspegeln (nej, visst är det bakspegeln man säger? Kändes bättre så), men då var det superstort. Som tex gulsot och sola under lampa. Eller som när Lilla Hjärtats läppar var helt blå för att inte kunde andas. Man är rätt liten i världen då. Det visade sig ”bara” vara krupp. Ingen fara alls. Sedan var det öroninflammation och hög feber. För att inte tala om när han ramlade ned från skötbordet (men det pratar vi inte högt om här hemma så ni har inte hört något om det) (men det var inte mitt fel!).Han har till och med olika stora pupiller och går på kontroller för det. Allt har dock  gått bra. Det har bara slitit på kroppen och sova har många gånger varit en by i Ryssland då kruppen slår in. Jag minns fortfarande med skräck då Lilla Hjärtat fick krupp 20 mil från närmaste sjukhus, samma natt som hela släkten skulle invadera sommarhuset pga bröllop. Mr Underbar gick runt med Lilla Hjärtat hela natten. Det var för mycket mygg för att sitta stilla. Vi ringde sjukvårdsrådgivningen för att få hjälp med medicineringen. Så här ett antal erfarenheter och kruppanfall senare kan jag nästan bli skräckslagen för de råd de gav oss då. Att Lilla Hjärtat avslutade hela kruppanfallet med att kräkas ned förrättsbordet varpå Mr Underbar tog honom under armen och åkte hem.

När Sötnosen kom fortsatte det bara. Vi låg tio dagar på sjukhus pga att hon minskade i vikt, hade gulsot och jag råkade ut för jordens största mjölkstockning. Förlossningen var inget mot mjölkstockningen, om man säger så. Även hon åkte på krupp, och när hon har ett anfall så har hon det ordentligt. Och länge. Vi har också suttit med en okontaktbar Sötnos på akuten, där hon fått dropp för att hindra henne från att torka ut. Den upplevelsen gjorde mig verkligen liten som människa. Verkligen. Nu är det hennes vilda humör som får oss att komma ihåg att vi lever, även om vi går runt i sovkoma. Det plus hennes ljuvliga julsånger man får höra klockan 4 på morgonen inne från hennes rum. För att inte glömma hennes olikt stora pupiller. Alla kommer tro mina barn går på droger…

Sedan tänkte vi, äsch, vi satsar på nummer tre. Han/hon kommer vara superduperfrisk. Det kommer inte vara ett enda problem, någonstans. Förlossningen kommer rinna på, jag kommer inte drabbas av några komplikationer efteråt och han kommer aldrig aldrig ha krupp.

Tjena allena! Vilken planet levde jag på liksom? Förlossning på två timmar, inga problem. Den gör vi gärna om. Lilleman som kom ut är jordens mest smilande och rofyllda människa man kan tänka sig. Visst, jag fick en liten släng av endometri efter förlossningen, men det styrde upp sig ganska så snart. Mest på grund av erfarenheter från tidigare förlossningar, men ändå. Någon nytta ska man ju ha av att vara flerbarnsmor. Han är den typ av kille som ler när han nyser eller skrattar bara man visar sitt morgontrötta ansikte (okej, jag kan i och för sig förstå det skrattet). Visst, han ammar fyra gånger per natt, men han somnar (oftast) direkt efteråt, så det gör inte så mycket. Han avgudar sina syskon och skrattar när de kommer hem från dagis. Tredje gång gillt, tänkte jag.

Och så kom natten… Ja, han har också krupp. Visserligen ler han sig igenom skallhostan, men han kruppar. Inget snack om saken. Vi ringde till sjukvårdsrådgivningen för han är yngre än sina syskons debut, men de kunde bara råda oss till saker vi redan visste. Mr Underbar satt upp med Lilleman i famnen. Klockan 5 tog jag över (samtidigt som de andra vaknade förstås) och sedan drar dagen igång. Sömnkoman på den.

Nu sitter jag här och inser att krupp gärna smittar. Det betyder att vi inte bara har en kruppnatt utan minst tre i följd. Det ger respekt. Och sömnbrist.

Så. Vi säger så här, så vet ni hur det ligger till och behöver inte ta det personligt. När vi närmar oss november och drar oss fram till, låt oss säga, mars ska ni inte förvänta er att få sammanhängande meningar av mig och min man.

Vi befinner oss i kruppens tid!

”En liten chock” av Johanna Lindbäck

Nu när jag mer eller mindre tillbringar dagarna raklång i sängen har jag den stora möjligheten att läsa böcker på löpande band. Visst, jag skulle kunna göra mina artikelgenomgångar också, men läsa böcker är så mycket mera intressant. Okej, roligare. Och intressant. Framför allt underhållande. Allt som artikelgenomgångarna inte är. Så är det.

I alla fall. Innan operation var jag och inventerade på biblioteket och bredvid mig ligger nu en gedigen hög. Av olika slags. Med andra ord, det blir lite boktips här framöver.

Nu kommer en ungdomsbok.

För någon vecka sedan var jag på skrivkurs i Stockholm. Mycket roligt, mycket givande. En av kursledarna var Johanna Lindbäck (bokhora), som gett ut ett antal ungdomsböcker. Jag hann naturligtvis inte mer än hem innan jag lånade två av dem. ”Min typ brorsa” och ”En liten chock” (Debutromanen).

För det första. Jag gillar ungdomsböcker. När jag var ung läste jag aldrig ungdomsböcker. Jag inser det nu. Då var det i stort sett bara klassiker. När jag gick i trean hade jag plöjt igenom såväl Utvandrarna (vad fantastiska de böckerna är!) och Hemsöborna. När jag blev äldre hamnade jag direkt på ”vanligt” vuxenlitteratur. Ungdomsdelen försvann bort.

Tills nu. Och jag gillar det. Saken är den att ungdomsböcker måste vara så mycket svårare att skriva än vuxenböcker. Hur ofta hör man inte en vuxen som säger ”Du måste traggla dig igenom 75 sidor, men sedan tar sig boken” eller ”Det är svårt att sluta läsa en bok nu när jag börjat även om jag inte gillar den”? Man skulle aldrig höra en ungdom säga så.

En ungdomsbok är full av driv, målande språk och en gripande handling. Det behöver inte alls handla om trasiga tonåringar som skär sig själv eller har alkoholiserade föräldrar. Det går så bra att skriva om tonårstiden ändå.

Och se det lyckas Johanna Lindbäck med. Väldigt bra. Jag fullständigt slukar boken. Handlingen i ”En liten chock” är om en pojke på gymnasiet. Innan han började där hade han tre önskningar. Sex, nya kompisar och ny personlighet. Nu har han kommit hela vägen upp till trean och det går så där.. Mamma är död i cancer och han känner knappt sin pappa. När det kommer en vikarie i engelskan öppnar sig en ny värld av möjligheter. I alla fall för ett tag.

Det är gripande skrivet med bra karaktärer som man känner mycket för. Det är en romantisk trovärdig bok om vänskap och kärlek och väldigt mycket liv mitt i livet, liksom.

Ett vanligt liv i allt det ovanliga. Läs den (och de andra också när du ändå är igång!).

 

Post Navigation