Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Archive for the category “Boktips”

Någon som letar lite julklappar?

Låt mig då ge er ett väldigt ödmjukt förslag på en bok till någon ni tycker om. En bok som innehåller mig!

Läs mer ur mailet jag nyligen fick:

Hej!

Du är en av vinnarna i tävlingen ”Leva sin dröm” och har fått en plats i antologin som nu är beställningsbar.

På denna länk kan du köpa boken till självkostnadspris (tryck och frakt) för totalt 109,64 kr.

http://widget.publit.se/alf_bokforlag_5/

Klicka först på boken och sedan på den lilla shoppingvagnen för att komma till kassan.

Leveranstid, ca 1 vecka.

Ann Ljungberg

Klicka hem lite drömmar lagom till julafton!
Annonser

Boktips ”Mina fräknar” av Sofia Hallberg

Första gången jag träffade Sofia Hallberg var det på skrivarmingel i Stockholm. Jag föll för henne direkt. För hennes försiktiga, känsliga sätt att prata på. Så olikt mitt egna burdusa. För hennes livshistoria och kämpaglöd. För tron på hennes skrivarförmåga och historia. Och så för hennes kopparröda hår.
Hennes debutroman ”Mina fräknar” hade inte kommit ut än. Istället pratade hon om sin egen skrivprocess. Hur hon googlade på gamla pojkvännen. Bara för att upptäcka att han dött. Hur det fick henne att tänka på livets förgänglighet. Hur hon sade upp sig och satte sig ned för att få ur sig sin historia.

Historien om Karin, som sitter med sitt te vid fönstret och ser hur livet passerar samtidigt som hon drömmer om barn. Barn som hon och hennes sambo inte kan få. Medan han reser runt i världen sitter hon stilla och betraktar den. Accepterar sin lott och öde.
Tills hon upptäcker att hennes fräknar bildar bokstäver, där framträder ord. Ord som ger mening in i livet. Så kommer grannen Sabine in i bilden. Sabine som väntar barn. Tagit livet i egna händer och ser till att önskan blir ett konkret mål. Som skakar om Karin. Får henne att inse att livet är just var det är. Det enda vi har och det ska användas.

Det här är en otroligt känsligt skriven bok. Det är som om varje ord blivit vänt, granskat och smakat på innan det fick finna sin egna plats på pappret. Själva historien snirklar sig fram. Som läsare inbjuds man att sätta sig bredvid Karin. Titta ut genom samma fönster och låta tankarna vandra. På nästa sida vill man skrika åt henne att skärpa ihop sig. Tro på sig själv och kasta ut karlsloken med badvattnet. För Mats gillas inte här. Visst, han har sin historia att bära runt på, men det betyder inte att jag måste gilla honom.

Jag gillade boken. Jag gillade att den var så känslig och värjer inte för det svåra. Barnlöshet och arbetslöshet. Otrohet. Det där som vi inte pratar högt om.

Läs ”Mina fräknar”!

 

Bokdebutanter – boktips

Jag har nog aldrig varit så medveten om vilka bokdebutanter som gjorts det sista året. I år har jag både följt med och läst de flesta. Eftersom jag ligger lite efter med boktips här på bloggen kommer en samlad recension nedan.

Den bok som fortfarande vägrar släppa mig är ”Berg har inga rötter” skriven av Manne Fagerlind. Den handlar om en man som är rätt misslyckad i livet och på ålders höst, precis när han håller på med sin deckarmanus, får han reda på att han har Alzheimers. Han tacklar diagnosen rätt storartat, måste jag säga. Boken igenom får man följa hur han gradvis sjunker ned i den dementa zonen. Allt via underbara tragiska scener. Som när han har svårt att hänga med i deckaren för att han inte minns vem som var mördaren. Eller Eldoradokaffet. Eller livshistorierna runt hans familj som hela tiden ändras. Den här boken har jag rekommenderat varmt till alla jag möter och jag kommer fortsätta göra det. Språket imponerar, den tragiska historien, skriven väldigt osentimentalt, imponerar. Debuten imponerar!

Lina Arvidssons ”Det borde finnas regler” har jag redan skrivit om, men jag vill väldigt gärna pinga lite för den. Dels för att den blivit så uppmärksammad (med all rätt) samt att jag har träffat själva Lina in real life och hon var jättetrevlig. Och det är inget jag bara säger. Det är en rapp ungdomsbok, som gör att man faller in i språket. Det där slangiga fjortissnacket. Om så bara för en stund. Läs den!

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist kom ut på samma förlag som Lina. Det är också genre-bestämt till att vara en ungdomsbok, men som vanligt fattar jag inte det där med genre. Är det för att det handlar om sjuttonåriga tvillingar? Det är en bok om att prata med de döda, att närma sig vuxenlivet och att leva. Hur det kan vara att släppa taget om sin tvilling, våga stå på egna ben. Språket, gestaltningen, är fantastiskt. Jag menar det, det är en enda härlig gestaltning boken igenom. Det är möjligt att jag blir lite överexalterad då jag själv har problem med gestaltning. Jag skriver gärna på näsan så att jag är helt säker på att läsaren förstår. Det är en underbar debut. Vad jag förstår på hennes blogg så är Christin bara barnet själv, inte ens trettio år, så jag räknar med fina böcker framöver.

Sonjas sista vilja” är skriven av Åsa Hellberg. Den handlar om tre stycken cirka femtio år gamla kvinnor som ställs inför en utmaning då deras gemensamma väninna dör. I testamentet rör hon om i kvinnornas liv, ställer saker på sin spets och ber dem våga leva fullt ut. Jag gillar väldigt mycket att det handlar om just femtioåriga kvinnor. När man tänker efter så finns det inte så mycket litteratur om den åldern. Framför allt inte där de också har sex… Det här är lättläst och underhållande. En bra bok att ha med på resan.

En bok som väckte arga och förvirrade känslor har jag också redan skrivit om här. Det är Pernilla Alm och hennes ”Alltid du”. Vad jag förstår har den också väckt olika känslor ute i pressen. Högt som lågt. Vilket fall som helst, det är läsvärt, tankvärt och du får tågresan att flyga iväg. Det är det väl inget fel i? Ta och läs den också!

Boktips: ”Alltid du” av Pernilla Alm

Alltid du” är Pernilla Alms debutroman. Hon började blogga om sina skrivardrömmar under Skrivarmamma och nu har drömmen slagit in. Förlaget, Printz Publishing, presenterar boken som en underhållande feelbad. Jag tycker det är ett vansinnigt bra namn på en genre.

Den här boken fick jag mitt lokala bibliotek att köpa in för det hade inget bibliotek i Studentstaden gjort. När jag äntligen fick boken i min hand hade det redan skapats en lång väntelista till den så jag fick den bara på kortlån. Jag skämtade när jag sade till vår söta bibliotekarie att jag nog skulle lämna boken vidare dagen efter. Det visade sig inte vara ett skämt.

Så här står det på hemsidan om boken:

Mitt i familjeidyllen står han plötsligt där, tonårsförälskelsen hon aldrig glömt …
Caroline är visserligen lyckligt gift, men hon har aldrig riktigt glömt sin ungdomskärlek Adam. När han av en slump kliver in i hennes liv igen vänds tillvaron upp och ner. Livet, som mest bestått av välling, blöjor och livspusslande, får plötsligt ny glans när Adam börjar flirta hejdlöst med Caroline.

När hon dessutom får erbjudande om arbete på hans familjeföretag, med Adams fru som närmsta chef, blir hon mer och mer insnärjd i sina egna känslor – och i hans. Men ska hon verkligen riskera allt hon har för Adam?

Jag sträckläste boken, uppkrupen i min soffa. Ungarna lekte runt benen på mig och jag mindes att jag vid ett tillfälle hindrade Lilleman från att dra ned duken från bordet. Övrig tid ägnade jag mig åt att läsa. Och vara lite arg. Så läste jag vidare. Och blev lite arg igen för att gå över till att vara förbannad. Faktiskt gick det så långt att jag frågade min man hur det egentligen stod till med föredetta flickvänner.. Han log lite snällt och svarade: tack, bra. Jodåsåatte…

Boken är med andra ord lättläst och fortläst. Tidigt medelålders människor som befinner sig mitt i småbarnslivet och trevar sig in i de högre klasserna av medelålders. Och så kommer den där ungdomen och knackar på dörren. Vad hade man själv gjort? Vad hade man inte gjort?

Ska jag vara ärlig så vet jag inte ifall boken slutar rätt. Jag vet faktiskt inte vad som är rätt. Det är ju det som gör det så bra. För jag var rätt irriterad rätt länge. Och en bok ska ju beröra. Det är ju hela anledningen till att man gör det man gör. Skriver för att folk ska gråta/skratta/förfäras eller bli förbannade. Som sagt, underhållande feel-bad…

Bra debut, Pernilla Alm. Jag ser fram emot en tvåa och undrar lite försiktigt vad den ska handla om. Blir jag förbannad eller blir jag glad?

Boktips: ”Den odödliga Henrietta Lacks” av Rebecca Skloot

Har man någon gång hållit på med något som bara liknar naturvetenskap så har man hört talas om HeLa-celler. Har man dessutom ett litet intresse för människoöden har man också snappat upp att HeLa är en mänsklig tumörcellinje från en kvinna vid namn Henrietta Lacks. Sedan brukar man vanligtvis inte veta mera om ursprunget.

HeLa-celler är celler som isolerats från en livmoderhalscancer och som används över hela världen vid cellbiologisk, virologisk och molekylärbilogisk forskning. De var de första mänskliga celler från vilka en permanent odödlig cellinje skapats och som förökar sig obegränsat i en cellodling. Och här snackar vi verkligen obegränsat. De kan i princip leva och växa hur som helst, var som helst. De kan till och med följa med en labrock in på ett annat lab och smitta ned sig i andra cellinjer. De har fått sitt namn efter den 31-åriga Henrietta Lacks, från vilken cellerna isolerades år 1951 strax före hennes död.

Boken ”Den odödliga Henrietta Lacks” (Leopard förlag) är en naturvetenskaplig biografi över Henrietta Lacks korta liv och hennes efterföljandes långa kamp att få reda på vad som egentligen hände deras mamma. Henrietta växte upp i ett fattigt samhälle. Som ung gifte hon sig med sin kusin och fick med honom fem barn. Hon beskrivs som en människa som alltid ställde upp för andra och det med ett leende på läpparna. När hon blev sjuk ville hon inte besvära någon utan tog sig själv fram och tillbaka den långa vägen till John Hopkins sjukhus, som var det enda som tog emot färgade. Tumören på hennes livmoder var så otroligt snabbt växande och spred sig med vindens hastighet över kroppen att läkarna stod konfunderade. En läkare, Georg Gey, tog cellprover utan Henriettas vetskap och de cellproverna visade sig vara de första som inte bara överlevde första delningarna utan bara fortsatte leva och växa. Gey rapporterade om sina upptäcker och började snart dela ut celler till höger och vänster. Forskarna världen över var lyriska, medan Henrietta sakta svartnade över bålen för all strålning hon fick mottaga. När hon väl fick dra sitt sista andetag var hela kroppen fullsatt av tumörer och hon led helvetets alla kval och smärtor.

Med Henrietta begravd i omärkt grav var hennes celler med till att bland annat upptäcka poliovaccinet och HPV-vaccinet. De fick sig också en sväng till månen för att forskarna skulle undersöka hur de påverkades av gravitationen. Små cellrör såldes för 256 dollar och nobelpris delades ut.

Alltmedan Henrietta Lacks anhöriga inte ens hade råd att gå till sjukhuset. Än mindre visste vad som hade hänt deras mor. Den yngsta dotter,  Deborah, kunde inte förmå sig själv att sluta tänka på vad som egentligen hade hänt deras mor. Vad hon faktiskt hade dött av och om hon själv kunde drabbas.

Först när journalisten Rebecca Skloot, endast 28 år gammal, började nysta i historien fick Deborah reda på hela sanningen. Boken ”Den odödliga Henrietta Lacks” är skriven som en dagbok över hur historien grävs fram. Hur familjen sakta men säkert får ta emot sanningen. Det förflutna visar sig ha både en bortglömd syster samt en historisk mamma som skapat så mycket gott för andra människor. Eller i alla fall hennes celler…

Deborah vill så otroligt gärna ha upprättelse. Även om hon gärna såg att hon och hennes barn och barnbarn hade en del av den stora inkomst som cellerna indrivit till läkemedelsföretag och forskare världen över så går hennes korståg endast på sanningen. Att få veta vad som hände och att mamman ska få den hedersplats hon förtjänar. För de celler hon inte själv visste hon gav bort.

När världen väl lär känna historien bjuder de in Deborah till en cellkonferens där Deborah så få hålla ett anförande samt ta emot en hedersutmärkelse. Det är hon omåttligt stolt över och ser fram emot. Även om hon är rädd för att stå inför så många människor så vill hon göra det för att komma närmare sin egen mor. En mor hon knappt fick träffa.

Konferensen skulle hållas 11 september 2001… Och blev alltså aldrig av.

Det här en otroligt stark historia. Väldigt skickligt skriven. All ångest, svårmod och desperation hos Henriettas efterlevnader står rätt upp genom pappret och man lider med deras livsöden. För att inte tala om att man skäms över att inte ha reflekterat mera över HeLa-cellerna. Skloot skriver boken i romanform utan att tappa greppet om själva historien. Jag har inte dubbelkollat några fakta, men på något sätt tvivlar jag inte ett dugg över dess riktighet. Om jag hade haft möjlighet hade jag sträckläst boken från pärm till pärm. Kanske lagt ned den ett par gånger för att torka en tår. Eller berätta om en upprörande eller rörande passage för Mr Underbar.

Naturligtvis rekommenderar jag denna bok. Nej, det är för pyttigt. Jag kräver att denna bok används i undervisningssyfte. Om inte på gymnasiet så så sannerligen på universitetsnivå. Den innehåller fler bottnar än det rent naturvetenskapliga. Den omtalar etik runt patientlära, hur ser vi på mänskligt material och hur behandlar vi varandra egentligen. Om gemenskap och familjenärhet. Inte minst om rasdiskriminering. Hur ens förflutna kan forma en utan att man har en chans.

Enkelt sagt, LÄS DEN!

Filmen ”Hungerspelen”

Häromdagen tog jag Mr Underbar, Modern och Lillasystern under armen och struttade iväg till filmsalongen. Här skulle ”Hungerspelen” intagas. Och som jag hade längtat efter att ha läst boken. 

Jaja, jag borde ju veta bättre. Har ju skrivit blogg om det.

Böckerna jättebra. Filmen inte lika bra. 

Varför? undrar nu vän av ordning. Jag gillar inte handkameror. Den där åksjukefladdrande bilden kunde de göra bättre. Jag vet ju att de har tillgång till betydligt bättre kameror än en sådan där som alla småbarnsfamiljer har. Varför använder de inte dem? Varför ska jag behöva blunda för att jag mår illa när jag betalat dyra pengar för filmen? Jag bara undrar.

Böckerna går i ett högt tempo från början till slut. Det gör inte filmen. Det tar fart någonstans i mitten, men då hade jag redan sovit två gånger. Jag förstår att det är svårt att filmatisera en ”tänke-bok” utifrån Katniss perspektiv men tempot borde inte påverkas av det.

Skådespelarna har jag inget att klaga på. Jättebra. Scensättningen också. De har inte heller vikt undan så mycket från handlingen utan följer det från boken ganska så slaviskt. Bra där.

Så var det det där med tonårsfilm. Vi var ju i särklass äldst i salongen. Inget fel på det kan man tycka. Meen, jag har lite problem med allt det där ”åååh vad han är söööööt!” så snart Gale eller Peeta dök upp i rutan. Jag försökte utmana Mr Underbar att ropa detsamma när Katniss dök upp men han ville inte. Det var också en mängd mobiltelefoner som ringde, telefoner som skulle checkas mitt under filmen av typ ”vad heter han nu igen? Bäst att googla på det!”. Sluta med det!

Sedan har jag ett problem med allt det där ätandet som alltid ska genomföras just på bio. Och det är inte lite mängder folk har lust att sätta i sig. För det första, det luktar. För det andra, det låter. Två saker jag har svårt att hantera. Nej, det har inget med tonårsbio att göra, det har mycket med bio att göra.

Vilken gnällspik jag var i dag då! Bäst jag flyger till Blåkulla med detsamma!

Happy Skärtorsdag på er!

Hungerspelen – here I come!

Ville bara säga att jag ska på bio ikväll. Hungerspelen.

Vad det är? Mäh! Vilken sten har du legat under? Kolla in här! 

Boktips ”Allt jag säger är sant” av Lisa Bjärbo

Jag bara orkade inget häromkvällen. Ingen MBA, inget städa, inget skriva. Det enda jag hade lust på var att läsa. Och det gjorde jag med besked. En hel bok. Slam-bam. Sträcktläste. Och det var det värt.

Lisa Bjärbo var jag på skrivarkurs hos och naturligtvis följer jag hennes författarliv med stort intresse. Nu har hennes andra roman ”Allt jag säger är sant” släppts.

Direkt från hemsidan:

Allt jag säger är sant handlar om hösten då Alicia egentligen borde ha gått i ettan på gymnasiet. Om hur hon istället börjar arbeta på ett kafé. Börjar bråka med sin bästa kompis. Flyttar ut från sina oförstående föräldrar, och in till sin mycket mer förstående mormor. Om hur hon träffar Isak – den grekiske guden som har så fina linjer vid munnen att Alicia inte kan sluta stirra på dem. Och om hur det känns när hela hennes värld trillar sönder av sorg.

Ni fattar? En ungdomsroman om livet. Denna berg-o-dalbana som egentligen skulle räcka bara genom att man går igenom tonåren. Nu kastar vi även en sorg och romantik i en enda röra. Alicia är självständig och egensinnig. Hon vet vad hon vill utan att veta vart det ska leda henne. Vad hon vill bli och hur man kommer dit. Det hindrar henne inte från att lyssna på sin helt egna magkänsla. Följa sitt eget stim. Inte alla andras. Det är underbart att läsa om en karaktär som Alicia, när ungdomslitteraturen (och mycket annan litteratur med för den delen) är full av flickor som svajar sig fram. Som jag gjorde. Jag önskar att jag hade haft en rebellisk vän som Alicia, som kunde lärt mig en hel del. För att inte tala om klädstilen. Där hade jag behövt lära mig en hel del också.

Mormodern är också en karaktär jag tokdiggar. Hon är så härligt gammal och trofast med sina papiljotter och korsord. Röd blandsaft och tunna kaffekoppar. Jag önskar alla tonåringar hade en sådan relation till deras mormor som Alicia har med sin.

Lisa Bjärbo sätt att använda sig av språket är rent sagt genialiskt. Det är talande, sprudlande och väldigt trovärdigt. Glimten i ögat med allvaret på botten. Om ni har läst hennes blogg Onekligen vet vad jag menar. Så här liksom: ”Jag är Alicia. Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Kanske inte riktigt självlysande, men det är fan på gränsen.”  Man ser Alicia framför er, va? Man vill vara som Alicia. Även i väldigt mycket mera vuxen ålder. Just det, jag vill läsa uppföljaren. Alicia som 30! Vilken väg valde hon och hur gjorde hon det? Alicia som mormor! Osv.

Det är fart och fläkt med annorlunda sätt att lägga upp historien på. Det är scenklipp, tillbakaklipp och dialoger. Allt i ett högt tempo. Det är egentligen bara att spänna fast säkerhetsbältet och njuta. Just ja, stäng av mobiler (och gärna barnen) och tv för den här ska läsas från pärm till pärm.

Det skrattas, känns igen (även om jag var låååångt från Alicia. Verkligen verkligen långt. Snarare en Fanny) och gråts. Vackrast är när Alicia ligger på toalettgolvet med sin fågelmormor i väntan på ambulansen. Vacker, rörande, mänskligt och så innerligt sorgligt.

Ja, ni har ju fattat. Läs den!

Boktips: ”Det borde finnas regler” av Lina Arvidsson

För lite mer än ett år sedan gick jag en skrivarkurs där Lina Arvidsson var kursledare. Hon uppmuntrade mig in i Manus 1. Tack för det!

För ett par veckor sedan fick jag hennes debutroman ”Det borde finnas regler” (Gilla Böcker)  sänd med posten, signerad och fin. Stolt som en tupp var jag, fast jag aldrig träffat Lina. Men vi är faktiskt Facebooks-kompisar. Joråsåattde…

Direkt från hemsidan:

Mia och Mirjam är fjorton år och bästa vänner. De bor i en håla och är sjukt uttråkade. Mirjam löser detta genom att bli kär i Per Hyllen:

”PER HYLLÉN = Jävligt gammal och ful. Mirjam ljög i början och sa att han var tretti, men sen försa hon sig och nu vet jag att han är fyrti. Det är ofattbart gammalt! Det är liksom som min pappa ungefär. Jag har målat upp en hotbild, alltså en sån man gör på brottslingar, för att lättare kunna kartlägga dom. Informationen har jag fått från Mirjam, som inte kan få nog av att prata om honom. Man tror inte det kan finnas så mycket att säga om en ful gammal gubbe. Men det gör det tydligen.”

 Mia är äcklad, och kanske lite avundsjuk. Tills hon träffar Vlad, som har hatt och hängslen och spelar i band och har hoppat av gymnasiet och skriver en roman på skrivmaskin ”för att han gillar ljudet”. Att vara med honom känns som magi, som overkligt, som sockerdricka. Men det är så svårt att vara sig själv. Hur ska man kunna vara det om man inte ens vet vem en själv är? Är det nån som har tänkt på det?

Man kan kan inte värja sig mot det otroligt skickliga språket i den här boken. Lina har ett absolut språkgehör och den har hon nu lagt på fjortisars nivå. Jag tvivlar inte ett ögonblick att det är så fjortisar pratar, även om jag inte ens kom ihåg det själv eller känner speciellt många fjortisar. Det är bara så de pratar för det har Lina bestämt. Genialiskt. Läser man bloggar och recensioner på nätet så är det i särklass den största komplimangen hon får. Den coolaste var från MorgonTV när Magnus Utvik utvek (haha) sig om Lina som ”jag kan inte förstå att detta är debuten för det känns som om hon har skrivit trettio”. Vem (jag säger vem!) vill inte höra det??

Boken är också full tonårsångest. Tankar hur det kan vara, ska vara, kommer att bli. Och att man faktiskt befinner sig i en håla, långt borta från det där livet alla pratade om.

Det är tonår som rör sig runt idoler, kärlek, och väldigt mycket vänskap. Så där in till döden vänskap. Utan mina vänner finns jag inte. Den slags vänskapen.

Minns ni hur det var då? Läs den! Minns ni inte? Läs den. Om så för era barns skull. Speciellt dem som är på väg in i tonårslivet.

När jag slår igen boken efter sista sidan inser jag hur mycket jag inte gillade tonårslivet. Och hur mycket jag verkligen inte vill tillbaka dit igen.

Stackars, stackars mina barn…

Markus Zusak som födde ”Boktjuven”

I en annan blogg, Boktjuven, diskuterade vi det faktum ifall Markus Zusak publicerat fler böcker än storheten Boktjuven. Naturligtvis drog jag iväg till Byns bibliotek (där jag är månadens låntagare, dit och kolla in mina böcker!) och lät bibliotekarien att kolla upp saken.

Hem fick jag tre böcker. ”Knockout”, ”Fighting spirit” och ”Jokern”. Alla utgivna på Wahlströms. Jag läste också själv på lite. Det visade sig att han är från Australien. Roligt, jag hade alltid föreställt mig honom vara från Polen. Naturligtvis helt baserat på namnet. Där kan man bara se.

Böckerna jag fick i min hand var föregångarna till ”Boktjuven”. ”Knockout” är mera en novell än roman. Handlar om två bröder som betraktar sig lite som ligister fast de egentligen aldrig har lyckats genomföra något ligistaktigt (mer än leva rövare på bakgården, se skabbiga ut och inte ha ett mål i livet). Fighting spirit är fortsättningen på den ena brodern och hans livsval.

Är de läsvärda. Absolut! Som små berättelser. Välskrivna och med bra gestaltning. Bara sådana meningar som ”Och med ansiktet vänt mot himlen började jag yla. Jag sträckte ut armarna och kände hur allting vällde ur mig. Visioner strömmade genom min strupe medan det förflutnas röster omslöt mig. Himlen lyssnade. Staden gjorde det inte. Men det brydde jag mig inte om. Det enda jag brydde mig om var att yla så att jag hörde min egen röst, så att jag kom ihåg att jag var en pojke med kraft, en pojke som hade något att erbjuda världen.”

Att det är före ”Boktjuven” är givet. Att han är på väg mot ”Boktjuven” är lika givet. Han övar sig. Snirklar sig fram till sitt eget språk, sin ton. Att han har fått hjälp av redaktörer och lektörer längs resan är ju bara att gratulera. Alla parter.

Väntar på ”Boktjuven” som film. Vem ska spela huvudroll och vem är Döden?

Post Navigation