Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Archive for the month “augusti, 2012”

Inte illa pinkat av en wannabee…

Snart tre kapitel färdigredigerade samt två inlägg på bloggen klara att tidsinställa till nästa vecka.

Inte illa för en regnig fredagkväll.

Nu, badkaret och en bok!

Jag ångrar mig redan. Dagens stora överraskning är…

… När en tom länsbuss stannade vid hållplatsen för att plocka upp vattendränkta passagerare för transport ned till stationen. Fast det inte var hans hållplats eller sträcka!
Lycka i regnet!

Dagens stora överraskning blev…

Det är ju fredag!

Den hade jag helt missat. Vad trevligt. Mys på den!

Vad har dagen mer i sitt sköte?

Först blev jag överraskad över regnet. Fast jag gick ut i trädgården för att känna efter vilken jacka jag skulle ta. Det var varmt och kvavt. Det fick bli jeansjackan.

Ungefär halvvägs till bussen kom regnet. En störtskur. Nu är ju jag lite för lat av mig så springa går ju rent inte för sig. Med värdiga steg klev jag vidare mot busskuren.

Bara för att uppleva hur regnet slutar smattra mot taket i samma sekund som jag söker skydd där.

Inne i stan var det torrt och fint medan jag vankade omkring som en dränkt katt. Folk kanske trodde jag tagit duschen i fel ordning på morgonen.

Nästa överraskning var att alla länsbussar bytt namn till 345. Allihopa. Det roade mig en aning i denna tidiga morgontimma. Är 345 månde en kod för något? Jag tror jag får googla på det.

Nästa överraskning bjöd jag själv på. Till mig själv. Jag plingade så fint när började närma sig avstigning. Bara för att glömma bort att stiga av! Det gick till och med så långt att jag tittade runt omkring mig och undrade vem i tusan gubbar hade plingat och sedan typ somnat om. Det var bara jag på bussen.

Så jag steg av. Lite lättare röd om kinderna än när jag steg upp i morse.

Det var bara nu det. Klockan är sex och arbetsdagen börjar. Undrans vad dagen har mer i sitt sköte?

Bring it on!

Reklam jag inte önskade jag hade sett

Jag lade upp en bild på Facebook i tisdags för att svara på uppropet hur det korta håret egentligen blev. Då satt jag på Stadsbiblioteket och skulle egentligen skriva manus. Istället satt jag alltså och försökte motta in telefonen att ta en snap-shot utan att det märktes för mycket.

Ja,ja. Vad kan man säga. Håret var och förblir kort.

Nu börjar det dock poppa upp reklam på mitt Facebook-konto. Jag har hört att Facebook lite skannar av vad man skriver om och så lägger de in relevant reklam efter det. En smart strategi, helt klart.

Denna lilla reklamsnutt dök upp i onsdags:

Hos oss kan du få laserbehandling för din oönskade hårväxt eller dina ytliga blodkärl i ansiktet.

Det var bara det jag ville säga.

Nu tar jag mina blodkärl och går och lägger mig!

God natt!

Sköna kommentarer från sköna läsare

Det är ju faktiskt så att det fortfarande gnager. Det där som dagisfröken sade. Jag vet att det inte borde göra det. Jag vet att mina barn har det bra där på dagis, men ändå…

Vad betyder det? Är jag fallen ur en kvinnofälla direkt från 1800-talet eller tror jag egentligen inte på hela den här ”vi tar hand om ditt barn så kan du jobba”-verksamheten.

Jag vet inte…

Jag vet dock att jag fick sköna kommentarer från sköna läsare.

Bland annat att ”Pft… good enough parenting is the shit!” Det får mig både att skratta och hålla med. Vem ska göra sig själv som perfekt? Vad är det vi tror om oss själva och modersrollen egentligen?

Eller varför inte ”man ska inte ha dåligt samvete för det man betalar för. man blir inte sämre mor för det. moss”. Framför allt gillar jag att kommentaren avslutas med ett ”moss”.

Vidare får jag totalpepping ur ”du har betalat, det är hennes jobb, dina barn har det fint, ni jobbar för att resten av er värld ska rulla runt – så kasta det över ryggen och ta det för var det är – hennes tråkiga inställning och inte din 🙂”. Det ÄR ju så sant. Varför kan jag så bara inte släppa det nu? Varför kommer jag gå där och bara ”mina ungar går till tre på fredagar, men andras går till ett.”

Till och med från andra sidan jordklotet, där kära Chris i manus 1 går runt och är karlakarl, kommer uppmuntringen ”Don’t feel guilty, there’s no point really. As long as the kids are happy and you ‘know’ you’re doing the right thing, don’t let anyone tell you anything different!” Till och med down under fattar man vad allt det där går ut på. Det dåliga samvetet och onda plågor av tidsnöd.

Tack för kommentarerna. Speciellt skönt var det att alla inte kom från mammor, vilket jag annars hade trott (som fångad i min kvinnofälla från 40-talet jag nu är….). Ej heller bara från kvinnor.

Imorgon är en annan dag!

Varför tynga mitt samvete mer?

Lämnade på dagis. Gillar vårt dagis. Gillar (de flesta) anställda där. Både han, hon och hen.

Fast inte idag. Fick ett käckt ”Jaså du, ni kör igång på fullschema för barnen. 7.30 till 16.30. Det är inte illa, höhö.”

Jag ville verkligen säga till henne att vi brukar lämna 8 och hämta vid 15.30. Jag ville verkligen det. Försvara mig inför alla dagisbarnen. Säga ”jag är inte alls en dålig mamma. Jag är INTE det. Och förresten får jag inte ens hem ungarna när jag kommer. Klockan 15.30.”

Jag sade inget. Jag bara höhö-ade tillbaka.

Men det sved. OMG det sved.

Och varför ska det göra det? Jag vet ju att mina barn har det bra. Jag vet att de gillar att vara där.

Ändå svider det.

Och varför i hela friden var hon tvungen att säga så där?

Ibland behövs pepp från vännerna

Det här fick jag av en god vän.

Tack!

Vad familjen tyckte om det korta håret?

Tja… Inte var det klang och jubeltid direkt.

Lilla Hjärtat gömde sig under sängen och vägrade komma fram. Efter lite lock och pock fick han ur sig att ”du hade ju så fint och svängigt hår. Men det gör inget. Det växer ut snart.”

Mr Underbar tittade snabbt och rusade ut på toaletten. Där har han varit sedan dess. Tror det har något med Lillemans sjuka i helgen.

Sötnosen sade helt enkelt att ”det där var väl ändå inte okej.”

Tja… Ärliga barn har jag…

Stäng av det där nätet, för tusan gubbar!

Efter att ha lämnat allt hår bakom mig (gick nog ned en två kilo sådär) sjappade jag snabbt upp till biblioteket. Den stora planen var MANUS! Efter kapitelanalysen från Ann Ljungberg är jag synnerligen mega-peppad att göra klart redigeringen på det manuset och låta det pröva sina vingar så jag kan börja på de Vita Bussarna.

Det är ju bara det… Då måste jag ju passa på att blogga lite… Och så faller det in ett par stycken jobb-mail som jag bara måste svara på. Visst, det kan vänta till i morgon, men det är ju inte lika roligt. Och då har jag säkert glömt bort allt om det.. Eller, kanske inte allt. Men det är i alla fall inte lika roligt att vänta.

Nu har en halvtimme av min dyrbara tid och jag har endast redigerat en (1!) ynka sida. Har en halvtimme kvar av min dyrbara tid innan det är dags för trevlig (utgår jag ifrån) middag på restaurang.

En sida….

Kom igen nu! Pepp på mig själv och stäng av det där nätet!

Post Navigation