Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Archive for the month “mars, 2012”

Äsch då…

… där rök visst vuxenpoängen…

Shoppinguppdatering

Tänk, jag skippade ett glas rött så här en lördagkväll och tog mig ett tuggummi istället. Hur många vuxenpoäng är inte det??!

I alla fall. Ville bara att ni ska veta hur mycket min plånbok grät i fredags. Alltså igår. Känns som en evighet sedan. Det är nog bara för att jag är ensam hemma med barnen. Varje timme är då lika som hundår. Sådan cirka.

I alla fall. Shoppat fick jag gjort, även om min favoritaffär ”Bok och CD” (jag vet, väldigt påhittigt namn!) hade stängt. Det var nästan så att jag bröt ihop. Hade ju en hel lista av böcker och musik som just jag skulle inhandla. Hur kan de göra så mot mig?

Köpte tre koftor istället. Får väl spela lite på dem. Och läsa tvättråden. De är ju långa som biblar för tiden.

 

Med klänningen noga instoppad i trosorna..

På nämnda möte gick jag runt och minglade med okända människor. Hjälp, vad jag bara hatar att mingla!! Vi snackar, inte tycka om alls! Det är bara inte min grej att ta kontakt med folk med ett stammande ”oj, så mycket folk det var här” för att sedan snabbt klämma in ett ”jaha, var kommer du ifrån då?”. Jag gillade inte köttmarknaden på disco (inte för att jag någonsin varken tilltalade någon eller blev tilltalad) (möjligtvis vid den desperata sista låten, men då var jag redan på väg till garderoben med vännernas alla klädbrickor) och det här är inte snäppet bättre .

Vilket fall som hels, där såg jag en kvinna med samma klänning som jag. Kan ju bli lite pinsamt det där. Men jag hade en kofta över så jag tänkte att det var nog ingen större grej. Tills jag såg att hennes klänning hade hakat fast sig i trosorna och nu visade hon halva baken.

Kan man tänka sig något värre när man nu ska ut och mingla och nätverka? Man kan inte det, va? Jag närmaste tappade kaffet när jag febrilt försökte undersöka om just min klänning gjort detsamma. Jag hade ju precis varit på toaletten (bra grej när det är kaffepaus) (för att sedan måste upprepa proceduren efter pausen..) och vem vet vart klänningen hamnade efter det.

Efter kommit fram till att min klänning täckte hela det ädla paketet tog jag ett djupt andetag för att stega fram till kvinnan och meddela den hemska sanningen. Vad säger man? ”Hej, du visar just nu baken till alla potentiella affärskontakter här idag? Är det en undermening till det eller har du bara inte kollat dig i spegeln? Förresten, var kommer du ifrån?”

Jag vann!

Inte en novelltävling, kanske. Även om det hade varit roligt. Inte heller ett bokkontrakt, även om det hade varit mer än vansinnigt roligt.

Men väl en chokladpizza.  Hur tokigt låter inte det?

Ska man vinna något ska man göra det med stil och lagom till påsk.

Recension över själva pizzan kan mycket väl tänkas dyka upp här inom kort!

Långvarig stress ger bukfetma

Ja, jag har lite mycket runt öronen just nu. Det är planering på hög nivå för att jag ska få ihop det. En kalender med olika färgkoder finns både på jobbet och ständigt med mig för att hålla ordning på alla tidsplaner. Det är allt från inlämningsuppgifter, tentor, novelltävlingar, diskussionsforum, kundbesök, konferenser, kurser och herre min dag, jag vet inte jag…

Just nu är det rätt stressigt. För att säga det milt. Väldigt stressigt, kan man också säga. Utan att ta i med kraftord. Så där så att andningen blir ytlig och kommer aldrig helt nere i magen. Så där så att man, mitt uppe i ett projekt, funderar på när man ska börja på nästa. Som ett exempel. Var ute och sprang häromdagen. Fint väder, ett par plusgrader, var inne i skogen och allt kunde ha varit frid och fröjd. Om det inte vore för mitt ”om jag springer lite fortare så hinner jag hem och börja på artikeln lite tidigare och då kan jag…” osv. Ungefär efter halva spåret upptäckte jag att fåglarna kvittrade och himlen var blå. Att det inte var någon snö kvar. Och att min andning var en by i Ryssland. Helt obefintligt.

Jag läste Stefan Branth´s avhandling. Han hade studerat sjömännen på Whitbread around the world. Man kan ju tycka att det är en rätt motionsrik sysselsättning under en rätt så lång resa. Det ”roliga” var att han kom fram till att de blev bukfeta. ”Långvarig stress ger bukfetma”. Så pass ända till diabetes. Det är ju rätt otroligt. Han menar att ett Friskispass genomför på tex lunchen inte ger den avsedda effekten utan helt tvärt om. Man andas inte ordentligt, man jagar på i huvudet om allt som ska hinnas med och man ger sig inte tid att stretcha och slappna av för man ska tillbaka på jobbet.

Se, jag tror han har rätt.

Idag kunde jag inte knäppa byxorna. Satt med knappen öppen framför datorn. Tur att jag var ensam på kontoret just idag. Och att jag hade en fleecetröja att dra ned över baken. Antingen är jag gravid eller så är jag stressad.

Frågan är om det går att bota…?

 

Pigg och glad nyckelpigevandring på flyget

Häromdagen befann jag mig på det tidiga morgonflyget ned till Skåne för att vara med på lite nätverkande.

Naturligtvis var det mest gråklädda kostymmän med på flyget. Lugnt och tyst med andra ord. Endast stört av sörplande på första morgonkoppen samt bläddrande i Dagens Industri.

Trött var jag, efter endast ett par timmars sömn under natten. Kunde inte helt koncentrera mig på uppgiften jag egentligen hade satt mig på att genomföra under flygningen, nämligen läsa en artikel. Istället satt jag och tittade runt på alla dessa kostymnissar. Kunde inte låta bli att tänka på det lite som en flygvärdinneuniform. Inte speciellt originellt, men däremot formellt. Tankarna vandrade vidare mot de enstaka kvinnor som satt där på flyget. De flesta bar söta nätta dräkter. En sådan där som jag aldrig skulle kunna få på mig. Skulle se onekligen korvstoppad och tantig ut.

Bäst jag sitter i mina tankar ser jag mannen som sitter snett framför mig. Han bär en kritstrecksrandig svart kostym med de där smal-spetsade skorna till. Det jag lägger märke till är hans strumpor. Färgglada strumpor med bilderna på små nyckelpigor som kryper upp över ankeln.

Jag blev på otroligt gott humör när jag stirrade på nyckelpigorna. Jag tyckte det var så uppfriskande att se allt det gråa uppiffat med lite lek och färg. Genast kollade jag in alla andra strumpor i min närhet, men alla bara skvallrade om Ribbings bästa tips, svart till svart. Inte lika roligt. Inte lika uppiggande.

Har ingen aning om vilken bransch nyckelpigemannen var i, men jag köper allt!

Om jag blev arg sist så blir jag mera sorgsen nu…

Ja, han drog han. Och hon blev kvar med orden cirkulerande runt huvudet. Hur känns det då?

Så här kanske:

Chris hade lämnat henne utan att säga ett enda ord till. Tungt lutande mot sin krycka stod Lova länge och såg efter bilen när den försvann bort, oförmögen att ta in det han just hade sagt.

Det var Farmor som hittade henne ute på gårdsplanen och utan ett ord ledde henne tillbaka till vilostolen. Hela hennes inre var i uppror och när hon försökte blunda kunde hon bara se Chris framför sig med en blond, yppig naken kvinna i sina starka armar. Det kändes hela tiden som om hon skulle kräkas, men det var aldrig något som ville komma upp. Om och om igen hörde hon hans ord ringa i hennes huvud, jag har träffat en annan, och hon fick det inte att sluta. Hon bävade för de andras frågor och visste inte hur hon själv skulle kunna få orden över sina läppar. Att säga det högt var det som att bekräfta det han sagt och det gick bara inte. Det kunde inte stämma att han lämnat henne och det för en annan kvinna. Inte så snart efter att deras förhållande hade börjat. Deras underbara, fantastiska förhållande, som byggde på tillit och förtroende. På kärlek. Livskärlek.

Eller, det var det hon hade trott.

Återigen hade en man lämnat henne utan respekten att avsluta på ett värdigt sätt. Om Chris hittade sig en kvinna bara en vecka efter bilolyckan kunde det ju bara betyda att hon aldrig varit speciell för honom. Bara en tillfällighet.

Magen vred ihop sig i kramper igen och Lova försökte få upp ångesten, men den stannade kvar och förgiftade kroppen. Hela den natten satt hennes vänner satt hos henne ute på verandan, men hon kunde inte ta in något de hade att säga eller låta tårarna rinna. Hon kände sig ensam, frusen och bortkastad.

Svettigt..

…påminn mig att inte ha fodrade strumpbyxor nästa gång jag åker på möte…

Dags för förnyelse!

Jag ska iväg och shoppa på fredag. Det ser jag väldigt mycket fram emot. Jag är inte så säker på att min plånbok ser lika mycket fram emot det, men herre min dag. Det är väl ändå jag som är matte, liksom. Eller?

Det jag ska bland annat handla in är en synonymordbok. Har hört att man ska ha en sådan i sin bokhylla när man skriver. Lära sig nya ord varje dag och nyansera sin skrift. Det är bra, för det kan inte jag.

I enlighet med detta så har jag mina favoriter jag kör med. Det är väldigt mycket ”kastade en snabb blick”, ”log hon” (eller han om så ska vara. Jag är inte knusslig på det sättet), ”såg ned i bordet” osv osv. Tänkte att man kan ju variera sig lite.

Nu tänkte jag också faktiskt ta ett nytt ord varje dag och få in i ett inlägg.

Vi kan kalla det ”gissa det nya ordet”.

Fast, först måste jag ju inhandla den där boken. Jag återkommer om det!

Hur fungerar de där fiskarna egentligen?

I morse hade jag Lilleman ut på badrummet för att det var dags att duscha. Honom lade jag helt enkelt ned på badrumsmattan, fyllde upp med lite leksaker och pratade sedan konstant med honom bakom draperiet. Fungerar jättebra.

När jag hade duschat klart och drog undan draperiet var Lilleman inte ensam på golvet. Han hade fått sällskap.

Av en enorm Silverfisk.

De låg där och pratade lite med varandra. Silvret mumsade lite på Lillemans finger medan Lilleman dreglade lite över hans rygg. Eller var det en hon? Svårt att avgöra så där tidigt på morgonen.

Hur fungerar de där fiskarna egentligen? Jag ska vara ärlig att säga att jag trodde de hörde gamla badrum till. Badrum som luktar plastmatta och uttorkad avloppsbrunn. Så där som i sommarstugor som är uppklädda i furumöbler och panel på väggarna. Jag trodde inte de skulle trivas i mitt nyrenoverade badrum. Knappt ett år gamla badrum. Där trodde jag inte de ville vara.

Eller är det så illa att det är ostädade dammiga badrum de trivs i? För då har de ju bestämt kommit på rätt plats i livet.

Okej, vad gör jag nu åt saken? Jag kan ju inte ha fiskar på golvet. Hur mycket silver de än må ha i blodet. Och även om Lilleman verkade trivas med husdjur.

Några råd?

Post Navigation