Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Archive for the category “En snack för en snack”

Nu ändrar jag blogg till Eva Ludvigsen

Det var svårt, det var trist och det var sju bedrövelser. Det här med att ändra namn och byta blogg. Jag vet inte varför det satt så hårt inne.

Men nu är det champagnekorkar i taket och jubeltoner hos alla. Jag går nu officiellt över till

evaludvigsen.wordpress.com

Där kan ni fortsätta följa alla mina tankar runt skrivandet, följa hur manuset ”Här och Nu” får plats ute bland boklådorna och hur det nu går för Lova och Chris. För att inte tala om den fantastiska ungvuxenromanen.

Den här bloggen blir kvar som ett minne, ett arkiv. En glunt in i det förflutna.

Häng med på min resa in i framtiden!

Annonser

Dagen jag släppte sargen!

Jag erkänner utan minsta skam i kroppen. Jag är en hönsmamma. Tycker det är jobbigt när barnen inte springer runt benen på mig. Helt enkelt för att jag vet var jag har dem. Hela tiden. Det där med att lämna på skola och dagis eller hos kompisar är något jag förtränger. Tänker inte på att jag inte har koll, för då blir det jobbigt.

Äldsta sonen, sju år gammal, vill gärna gå själv till och från skolan. Det är cirka 500 meter, villaväg. Jag säger nej, nej, nej. Så kom den dagen då alla var sjuka hemma och jag inte ville riva upp två febriga ungar ur sängen. Då fick han gå själv.

Jag stod bakom gardinen och spanade. Naturligtvis gick det bra. Nu vill han ha en egen nyckel hem.

Så jag tänkte att jag måste spotta upp mig lite. Häromdagen tog jag mod till mig och lämnade sjuåringen och sexåringen ensamma hemma. I en kvart. Det var inte lätt. Det var svårt. Och jag var nervös, stressig och stirrig. Jag hade förmanat dem att gå till grannen ifall det blev läskigt. Och att aldrig öppna dörren för någon. Och att ringa om det var något.

Tills de stönade, slog sig för pannan och sände iväg mig.

Men naturligtvis gick det bra. De tittade på teve. Kompisar hela tiden.

Så då gjorde jag det andra helt oerhörda. Jag var på ridningen med Lilleman, tre år gammal. Han har ridit i snart ett år och bara störtgillar det. Själv är jag inte helt begeistrad. Tänderna är stora och hovarna alldeles för hårda för att jag ska känna mig trygg. Men vad gör man inte för sina barn…

Där, mitt i ridstallet slog det mig. Alla andra lät sina barn gå runt själv med hästen medan jag går tätt intill med grimskaftet. Så jag släppte. Mitt i traven. Släppte det krampaktiga greppet jag alltid har om Lillemans lår så han inte ska glida av den stora hästen. Jag släppte och såg rätt fram. Tänkte att jag hörde ifall han damp ner i marken.

Men naturligtvis gick det bra. Naturligtvis var han jätteduktig, hade balansen och det var ”jeetejoligt”. Naturligtvis.

Jag måste släppa sargen lite oftare. För mina barns skull.

Grattis mamma!

Jag har tagit kidz och bil med mig upp till Hdalen igen. Kalas denna gång. För mamma. För hon fyller år. Man brukar hålla kalas då. Mer eller mindre motvilligt men dock kalas.

Stort grattis, mor min! Jag lovar jag ska vara snäll hela dagen och så ska du få en teckning. Kanske slår jag till med en bakpensel också. Det är du faktiskt värd.

Prinsesskalasskalarframsida

Hyllning till morfar – del två

I skrivandes stund står jag framför min morfars kista. Antagligen med nyckelharpan på magen medan vi spelar ”Idas sommarvisa” så barnbarnsbarnen får stöd i sången. Eller så håller jag och kusinen ett litet tal. Kanske är vi just nu mitt uppe i ”Mosippan”.

Vad jag vet är att det kommer vara tufft. Det kommer vara tungt att säga farväl till morfar som alltid varit en sådan central del av vårt liv. Jag vet, han blev 102. Han hade ett fantastiskt liv som han förvaltade väl och alltid höll fanan högt. Jag är övertygad om att hans nyfikenhet fick honom att passera denna hedervärda summa av år. 

Men det kommer vara tufft. Så är det bara. Det kommer vara tårar, krampaktig sång och rödgråtna ögon. Så är det bara.

När han dog lade jag ut första delen av novellen jag hade lust att skriva. I dag ska ni få ta del av sista delen. Där han spelar dragspel så händerna glöder. Så där som jag vill tänka mig honom just nu. 

Bandet över Atlanten –  del 2

”Se så, Märta. Det är din fest, du får önska en låt.”

Den gamla mannen stod beredd framför henne med dragspelet på magen och med de isblåa ögonen plirande. De dasslockstora händerna darrade av spellust.

”Nja.” Märta drog lite på det. Visserligen hade hon traditionsenligt bjudit in hela byn på midsommarfest på gården, men det var under protest. Att låtsas som om allt var som vanligt var ett hån mot det brustna hjärtat.

”Åh jo.” Med sina hundra år i nacken kunde Anders konsten att övertala. ”Det är klart du ska önska dig en låt. Vad som helst.” När hon fortfarande inte svarade klämde han i med ett: ”Om inte annat så för amerikanens skull.”

Mot sin vilja skrattade Märta till. Hon kände igen utpressningens stirrande blick när hon såg den. Hennes egen sökte sig mot den gängliga mannen som just nu befann sig mitt i Små grodorna. Barnen i byn hade gjort det till en ära att lära utlänningen alla sånger med tillhörande dans de kunde komma på. Midsommarstången verkade mest vara ett tillbehör till utskämningen. I ljusa kostymbyxor och vit skjorta verkade han dock anta uppgiften med stort nöje. Just nu hoppade han högre än grodorna själv och barnen skrek av förtjusning.

Svinnsta Skär”, sade Märta till slut. ”Den är fin.”

Anders nickade instämmande innan han rörde lätt vid hennes arm. ”Den gillade också din mormor. Jag spelar den för er två. Det passar här på gården.”

Tårar lurade bakom ögonlocken av omtanken. Det ståtliga trähuset på backen hade varit i familjens ägo sedan 1718, vilket stod skrivet i snirkliga bokstäver på farstukvisten. Oavsett var hon befann sig i världen var det här hemma för henne. När mormodern dog var det naturligt att Märta skulle ärva. Tillsammans med Fredrik skulle de rusta upp gården. Det fick gärna ta tid, bara det blev gediget och genuint. De hann ett badrum och halva sovrummet innan Fredrik tyckte att en blond, yppig kvinna var mer lämplig än Märta. Nu befann han sig på tryggt avstånd i Uppsala medan hon gömde sig här uppe i de härjedalska fjälltrakterna.

”Kom igen, allihopa!” Anders hade gått tillbaka till sin pall och ropade åt folksamlingen att stämma in i refrängen. Snart ljöd allsången över insjön och Märta såg hur en fisk slog till mot vattenytan.

”Han är verkligen en krutdurk.”

Märta ryckte till av den mörka stämman. Hennes första instinkt var att fly fältet. Kasta sig över ängen, vräka omkull sjungande människor och slänga igen ytterdörren. Uppfostran tvingade dock henne att sitta still. Hon svalde märkbart och knöt händerna i knäet. Det var löjligt hur mycket han påverkade henne. Smög sig in när hon inte hade garden uppe. Störde koncentrationen när hon istället borde räkna på räta vinklar och liter målarfärg. Egentligen var det hans fel att hon fick göra om golvet uppe klädgarderoben. Det tänkte hon bara inte säga högt.

”Mm, verkligen”, mumlade hon till svar. På hennes arbete var engelska mer regel än undantag. Tillsammans med amerikanen var tungan dock oformlig och stel. De satt stilla bredvid varandra och betraktade midsommarfesten. Hon kände hans värme och hörde hans andetag. Därutöver låtsades hon inte om honom.

”Vad lustigt att jag lyckades pricka in det svenskaste av det svenskaste när jag äntligen bestämde mig för att besöka min svenska familj.”

”Mm, verkligen.” Märta himlade med ögonen åt sig själv. Vad var det med henne? Han försöker ju bara vara trevlig. Hon tog ett djupt andetag för att börja om från början. ”Så du är släkt med Anders. Det är en stor familj. Är du musikalisk?” Hon ryckte till av hans bullrande skratt.

”Inte direkt”, svarade han efter att ha slagit handflatan mot knäet ett par gånger. Hon kunde inte låta bli att dra på smilbanden. ”Fast mina döttrar spelar piano, så genen kanske hoppade en generation.”

Döttrar? Hon höjde mentalt på ögonbrynen åt informationen. Det är klart att han är gift och har barn.

”Arton och tjugo”, svarade han på frågan som aldrig kom. ”Yngsta har precis flyttat hemifrån.”

”Oj, så gamla? Du ser inte…”

”…så gammal ut?” fyllde han i åt henne med ett skratt. Hon hade åtminstone vett att rodna. ”Jag gifte mig vid tjugo, första barnen vid tjugoett.” Han log med kråksparkar som tecknade sig i det vänliga ansiktet. Hon fick lust att dra handen genom det korpsvarta håret för att se om det kändes som silke. ”Du då?”

Hon skakade obestämt på huvudet. ”Du sade att vi är släkt? Jag är inte släkt med Anders.”

”Jag hittade ett brev. Det brevet ledde mig hit. Hit till dig. Det var det jag ville säga sist jag var här. Jag är ledsen att jag skrämde dig.”

Märta hade vett att åter rodna när hon tänkte på honom stående på hennes farstukvist med en stor blomsterbukett i famnen. Han fick precis få ur sig att han trodde de var släkt när hon slängde dörren i ansiktet på honom och sprungit upp på vinden. Där hade hon suttit hopkrupen tills hon hörde hur bildörren slagit igen och en bilmotor rusade.

”Jag väntade mig inte sällskap”, mumlade hon och såg intensivt mot Anders som nu gått över till Hälsa dem där hemma. Den gamla mannens händer dansade över knapparna och höger fot slog an rytmen mot marken.

”Jag heter Mike”, sade amerikanen och sträckte fram handen. Märtas hand omslöts av värme och styrka. ”Vi är släkt.” Han höll menande fast hennes hand och fick henne att fnissa. Det var ett ljud hon inte hört på ett tag.

”Jag lovar, jag ska inte rusa iväg.” När Mike släppte handen saknade hon den redan. Hon tog ett snabbt beslut. ”Jag tror jag har något du vill se.”

Utan att se sig om gick hon upp mot huset. Hela byn såg på när de steg in i huset och stängde dörren. Med bestämda steg gick hon upp till vinden. Väl där plockade hon fram en låda med brev, färgade av tidens rand. Precis som när hon först hittat breven kunde hon ana mormoderns närvaro. Ifall Märta bara vände sig om skulle hon stå där med sina milda gråa ögon och livsrynkiga ansikte. Instinktivt visste Märta att mormor skulle gilla Mike. Det hade hon aldrig gjort med Fredrik. Den där slyngeln, hade han hetat, fast han kom som barn i huset.

Märta skakade på huvudet för att bli kvitt minnena och lade försiktigt breven i Mikes hand.

”Du har Anders stora händer”, sade hon fascinerat. För första gången lyfte hon ansiktet och såg på honom. ”Och hans ögon. De där isblå.”

”Ja, det verkar visst vara ett släktdrag. Min äldsta dotter har samma färg.”

Ryktena hade florerat när den mystiska amerikanen dykt upp på Burhögen för en vecka sedan. Invånarna samlades i flockar inne på den lokala ICA-butiken för att samla information och utbyta nytt skvaller. Att han var svenskättling till Anders stod klart från första början, men annars hade han inte pratat mycket om sig själv. Nu besatt redan Märta nyvunnen kunskap om hans döttrar.

”Det är mäktigt att se familjebanden. Jag visste ju inte ens att min familj stammade från Sverige.”

”Visste du inte? Hur hamnade du här då?”

”Brev”, svarade Mike. ”Ungefär som de där, kan jag tänka.” Han bläddrade andäktigt igenom högen. ”Jag hittade ett oöppnat brev hemma hos min moster när jag skulle ta hand som dödsboet. Inte blev jag klokare när det visade sig vara på främmande språk. Tack och lov för Google Translate.” Han drog fram ett välvikt papper ur bakfickan och räckte till henne. Märta noterade avsaknaden av vigselring på hans högra hand innan hon började läsa.

”Käraste Einar

Du försvann så fort. Jag fick aldrig chans att säga adjö. Jag fick adressen av din syster, den vänliga själen.

De säger på byn att du sköt din far. Allan berättade att det var ett vådaskott, men att landsfiskalen ställer till med otyg igen. Amerika? Det är så ofattligt långt borta.

Jag hann inte berätta att jag väntar barn. Ditt barn. Snälla, kom hem igen. Jag är så ensam utan dig.

Ester”

”Ester?”

”Din mormors mormor”, fyllde Mike i. ”Enligt Anders hade de ett hemligt förhållande som alla visste om.” Märta kunde inte låta bli att himla med ögonen. ”Jag vet”, skrattade Mike, ”jag är också uppvuxen i en småstad. När Einar vådasköt sin far fick han ta första båten till USA för att inte hamna i fängelse.”

Märta kände sig upprymd på ett sätt hon inte gjort på länge. Hon slog på breven i Mikes hand. ”Men Einar visste ju aldrig om det där! Han skriver här att han längtar efter Ester. Att han vill att hon ska resa till honom.” Ivrigt bläddrade hon fram det sista brevet i högen. Brevet som fått henne att gråta. ”Titta! Här skriver han att han inte kan vänta längre. Att han vill bilda familj, även om det inte är med henne.” Snälla Ester, kom! var frasen som etsat sig fast hos Märta.

”Han fick alltså aldrig brevet från Ester”, sade Mike dröjande och stirrade ned på breven som om de höll inne på gåtan. ”Enligt Anders blev Ester bortgift mot sin vilja. Säkert för att hon var gravid då. Einar dog utan veta om att han hade barn i Sverige.”

”När dog han?”

”Bara något år efter han kom till USA. Tydligen så gifte han sig plötsligt. Bara ett par månader efter fick han ett träd över sig under en vinterstorm. Hon var visst gravid i tredje månaden då. Einar är min mormors farfar och farbror till Anders.”

”Så du har fått en hel familj i Sverige bara så där?”

Mike log och Märta drogs in i de blå ögonen. ”Du och jag”, sade han med sin släpiga amerikanska. ”Det är du och jag som håller ihop generationerna.”

Vindsdörren slogs igen med en smäll av vinddraget som svepte över Mike och Märta där de satt på vindsgolvet. Märta tyckte sig höra mormodern viska hennes namn. Utanför fönstret trängde tonerna av Mosippan in.

”Är vi släkt på nära håll?”

Mike lutade sig fram och såg henne in i ögonen. Märta märkte andedräkten fläkta mot kinden. ”Tillräckligt nära för att du är skyldig mig en dans.”

”Skyldig?”

”För dörren du slängde i ansiktet.”

Hon svalde hörbart. ”Det är inte mer än rätt.”

Mike reste sig upp och räckte henne handen. När deras händer möttes var det som om generationer av saknad och sorg föll ned till marken och fick ro. På väg ned genom vindstrappan hörde hon ett ljus stämma blandat med ett dovt skratt.

”Jag kommer, Einar. Jag kommer till dig!”

 

Halleluja!

Vi har varmvatten igen! Inga fler raggarduschar i  iskallt vatten. Halleluja! Vi är åter i bekvämlighetens zon. Även luktmässigt…

Behövd ur- och uppladdning mitt på fotbollsplan

Igår var det avslutning för pojkar födda 2007 och som dessutom spelar fotboll. Tanken var föräldrarmatch och sedan picknick medan killarna skulle få välförtjänta diplom och plakett.

Sedan i maj har denna fotbollsträning pågått. 37 sexåringar som man skulle tro var trötta efter en dag i skolbänken.

Noll och nix. Energi var alltid lika på topp och om man bara så gled det lilla minsta i tanken hos oss ledare insåg killarna sin chans och gled iväg själv på planen. Från första visselpipeflöjtandet till det sista var fotboll det enda som fanns i mina tankar. Det och att få killarna att inte springa ut på åkern, sluta slåss och passa medspelarna. Typ.

Varje måndagskväll kl 19 var jag alltid lika färdig. Slut som ledare. Trött på min egen röst och med en misstro på att jag någonsin kommer genomföra detta igen. Varje måndagskväll somnade jag med ett leende på läpparna. För alla kommentarer, tandgluggiga leenden och stora kramar. För deras energi som diffunderat över i min kropp. Varje gång.

Det slog mig där jag stod på diplomutdelningen medan föräldrarna (som förlorade i matchen, fattas bara annat!) applåderade sina telingar. Det slog mig att jag behöver den där urladdningen. Som uppladdning. Där hjärnan fokuserar på här och nu (nej, inte manuset. Det verkliga livets här och nu) och reagerar direkt på saker runt omkring. För en timme i veckan går inte hjärnan på högvarv för alla tidsplaner jag just nu måste hålla, för väskor som ska packas i och ur, för barnens aktiviteter, för Mr Underbars rygg och för morfars begravning. En timme i veckan vilar jag från mig och mitt liv. En timme i veckan skrattar jag åt en kommentar eller joggar längs planen och ropar ”avspark”.

En timme i veckan. Och nu var det avslutning…

Tur att innebandyn drar igång nästa vecka!

Här kommer ett FB-inlägg med rang!

Lördag morgon. Ensam hemma med barnen. Kunde vara panik och kaos. Istället innebär det:

1. Dusch i iskallt vatten (inte kul, men vaken blev jag)

2. Tvättmaskin nummer två är igång

3. Alla orkideér är nedklippta och blommorna vattnade

4. Äppelmuffins (med frukt från eget träd) bakade och nedpackade

5. Alla böcker nedlagda i väska tillsammans med stor filt

6. Skötväska packat och barnen påklädda för att lämnas över till Syster Yster runt kl 12 så jag hinner till tåget

7. Diskmaskinen är igång och jag har dammsugit

8. DEBUTANTBLOGGSPICKNICKEN kl 14 i Humlegården. Sedan middag med bästa Debutantbloggarna.

9. Ungarna ser Bolibompa medan jag har öppnat mitt manus

Ni fattar. Det här kan bli världens bästa lördag. Och då har jag inte ens skrivit att solen skiner och jag har klänning på mig!

Är det någon som kan hantera en orkidé

Mina fina orkidéer jag fick till boksläppsfesten har nu alla tappat deras blommor. Nu står de där som pinnar med lite blad längst ned. Vad gör jag nu? Klipper ned? Väntar? Slänger? Köper nytt? Vattnar?

Tacksam för svar!

 

Ska jag berätta hur kallt det är att duscha?

Speciellt när varmvattenberedaren bestämde sig för att tacka för sig, bocka och gå hem. Var den bor vet jag inte, men Mr Underbar låter meddela att den nog har dött. Vi vet inte, men den andas inte.

Kallt var det. Svärordskallt att duscha i morse. Fort gick det dock. Det är ju en positiv sak. Vaknade med ett ryck gjorde jag också. Bara en sådan sak.

Frågan är bara hur många morgnar som blir så här?

Boken morfar aldrig hann läsa

Min morfar har precis gått bort. Vart vet jag inte, men jag är säker på att han har det bra. Kvar har han lämnat sina spår, genetiska och via miljö. Alltid kommer dragspelsmusiken föra tillbaka minnen av Burhögen, ett blistrande och hammarslag från fjöset. Ett elvakaffe kommer alltid sakna hans närvaro, hans milda väsen och nyfikenhet.

För ett tag sedan blev jag intervjuvad av tidningen Härjedalen. Vi pratade bland annat om morfar och vad han har betytt för mig och min familj. Att i honom lurade en roman som bara väntade på att orden skulle läggas i rätt ordning. Att jag skulle hitta tid att föra in orden i ett dokument. Jag har redan bestämt att morfar kommer vara den enda ”verkliga” människan. Han och hans dragspel kommer få ta sin rättmätiga plats. Jag ville också väva in väl valda delar ur vår släkthistoria. För att bevara den, för att förtydliga den.

Min första tanke blev till en novell. I två delar. Bara för att se ifall Märta och Mike var lämpade för varandra och var morfars roll egentligen var.

Här kommer första delen. En historia som morfar aldrig fick ta del av men jag vet att han gläds åt. En novell i morfars namn och ära. 

Ropet över Atlanten

”Har du hört om den där amerikanen? Som är på besök i Burhögen?”

Märta tittade upp från plånbokens klena innehåll och såg på kassörskan. De gråblå ögonen tindrade av upphetsning och hon klappade händerna så att lösnaglarna tickade mot varandra. Idag var visst färgen orange. Märta kunde inte låta bli att fundera på anledningen men visste bättre än att fråga.

”Han är så snygg! Precis min typ”, fortsatte hon utan att invänta svar från Märta. Det hade Märta heller inte väntat sig. Ann-Marie hade aldrig vare sig räckt upp handen i klassen eller stått längst bak i någon kö.

”Har du sett honom?” Märta var tvungen att fråga.

”Nja”, svarade Ann-Marie och återgick till att slå in mjölkpaket, äpplen och biffen, som skulle bli Märtas middag. ”Sune berättade om det.”

”Sune? Sade Sune att amerikanen var snygg?” Märta var tvungen att skratta. Hon ryckte till av ljudet. ”Jag trodde inte han kunde se skillnad på en bagge och tjur en gång”, tillade hon efter att hon harklat sig. Efter att ha lämnat fram pengar till betalning plockade hon ned matvarorna i sin gröna ryggsäck.

”Det är inget fel på Sune”, sade Ann-Marie. Märta tyckte att hon såg ut som om hon tuggade på en citronskiva. Antagligen tänkte hon på den där kvällen tio år tidigare då Sune och hon fått ihop det på höskullen. En kväll ingen pratade om, men alla visste om. ”Han träffade amerikanen i går. Anders hade ringt och bett honom komma över för att översätta.”

”Sune är väl inte den enda i byn som kan engelska.”

”Men den enda som kommer på en gång. Det är ju inte alla som är lika upptagen som du.”

”Okej”, sade Märta överslätande och gjorde sig klar till att gå den långa vägen tillbaka till huset. Hon borde ha tagit bilen, men kroppen behövde röra på sig efter många timmar med att sätta upp lister i köket.

”Han ska stanna i en månad”, fortsatte Ann-Marie oförtrutet medan hon drog upp en glansig veckotidning, som alltid låg beredd under kassadisken. ”Något med att söka sina rötter. Hitta sig själv och allt det där. Han får då gärna hitta fram till mina rötter”, skrockade hon och började rastlöst bläddra.

Märta steg ut ur lanthandeln och började sakta gå hemåt. Även fast den första skälvande sommarvärmen kommit till byn var hon som vanligt klädd i sina gröna arbetsbyxor och rödrutiga flanellskjorta. En mörkblå keps var djupt neddragen över det mellanblonda håret. Med rynkad panna betraktade hon intensivt grusvägen framför sig. Det var något med Burhögen och Amerika som ville komma fram men hon fick inte fatt i det. Det slant undan likt en hal tvål i duschen för att sedan retfullt visa upp sig i ögonvrån igen. Som om hon skulle se tanken bättre kisade hon med ögonen.

”Se dig för, Märta! Står du och sover?”

Märta ryckte till och såg upp. En röd Volvo V70 stod parkerad med vänster framdäck endast ett par decimeter från hennes fötter.

”Se dig för själv”, log hon mot mannen som tittade ut genom fönsterrutan. Det rågblonda, rufsiga håret och smilgropen på vänster kind gjorde att han fortfarande såg ut som en busig skolpojke, fast han närmade sig fyrtio år med stormfart.

”Går du i egna tankar nu igen? Vad var det den här gången? Vilket naturtroget kit du ska använda till fönstren eller tidsenligt material till väggisoleringen?”

Märta skakade på huvudet och kunde först inte bestämma sig för svaret. ”Snarare amerikanen på Burhögen”, svarade hon. Hon hade aldrig ljugit för Kalle och tänkte inte göra det nu heller.

”Aha”, sade Kalle. ”Jag hör att du fått din dagliga dos skvaller.” Han stängde av motorn och klev ur bilen. I handen hade han en tygkasse och en lång inköpslista.

”Det är egentligen konstigt att affären går dåligt med tanke på mängden skvaller som serveras där varje dag”, sade Märta. Hennes ena fot drog mot hemmet medan den andra ville stanna kvar. Det var så länge sedan hon pratat med en vänlig själ att det slog knut på tungan.

”Något du kan behöva göra lite oftare. Jag hör att det var länge sedan du sågs i byn”, sade Kalle medan han stödde höften mot motorhuven. Det var tydligt att hans fötter var överrens.

”När kom ni upp?” skyndade sig Märta att säga.

”Igår”, svarade Kalle. ”Ungarna hade en fotbollsmatch, som skulle avklaras först. Nu blir det stugan för hela slanten i sommaren.” Han drog ett andetag innan han fortsatte: ”Hur mår du?”

Där kom det, tänkte Märta. ”Jag mår bra”, svarade hon, men märkte att svaret kom för fort. Hon försökte på nytt. ”Jag har bara mycket att göra i huset. Det är lika bra att jobba på när man är mitt i flödet.” Även utan spegel visste hon att leendet mest blev till en grimas.

Kalle lät sina grå ögon vila på henne ett ögonblick. Märta stod stilla utan att möta hans blick.

”Det är bra”, sade han sedan lätt och reste på sig. ”Du vet var du kan vända dig ifall du behöver prata.”

Inte till dig i alla fall, hann Märta tänka innan hon hade vett att skämma. Kalle hade aldrig gjort henne illa. Han menade bara väl. Bara tanken om att prata med honom om Fredrik, Kalles bästa vän, var lika befängd som en omöjlighet. Hon såg hans breda ryggtavla försvinna in genom entrédörren innan hon fortsatte sin promenad.

Som alltid när hon passerade by-skylten kunde hon andas djupare och hjärtat slog i en långsammare takt. Till och med fåglarna sjunger livligare i skogen, tänkte hon med ett snett leende medan hon slog in på djurstigen för att gena upp mot huset.

Som barn hade hon tjatat på mormodern att få springa ned till affären. Det viktiga hade inte varit att få växelpengen som blev till övers eller en länge suktad isglass. Det härliga var att låta ansiktet känna skillnaden mellan skogens kalla luft mot de öppna sommarängarnas värme där hon sprang på myggbitna ben. Även om det var många år sedan mormodern gick bort mindes Märta den upprymda känslan som om det var igår. Hon lyfte blicken från marken och såg på huset framför sig.

Det var ett timrat tvåplanshus med snidad veranda. Utan att se årtalen visste hon att det stod 1718 med snirkliga bokstäver längst upp på farstukvisten. Lika länge som huset funnits i familjens ägo. Det låg högt beläget på den gräsbeklädda kullen med utsträckt utsikt över sjön. Nere vid båthuset väntade en roddbåt otåligt på fiskelycka. På ladan hängde den stora trädörren på sniskan. Ladugårdens färg flagnade i stora röda sjok. Båda byggnader behövde byta tak innan vintern slog till. Det hade hon bara inte tid att tänka på nu. Eller råd med. Hon ruskade av sig de olustiga tankarna innan hon återigen fäste blicken på marken under de sista hundra meterna mot ytterdörren.

Den ljumma sommarvärmen gjorde det svårt att gå in till det väntande arbetet. Istället satte hon sig på farstukvisten. Ur väskan drog hon upp ett grönt äpple som hon gned mot byxbenet. Medan hon tuggade såg hon ut över den grönskande ängen, som mjukt sluttade ned mot stranden och sjön.

Jag borde hitta på något till midsommar, tänkte Märta. I samma andetag visste hon att det skulle hon aldrig göra. Visserligen hade huset varit samlingsplats för byn varje midsommar under hela hennes barndom. Dagen brukade vara en enda röra av midsommarkransar, sillar i inlägg och små grodorna. Ett år hade så många som sjuttio personer samlats på ängen. Fler än vad som bodde inne i byn, hade Kalle skrattat och svängt runt Märta till dragspelsmusiken.

Dragspel, tänkte Märta och rynkade pannan. Återigen pockade den där tanken på. Med beslutsam min reste hon sig upp och drog upp ytterdörren. Hon blev stående inne i hallen och tittade upp på den nyhyvlade trätrappan, som ledde upp till övervåningen. Det enda som hördes var droppandet från kökskranen mot diskhon. Jag borde byta packning, tänkte Märta medan hon steg upp på första trappsteget.

En kall vind mot kinden fick henne att stanna till och se tvärt in mot vardagsrummet. Glömde jag ett fönster på glänt, tänkte hon medan huden knottrade sig på armarna. Hon gned omedvetet sina armar medan blicken vilade på de medaljonprydda tapetvåderna som låg färdigskurna på golvet bredvid klisterburken. Från sin plats i hallen kunde hon inte se något öppet fönster. Istället vände hon tillbaka blicken mot övervåningen. Det var som om något drog henne dit. Något som hindrade henne från att byta packning och sätta upp tapeter. Med dröjande steg fortsatte hon upp för att stanna framför vindsförrådet.

Något blått fladdrade förbi precis utanför ögonvrån. Märta drog hastigt efter andan och vågade inte vända sig om. Det var heller inget alternativ att stå kvar. Hon tog trappen i fem stora kliv och kastade sig ut på verandan. Med händerna mot låren stod hon framåtböjd för att hämta andan medan hon försökte få sitt galopperade hjärta att sakta ner i skritt.

Det tog ett tag innan hon förstod att det ringande ljudet inte stammade från hennes öron utan från mobilen. Fumligt fick hon fram den ur bakfickan och svarade bryskt.

”Har du inte träffat den där amerikanen än?”

Märta kunde inte annat än le rätt in i luren. Det var typiskt Kalle att alltid börja mitt i ett samtal.

”Har du pratat med Ann-Marie?”

”Japp. Tydligen är han både snygg och den enda rätta för henne.”

Märta kunde se honom framför sig när han skrattade högt. Antagligen slog han sig på låret samtidigt. ”Stackars man. Han har ingen aning vad han ger sig in på.”

”Nu får vi väl ändå förutsätta att han är både intelligent och har ögon att se med”, sade Kalle. ”Då ger han sig nog inte in på något.”

”Och det ska komma från en man…”

”Ap, ap, ap, inte mer om det där, tack! Det är preskriberat sedan länge.”

Sune var inte den enda som varit med Ann-Marie. Det tragiska var att ingen ville prata om det efteråt. Hon har det egentligen värre än jag, tänkte Märta, men slog bort den tanken också.

”Du ringde väl ändå inte för att prata om amerikanen?” Hon hade blivit skicklig på att byta samtalsämnen.

”Jo, det gjorde jag faktiskt. Så här tänkte jag. Här kommer en stackars svenskättling för att söka sina rötter. Vilket han råkar gör precis runt midsommarhelgen. Vad kan vara mera svenskt än det? Så då tänkte jag att vi har den hemma hos dig. Som det brukar vara. Som det ska vara”, förtydligade han innan han tystnade.

Märta slöt ögonen och blev glad för att han ringt istället för svänga förbi.

”Jag vet inte”, sade hon vagt när tystnaden blev för talande.

”Anders kan spela dragspel. Precis som förr.”

”Han är över hundra år. Tror du verkligen att han vill det?”

”Japp. Jag har redan pratat med honom. Han tyckte det lät roligt. Speciellt för hans nyvunna släkting. ”

Märta kunde precis föreställa sig Anders med det svart-vita knappdragspelet i knäet medan han spelade Mosippan och Svinnsta skär med sina dasslockstora händer samtidigt som han uppfodrade alla att sjunga med. Hon drog på smilbanden.

”Jag lovar att Fredrik inte kommer”, sade Kalle. ”Det ska jag personligen se till.”

Är han här? Har han redan kommit? Hjärtat tog ett dubbelslag vid själva tanken. Det var nog bäst hon gick ned till affären och storhandlade så hon klarade sig i de fem veckorna hon hade semester.

”Han kom för ett par dagar sedan”, fortsatte Kalle som om han kunde läsa hennes tankar. ”Ensam.”

Antagligen var det Kalles sätt att linda in att den unga, blonda kvinnan med yppiga bröst och platt mage blivit kvar nere i Uppsala istället för att beblanda sig här i Härjedalen. Inte för att Märta någonsin träffat bimbon. Hon bara antog att brösten var yppiga. Enligt Fredrik var hon bra på antaganden.

Eller så menade Kalle att Fredrik även dumpat bimbon. Precis som han gjort med Märta. Snabbt, skoningslöst och utan eftertanke på åren de varit tillsammans. Fem år av framtidsdrömmar och visioner. Planer av villa, barn och sommarhus.

Det enda som blev kvar var sommarhuset. Huset hon fått ärva efter sin mormor då mamman hellre ville ha pengar. Märta och Fredrik skulle tillsammans renovera huset varsamt och tidsenligt.

”Jag bryr mig inte om ifall Fredrik är här eller inte”, sade hon vresigt fast hon visste att Kalle inte skulle tro ett enda ord. ”Som jag sade tidigare har jag fullt upp. Jag har inte tid med något firande.”

En varm hand strök Märta varsamt över kinden och hon ryckte till. En doft av lavendel passerade intill hennes näsa. En hastig blick ut mot trädgården visade det hon redan visste. Hon hade inte planterat någon lavendel. I örat pratade Kalle fortfarande, men Märta fick inte ihop orden till meningar.

”Jag måste sluta nu”, sade hon och tryckte på den röda luren innan samvetet kom i fatt henne. Hon fick väl bjuda hit Kalle med familj lite senare i sommar. Kanske ta en fisketur och prata om gamla tider. Hon drog ett djupt andetag innan hon vände sig mot huset igen. Dörren stod fortfarande på vid gavel och hon kunde se ingången till vindsförrådet.

Det räcker med spöken i mitt liv, tänkte hon beslutsamt och gick dit. Från och med nu är det jag som har kontrollen. Med ett ryck drog hon upp förrådsdörren som svällt i underkant. Hon hostade till av dammet, som virvlade upp av rörelsen.

Burhögen, tänkte hon igen. Vad är det Burhögen vill säga mig? Hon drog in underläppen och lade armarna i kors medan hon funderade. Vindsförrådet hade Märta inte gått igenom sedan hon tagit över huset. Det viktiga hade varit att renovera badrummet och hitta rätt bredd på golvtiljorna i köket. Nu tittade Märta på papplådor, som stod staplade på varandra vid sidan av gamla möbler och klädesgarderober.

Hon visste inte vad hon letade efter, men det tog resten av dagen. Först hade hon inriktat sig på kartongerna. De hade visat sig innehålla allt från buckliga kastruller till malätna raggsockar. I svällande högar med begreppen släng, spara och kanske hade hon skapat ordning i kaoset.

Det var först när hon öppnade klaffen till den grönmålade sekretären som hon visste att hon kommit rätt. Andäktigt drog hon ut lådor och såg på högar av gulnande papper. Medan hon bläddrade igenom fakturor från lanthandeln och deklarationspapper från årtionden var det som om mormor stod bredvid henne. För första gången på flera månader fylldes Märta av ett välbehövt lugn.

När hon lade papprena i släng-högen föll hennes blick på ett vinrött skrin längst in i lådan. Hon drog handen över den sammetslena ytan innan hon sakta öppnade locket. En hög med brev låg hopbuntade med ett rött sidenband runt. Breven var adresserade till Ester, som tydligen bodde här på gården. Den kantiga handstilen såg ut att höra hemma hos en manshand.

Medan storlommens melankoliska rop ekade över sjön läste Märta breven, vars papper hotade att smulas sönder mellan fingrarna. Hon fnissade åt det ålderdomliga språket och log åt orden av kärlek. Tårarna som rann nedför kinderna strök hon undan med otålig gest.

För kärleksbrev var det. En längtande kärlek avbruten i sin linda. En kärlek full av saknad och hopp. Från andra sidan Atlanten ropade Einar att Ester skulle komma till det förlovade landet. Där fanns det land till alla som ville jobba för brödfödan. Allt man odlade växte till dubbel storlek. Skogarna, Ester, du skulle se skogarna. Och åkrarna, som vajade av solmogen havre. Åh, Ester, snälla. Kom!

De sista breven frågade varför hon inte svarat. Kom inte breven fram? Hade hon träffat en ny? Eller, var hon redan på väg med båten?

Brevet längst ned i högen var daterat till midsommarafton 1890. Det var kortare än de tidigare. Med sin kantiga stil skrev Einar att han träffat en kvinna han hade för avsikt att gifta sig med. Nu ville han bilda familj. Även om det betydde med någon annan än Ester. Märta kunde mer känna än se hans tårar som fick bläckskriften att flyta ut. Eller var det Esters?

En lätt strykning över håret fick Märta att hastigt ställa sig upp och se sig om. Som väntat var hon ensam. Hon lämnade alla sorterade högar bakom sig och gick tillbaka ned mot köket. Väl där upptäckte hon att hon fortfarande bar på brevet. Hon såg på de korthuggna orden igen. Hans kantiga handstil av ord hade berört henne djupt in i det innersta. Hon kunde bara inte förstå varför Ester inte svarat. Vad var det som hänt? Och vem var Ester?

Fredrik hade minsann aldrig skrivit sådana där brev till henne. Eller hon till honom. Hon kunde inte minnas att de någonsin utmålat en framtid tillsammans på samma sätt som Einar gjort. Det var alltid jobb och tjänsteresor som stod på deras samtalslista. Visst hade de pratat om barn, men på något sätt hade det alltid varit långt in i framtiden. Hon blåste ut ett långt, väsande andetag och lade brevet försiktigt på det belamrade köksbordet.

Det var kanske dags att se sanningen i vitögat. Hon var mer sårad över att Fredrik lämnat henne än att deras förhållande spruckit. Den biologiska klockan tickade så högt att hon knappt kunde få ro. Alla bra män var dessutom upptagna. Hon var trettiosju med ett hus som skapt att fylla med barn. Det var dags att göra något åt det. För andra gången den dagen skrattade hon till. Bara för att det var skönt skrattade hon igen.

Ljudet överröstades av en knackning på ytterdörren. Märta såg ut genom köksfönstret och fick syn på en vit Volkswagen hon inte kände igen. Hon kammade igenom håret med fingrarna och strök bort de sista tårarna.

Det första hon lade märke till var ögonen. Blåklint, var det enda ord som dök upp. Deras färg underströks av den vita skjortan, som var uppkavlad till armbågarna. När hon slitit blicken från ögonen lade hon märke till det nattsvarta, lockiga håret, det grovhuggna ansiktet som inte blivit rakad på ett par dagar och de breda händerna som höll i en bukett av ängsblommor. När han talade blev hon inte förvånad över den djupa, melodiösa stämman.

Som om de hade träffats förut. Hon kunde bara inte komma på varifrån. Det enda hon visste var att de hörde ihop.

”Hello, very nice to meet you. You see, I think we are family.”

 

Post Navigation