Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Archive for the month “november, 2012”

Dags att signera bokkontrakt!

Ja, det är sant. En förläggare bara gillade min manus ”Lova”. De där orden jag längtat efter att få höra ”jag gillar verkligen ditt manus och vill ge ut det.” En sådan känsla!

Jag tror jag dog, grät en kvart, återuppstod och sedan spelade cool. Lite i den ordningen.

Det måste vara väldigt roligt att vara förläggare och ringa sådana samtal. Lite som tomten, fast ännu bättre. Än mer ouppnåeligt och surrealistiskt!

Träff med förläggare, avtal och klausuler lite fram och tillbaka och nu är vi i hamn. Nu är det prat om omslag och baksidetexter. Datum för manuskorr och annat. Lever jag det här livet?

Helt galet! Lova och Chris ska få stiga upp ur pappret och bli till några som andra kan läsa om. Deras liv och öde ska bli känt.

Jag blir ju lite nervös över det. Bara tanken…

Men stort! Herre min dag. Ett bokkontrakt! Släpp i april. På min pappas födelsedag. Dagen då han skulle ha fyllt 68. Bara det är stort!

Ikväll blir det champagne och korkarna i taket. Välkomna!

Annonser

Fördelar med att nattvaka med barn

Mina barn tycker det där med att sova är ödsel av tid. Min morfar säger alltid att sova kan man göra när man är gammal. Det har de tre kidzen helt klart anammat.

Är det Sötnosen eller Lilla Hjärtat som är uppe stoppar jag bara ned dem framför tvn och går sedan och lägger mig. Har jag tur somnar jag om och de somnar i soffan.

Oftast är det dock Lilleman som har störd nattsömn. Han kan inte sitta ensam i soffan. Då får man sitta med honom. Vänta och vänta tills han insett att det är natt ute och det är dags att sova.

I natt var det en sådan natt. Klockan tre tyckte han att det var dags att stiga upp. Det tyckte inte jag. Efter ett par svängar fram och tillbaka med alla kända knep (napp, välling, byta blöja) så satte jag honom och mig framför tvn.

Jag ser aldrig på tv. Inte för att jag inte gärna vill. För det vill jag. Jag har bara aldrig tillgång till den under mina vakna timmar.

I natt såg jag tre avsnitt av Sex & the City. Det är tre fler avsnitt än vad jag har sett förut. Nu kan även jag hänga med i tugget (typ tio år försent, men ändå) runt fikabordet. Sedan såg jag lite på TV-shop (är ju lite av ett skralt utbud där kl tre) och fick en enorm lust att shoppa lös på mirakel-bh i olika färger. Som tur är var telefonen långt från tvn så behovet hann stillna när klockan närmade sig sex på morgonen och jag tog mig en sväng ut i köket för att dra igång morgonen.

Om jag är trött just nu? Japp! Men så är det och så är det bara att acceptera. Sova kan jag ju göra när jag är gammal. Typ fyrtio…

På lördag är det dags för OD´s caprice

Och jag kommer inte vara där. Fast jag väldigt väldigt gärna vill. Hela kittet liksom. Både tälta under en natt framför universitetshuset för att få tag på biljetter som att sitta uppklädd i publiken och invänta den hemliga gästen.

Det blir inte så i år. Igen. Jag vet inte varför det ska vara så svårt att få till det. Jag vet ju att Capricen är första helgen i december. Varje år, samma sak. Jag vet att jag vill gå. Varje år, samma längtan.

Jo, jag har varit där. Man är väl från Studentstaden. Två gånger, om jag inte helt missminner mig. Då kunde jag dock inte uppskatta det. Tyckte det mest var småtrist och hårda bänkar. Minns inte ens vilka som var de hemliga gästerna. Sanningen är säkert den att jag inte hade en aning om det då, som nu.

Nu har jag vuxit i kapp OD och vill så gärna sitta där. Njuta av atmosfären, körstämmorna och vara en del av förväntans sorl. Gärna tillsammans med Mr Underbar. Det hade varit roligt.

I år är det dessutom 50 års jubileum. Jag är övertygad om att det blir en fantastisk upplevelse.

Grattis alla er som fick biljetter, barnvakt och energi till att gå! Hoppas tältövernattningen var värt det. I år var det ju rätt varmt ute.

Vi ses kanske nästa år?

Lycka är…

….INTE att sitta en hel dag på sin breda bak och jobba.

Bara för att inse att allt blivit fel och jag måste göra om. Verkligen, måste göra om.

Jag är otålig nog som det är. Göra om är INTE min grej.

Choklad, någon som har?

Snart två år efter branden

När man stått och sett hur ens barndoms hus brunnit ned till grunden trots massiv brandmaninsats är det kanske inte  så konstigt att man fäller en tår när man, två år senare, får dessa bilder via mailen.

Det kanske blir ett par barndomssomrar uppe i Hdalen även för mina barn.

Än mer sur (och tjock) mamma

Det blidde visst lussebullar idag. Eller russelullar som lilla hjärtat säger.
Själv säger jag kladdigt och mjöligt.
Men gott!

20121127-194303.jpg

Det här med pyssel…

Jag vet inte… Är det genetiskt? Föds man pysslig och full med idéer med vad just den där flörtkulan kan passa i för papier maché dräkt? Eller vad just det där vita pappret saknar av färg? Har man små tinywiny fingrar som fixar att sätta på paljetter, glitter och pennkorkar?

Jag är rätt säker på att den genen, den där pysselgenen, liksom hoppade över min DNA-spiral. Tog ett megastort kliv över hela mig och bara pekade lång näsa medan den rusade iväg till valfri annan person. En person där den där genen visste att den skulle få det mycket mera hemtrevligt och ombonat.

Igår bakade vi pepparkakor och satte upp ett pepparkakshus. Jag har hört att man ska göra det när det börjar lacka sig mot jul och eftersom Farmor är på plats var det ju ett lämpligt tillfälle.

Det jag mindes bäst från mina barndoms pepparkaksbak är att den där bunken av deg som mor gjorde var enorm. Enorm och väldig god. Efter att ha (i smyg?) satt i mig halva den där gigantiska degen brukade jag ledsna efter första pepparkaksplåten. Det är kladdigt, det är omständigt, det är mjöligt och mamma gjorde alltid mycket snyggare pepparkakor. Jag minns också hur hon stod kvar i köket i timmar efter vi andra hade ledsnat. Det var lite svårt att se henne för hon stod gömd bakom högar av plåtar som skulle in eller ut från ugnen samt ett berg av nygräddade pepparkakor. Alla kakor lades sedan i en burk för att gömmas lagom till jul.

Vi brukade hitta burken, dammig och torr, lagom till midsommar. Vi åt dem tillsammans med frostnupna lussebullar. Det är ju också en slags tradition.

Min pepparkakskväll med barnen hade jag faktiskt sett fram emot ett tag. Jag vet inte vad som flög in i mig. Som om jag trodde de kunde samsas om de cirka trettio pepparkaksformar vi har. Som om de kunde sluta gråta efter att den ena fått ett hjärta på plåten medan den andra fortfarande höll på att trycka ut formen. Som om Lilleman inte skulle ta efter mor sin och äta upp hela degen och sedan få ont i magen. Som om de där fina GOD JUL förkläderna de är så söta i skulle de vilja ha på sig. Som om… Herre min dag. Känner jag inte mina egna barn eller har jag helt hjärntvättats av julkampanjen. Det där Fanny och Alexander-skimret.

Naturligtvis går det cirka fem minuter innan tjutlarmet går på alla barnen. Farmor försöker febrilt medla medan jag slår näven i bordet och hotar med att ställa in julen om de inte skärper ihop sig och HAR TREVLIGT!

Som om det någonsin har hjälpt.

Som tur var hade jag inte en bunke med deg. Bara en pytteliten en som räckte till två plåtar (eller, egentligen tre plåtar men Mr Underbar hade fullt upp med att prata så att… Tja, låt oss bara säga att brandlarmet gick) och det var mer än lagom. Det tar ju längre tid att sopa upp allt mjöl och degklumpar samt diska formarna än att ledsna på att baka.

Så var det pepparkakshuset. Är det verkligen så att man ska göra sådant tillsammans med barnen? Är ni helt säkra på att socialstyrelsen skulle godkänna det som en aktivitet? För det första är det ju det där brända sockret som ska vara fog och fix. Inte direkt barnvänligt, men ungarna hänger runt benen för vi ska ju HA MYSIGT! När det sedan är dags att sätta på godiset (nej, jag har ingen bestämd plan på hur huset ska se ut så ungarna får kasta på lite hur som helst. Tur det) hamnar ju mer godis i magen än på taket. Är det verkligen förenligt med gott föräldrarskap?

Är julen verkligen värt allt det här? Allt hot om att tomten inte kommer ifall de inte äter upp maten/borstar tänderna/slutar slå lillasyster/valfritt. Jag vet inte….

Men nybakade pepparkakor smakar rätt gott ändå. Speciellt med ett stort glas mjölk till….

Veckans sökord

Tydligen har man lust att sätta upp julgardinerna väldigt mycket snart. Det tolkar jag i alla fall från sökorden där man hamnar på min blogg. Folk söker som galningar med olika varianter på ”att putsa fönster när det regnar”.

Det har jag ju skrivit ett inlägg om. Där jag hyllade min fönsterputsarmaskin. Jag är fortfarande lika frälst så jag hoppas att alla som hittar in till det inlägget köper den maskinen.

Det andra folk söker på är magsjuka. Jag kan också förstå att man hamnar på min blogg för det.

Jag hoppas bara inte de olika sökingångarna har med varandra att göra. Om det har det så skulle jag vänta ett tag med de där julgardinerna.

Huset är i huset

… Men inte speciellt mycket i vinkel…
Det där med julpyssel. Jag vet inte. Kanske inte helt min grej…

20121126-191456.jpg

20121126-191525.jpg

Missa inte skrivarminglet i januari

Ann Ljungberg har återigen sammankallat till ett skrivarmingel. Jag gläder mig redan sjukt mycket.

Just nu vet jag inte så mycket mera än att det blir i januari samt att jag har betalat. Det vet jag.

Intill jag vet mera hittade jag fram det här.

Vi ses väl där?

 

Post Navigation