Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Archive for the month “november, 2011”

Sluta älta!

En av mina absoluta favoritböcker är ”Tisdagar med Morrie” av Mitch Albom. Den handlar om en tidigare elev som möter sin gamla professor, nu döende i ALS. Boken är en tankeväckande resa om hur man ska hantera livet både mitt uppe i det och i livets slutfas. Har ni inte läst den så är det ett absolut måste! Eller åtminstone se filmen…

I alla fall. Ett av mina favoritavsnitt, och något jag tagit helt till mig, är när eleven frågar professorn om han inte är arg och bitter över att han sakta förtvinar bort i ALS. Jo, svarar han, men han vägrar låta det förpesta sitt liv. Däremot väljer han att tycka synd om sig, gråta, skrika och beklaga sig en halvtimme varje dag. I hans fall mellan 5-5.30 på morgonen då alla sover. Sedan är det bra med det och dagen kan börja. Det är en så himla skön livinställning. Bryt ihop men gör det inte hela dagen, liksom.

På samma sätt ser jag med ältande. Ältande kan lätt fylla allt för mycket i en människas liv. Man förvandlas till en energitjuv istället för en problemlösare. Det går enorma mängder med tid och, kanske framför allt, resurser när det ska ältas. Inte bara för dig, utan även för andra i din omgivning.

Jag vill bara säga att älta och ventilera sig runt ett problem är två helt olika saker. Det är när ventilationen går i självspinn som ältandet träder in. Det är det beteendet som tar tid.

Istället rekommenderar jag att, enligt den sjuke professorn, ta en halvtimme om dagen och älta vad det nu är för ett problem ni har. Älta tills ni blir blå, i vilka ordalag ni nu vill. Skrik om det behövs. Eller gråt, det kan vara skönt ibland. När timmen är slut är det den närmaste problemlösningen som gäller och som man ska gå efter de nästa 24 timmarna. Tills det är dags att älta igen.

Ni kommer upptäcka att när man släpper ältandet kommer problemlösandet få plats i huvudet och allt blir genast mycket enklare. Och roligare. Även för omgivningen.

Barnbok: Vitello av Kim Fupz Aakeson & Niels Bo Bojesen

Här kommer ett boktips som vänder sig till barn. Antingen så är det böcker du läser högt för dina telningar eller så är det en bok som passar utmärkt för de små som precis börjat läsa.

Bokserien handlar om pojken Vitello (Berghs Förlag). Vad jag förstår är det fyra böcker som har blivit översatta till svenska från danska. Här hemma läser vi böckerna ”Vitello får en  klam kæreste”, ”Vitello vil have en far” och ”Vitello graver et hul”. Som ni ser blir det på danska, men man behöver inte vara en uberförälder och läsa böcker på orginalspråk för barnen (även om det är den här tiden de liksom suger upp sig kunskap) (undrans vart den svampen tog vägen när jag började skolan?), utan det går naturligtvis lika bra på svenska. Nästan.

Vitello bor i ett radhus tillsammans med Mamsen. Böckerna börjar gärna med meningar som ”Drengen de kaldte Vitello boede i et rækkehus ved ringvejen.” Vitello växer upp utan att veta vem hans far är. Överhuvudtaget är han rätt ensam. En ensam pojke med massa attityd, kaxighet och väldigt mycket funderingar över livet. Och hur man ska lösa de funderingar han har. I ”Vitello vil have en far” ger han sig iväg ut i staden för att ta reda på ifall någon vill vara hans far. Hans mor har endast sagt att ”hans far er en sjuft”, vilket Vitello snabt svarar ”Når jeg bliver stor, skal jeg også være en sjuft. Og gå med kniv”. När kompisarna frågar vart hans far är låtsas han bege sig ut och leta efter honom, lite på måfå. Han får fatt i en affärsaktig typ med sportbil och kostym. Han frågar sött ”Jeg vil sprøge om du ikke lige kunne være min far lidt? Bare mens jeg viser dig til Max og Hasse. Jag vill inte upprepa vad den mannen svarade (men det var något med ”knald i låget”), så Vitello söker vidare. Han frågar i korvkiosken och en elektriker. Samma svar, olika varianter. Hur det slutar? Läs får ni se!

Sötnosens favorit är ”Vitello får en  klam kæreste”. Det förstår jag, för hela boken är rosa och full av hjärtan. Det flyttar in en tjej i grannhuset och Vitello är inte sen att leta en vän. En tjejkompis vill han absolut inte ha. Vad ska alla andra säga då. Även om hon har en ”skør hamster” som bara springer runt runt tills den faller om. Kamma, som hon heter,  gillar att leka med smycken och mamma-pappa-barn. Vitello gör dock snabbt om leken till pirater som letar en skattkista. När mamman kommer in med småkakor, många småkakor, är lyckan gjord. När Vitello har munnen full av kakor lutar sig Kamma fram och pussar honom. Mitt i ansiktet. Mitt på munnen. Smart tjej, den där Kamma. Hur Vitello reagerar? Läs boken.

Språket är underbart kaxigt och annorlunda för att vara barnbok. Rent faktiskt är det så att det kommer en och annan svordom från de vuxna i boken. Och det måste vi nog erkänna att det passar rätt bra ihop med verkligheten. Faktum är att Vitello kan få till ett par fula ord också. Som skit, eller ”møgunge”. Till och med ”Helvedes også”. Vad jag förstår så är det vissa dagisar i DK som har förbjudit boken att läsas högt för barnen. Bara det får mig att vilja läsa alla böckerna! Det är ett härligt flyt i texten, lite skriven som en dagbok, i tänkta meningar. Illustrationerna är också väldigt målande och man kan inte mer än hålla med om Vitellos utseende när man ser honom på bild.

Kort och gott. Jag rekommenderar varmt serien ”Vitello” till barn mellan 2-7 år. Jag är övertygad om att historierna och bilderna kommer fånga de små under nattsagan. Sedan kan man ju alltid få en snack om en snack om hur vi egentligen ska prata och varför han är så ensam. Det är det aldrig något fel i.

God läsning!

Halshuggna jultomtar

Jag är uppvuxen i ett hem där den ömma modern ofta fick ta ledigt från jobbet för att få fram alla tomtar lagom till första december (eller första advent, vad som nu kom först). För att säga det milt, vi hade sinnessjukt många tomtar i huset där jag bodde. Inte en toalett gick fri från de rödvit-klädda nissarna. Varje tomte hade sin egen speciella plats och alla hade en historia. Var det inte från mormors samlingar så var det en helt minnesvärd julmarknad för flera år sedan. Flertal av vännerna gjorde årliga räkningar av tomtar, och ja, de ökade bara från år till år. Tomtarna alltså. Mängden vänner var rätt stabilt.

När man så själv får barn och skaffar hus (och det i den ordningen) så var ju upplägget att här ska det dränkas i tomtar. Från källare till minsta vrå. Och på alla toaletter. Inte för att jag hade så många tomtar direkt. Faktiskt väldigt lite med tanke på den ömma moderns stora antal, men jag antar att jag blivit lite anti under ungdomsvuxentiden. Men nu har jag ju liksom barn. Och de ska ha tomtar. Så är det bara.

Fast. Tomtarna är inte lika sugna på mina barn. Så är det bara. Mina barn är nämligen ohyggligt bra på att förstöra saker. Jag vet inte var de har det ifrån, för jag tycker både jag och Mr Underbar är bra på att ta hand om saker, men våra barn bara förstör. Jag tror allvarligt talat vi inte har en enda leksak som är hel. Eller bok. Eller CD-skiva. Intet. Allt är trasigt. De små monstren bara rycker på axlarna med ett ”det kan pappa laga” eller ”det kan mormor sy ihop” (uppenbart är jag varken duktig på att laga eller sy) (och det är ju i och för sig väldigt sant, men ändå!) och ser sig om efter nästa sak att förstöra.

Nu är de ju dock ett år äldre än förra julen, tänkte jag lite fint och plockade fram min låda med tomtar den första advent. Jag lovade Lilla Hjärtat att han skulle få välja ut en tomte som han skulle få ha på sitt rum och Sötnos skulle få ha en inne på sitt rum. Tillsammans med julgardiner och adventsstakar. En fin tradition som mina barn soligt skulle se tillbaka på när de fick barn, tänkte jag. Stackars amma modershjärta. Som blev krossat. Och jag hade inte ens vett att förstå det på förhand. Där fick man.

Fem sekunder (vi snackar verkligen sekunder) hade Lilla Hjärtat vridit huvudet av en tomte så överlevt hela min barndom och ungdom i hans iver att hitta just den rätta tomten åt sin lillasyster. I nästa förtvivlande åtgärd att försöka sätta tillbaka huvudet bröt han armen. Hur är det ens möjligt? Han tittar på förödelsen en sekund, rycker lite på axlarna med ett ”hoppsan” och hoppar ned från köksbänken.

Jag står ett tag och ser på kaoset av tomtearmar och ben och inser att det blir nog inte så många tomtar i det här huset. Gardiner och adventsstakar sitter så pass högt upp att de inte når dem och låter således dem vara ifred. Än så länge… Med en suck packar jag ihop min tomtelåda igen och skjutsar ut den i garaget i väntan på äldre och klokare barn.

För vem kan hitta julstämning i ett hus av halshuggna armlösa tomtar?

Oallmänbildad

Jag är nog i särklass en av de mest oallmänbildade människor jag känner. Faktum är att jag, lite i hemlighet, beundrar stort de som kan slänga sig med termer i Palestinafrågan samtidigt som de slår en slag för Studenstadens lokala namnanknytningar. Sådana som har läst alla inne-böcker samt klassikerna men ändå har tid att gå igenom alla dataspel samt vet vad som är bra att se på tv.

Sådan är inte jag. Det är lite så att jag ser fram emot att mina barn börjar skolan så jag kan sätta mig på skolbänken igen i förevändningen att ”bara hjälpa till med läxorna”. Mina långa utbildning till trots, jag minns det bara inte.

Det kan skapa viss problematik när man inte kan något om omvärlden, men jag har lärt mig vägar att ta mig runt det. ”Jaså Palestina, ja se det är en svår fråga. Vad är det sista du har hört om saken?” osv.

Min kära Svägerska tipsade mig om en schysst grej. Ladda ned p3 Dokumentär och lyssna på det istället för musik under barnvagnspromenaderna. Där finns massa bra och vältalig kunskap att lyssna in sig på.

Just nu har jag kommit hem efter en två timmars lång promenad i snålblåsten. I lurarna fick jag först höra om vad som egentligen hände i Ådalen 1931 (usch, vad hemskt! Visste ni det? I dagens Sverige!) och Hedersmordet på Pela i 2000 (se det hade jag hört om, men den här historian var otroligt välskriven och bra upplagd. Lyssna på den!)

Med andra ord, använd busstid, promenadtid eller ligga i badet tid till att bli lite mera allmänbildad, gärna med hjälp av P3 Dokumentär!

Presentskåp

Alla vi är stressade. Det är lika bra att utgå från det. Jag tror inte jag känner en enda människa som inte uttalat säger att de är stressade. Är det inte på jobbet, så är det barnen eller den där julen som kommer som en lika stor överraskning varje år (precis som första halkan).

Okej, om nu alla är stressade kanske det är bra att hitta medel att reducera viss stress så man kan lägga den mängden stress någon annanstans. Något jag kan superstressa över är värdinnegåvor, julklappar, kalasinbjudningar som kommer i sista sekund och så vidare. Bara tanken att bege mig ned till Studentstaden för att hitta något lämpligt i en lämplig summa under alldeles för mycket tidspress är tillräckligt för mig att gå ner med hela flaggan.

Presentskåp är således lösningen. Fungerar asbra! När jag har tid gör jag ett överslag över hur många t.ex. fyra-årskalas det kommer inbjudas till under det närmaste halvåret. Sedan handlar jag lämpliga presenter till det, i lugn och ro. När inbjudan väl kommer är det bara att gå ned i matkällaren (där jag har mitt ”skåp”) och välja ut rätt sak. Lämpliga värdinnegåvor hamnar också där. Små bäbiskläder i stl 68 ser jag alltid till att ha hemma, för herre min dag vad folk ynglar av sig för tiden. Alltid kul att skicka iväg ett litet paket så snart en ny liten världsmedborgare gjort entre´.

Sammanfattning, skaffa er ett presentskåp och fyll upp det!

Boktips: En dag av David Nicholls

Jag borde egentligen ägna den enda timmen jag har om dagen när Lilleman sover till att göra klart min inlämningsuppgift. Jag borde verkligen det. Men idag gick det inte. För jag hade cirka 50 sidor kvar på boken ”En dag” (Printz Publishing) och det bara måste jag avsluta så fort som möjligt. Så jag kokade mig en kopp kaffe och tog ett rör (ja, vi snackar helrör här) Ballerina med mig in i sovrummet och läste ut boken. Här är vad jag tycker om den:

Som vanligt är jag lite sen på vad som är aktuellt och omtyckt. Jag har förstått att boken blivit en bestseller och det inte var så länge sedan som det blev en film av den. ALLA verkar tycka att boken är underbar. ”Må-bra läsning av högsta ligan” och ”Den mest rörande och finaste boken” är några av kommentarerna den har fått. Jag gillar supermycket feel-good saker. Både film och böcker, så detta var onekligen något för mig.

Upplägget är lite coolt. Två människor möts den 15 juli 1988. De är olika varandra, både i bakgrund och till sätt, och står precis i starten av vuxenlivet. Vi får ta del av deras första möte, en gryning efter examensfesten från universitetet och lär känna deras personligheter och drömmar. Nästa kapitel är också från 15 juli, fast 1989, ett år senare. Och så fortsätter det hela boken igen. I 20 år. Emma och Dexter går från att vara ett one-night stand till goda vänner, till riktigt bra vänner till otroligt ovänner och så till någon slags gråzon osv. Hela boken igenom. I 20 år. Det gäller att hålla tungan rätt i mun vilket år det är och vad som har hunnit hända.

Boken är otroligt välskriven (precis som hans andra böcker, läs dem också!) och jag gillar upplägget och kan se att det kan fungera på film (ska bara pallra mig iväg och se den). Den har en bra dialog och man hänger fint med i handlingen. Allt är beskrivet så där lagom mycket.

Det är bara det. Det är inte feel-good bok. Jag säger inte att ni inte ska läsa den, ni ska bara inte tro att en lämnar en känsla av ”jag klarar allt idag”. På många ställen är den rätt obehaglig att ta sig igenom. Man undrar lite hur man kan sjunka så djupt, ha så mycket runt omkring sig och fortsätta sjunka. Vissa sidor är jag närmast tvungen att hoppa över för att ta mig vidare. Den är sorglig. Väldigt sorglig.

Det slår mig att den handlar om en osminkad version av livet. Och det är oftast inte feel-good över det. Det handlar om vänskap och kärlek genom 20 år men också om de drömmar vi hade när vi var 20 och oövervinnerliga. Vad händer när de drömmarna inte slår in? Vem lär oss att hantera motgångar? Inte är det skolan och universitetet i alla fall.

Kort sagt. Boken ska läsas. Speciellt om man är intresserad av livsöden och tankar. Men tro inte att ni går runt med ett leende på läpparna under tiden. För det gör sällan livet.

Strömavbrott

Jag tror det var många i Sverige som led av strömavbrott i dyningarna av stormen. Här i Studentstaden var det kanske inte så illa som i södra delarna av Sverige, men snön kom. Lagom till första advent. Till stor glädje till Lilla Hjärtat, som ville sova med gardinerna upphissade så han kunde se snön dala ned.

Ja, vi hade strömavbrott. Så där lagom till sängdags (kl 21 alltså). Alla barnen sov sött i deras sängar och helt plötsligt blev huset underbart underbart tyst. Helt tyst. Så där som man inte upplever det någonsin. Att flytta ut en bit från Studenstaden har inte hjälpt så mycket på tystnaden. Inte för att vi har irriterande grannar (för det har vi inte) eller mycket trafik utanför fönstret (bor på återvändsgränd). Vad vi har är två luftvärmepumpar. Nu stannade de. Och huset blev tyst. Härligt tyst. Man kan bara uppleva den tystnaden om man bor i ett hus med just luftvärmepumpar. Till slut hör man inte deras ständigt brummande. Förutom när de just tystnar.

Jag suckade hänfört för mig själv och vände mig bekvämt om och borrade ned huvudet i kudden för en stund lugn och ro, på riktigt. Då märker jag hur aktiv mannen blir. Han far upp ur sängen, fram med ficklampan, undersöker husets alla vinklar och vrår. Han drar ut kontakter till data och tv så de inte får frislag (eller var det överslag?) när strömmen återvänder. Han oroar sig för att värmen ska hålla och kolla veden så den räcker natten igenom. Och hur ska det gå för maten i frysen? Helt plötsligt hör jag honom prata i telefonen. Med Vattenfall visade det sig. Ville bara rapportera strömavbrottet.

Allt detta medan jag ligger i min säng och fascinerat tittar på.

Allvarligt. Jag brukar berömma mig med att det är minsann jag som är lantbon i familjen. Som kan det där med att göra upp en eld, frysa på morgonen och leva på skogens resurser. Att man ska fram med ficklampan vid strömavbrott på ett kommunalt nät? Ringa och anmäla? Det ska nog någon annan fixa, tänker storstadsbon inom mig.

Och somnar tryggt i tystnaden.

Klass tre varning – här hemma

Jag får nästan sätta mig på händerna för att inte skratta för hårt åt mig själv och min (dåliga) självinsikt. Knappt hade jag skrivit att jag sällan exploderar i humöret pga av sömnbrist så exploderar det för fullt här hemma. Och det exploderar. Och exploderar. Så mycket att jag rent faktiskt tror att kommunen ställde in det traditionella adventsfyrverkeriet för Studentstaden klarade nog inte flera explosioner.

Från sju på morgonen och till elva bråkade jag och Lilla Hjärtat (som man ju inte direkt kallade honom i stridens hetta) som om det inte fanns en morgondag. Var det inte för att kojan gick sönder, så var det för att Sötnosen fick mjölk först på gröten. Ja, ni känner säkert igen det. Det var bara det att det inte slutade denna gång. Det fortsatte. Och fortsatte. Till slut skickade jag in Lilla Hjärtat (som idag hade många många namn) på sitt rum för att lugna ned sig, varpå han kontrade med att jag skulle gå in på mitt rum och lugna ned mig. Inte mer än rättvist, tänkte jag, och gick in på rummet och stängde dörren.

Men hallå! Det var ju tråkigt på det där rummet ju. Ingen TV, inga böcker, bara en säng och massa kläder. Garderoben var relativt nystädad så något projekt kunde jag heller inte gå igång med. Jag kunde bara sitta där på sängen och titta på den vita dörren, där man igenom kunde höra Lilla Hjärtats fullständigt galna skrikande. Som tur var hade jag räddat med mig Lilleman, så hans hörsel är fortfarande intakt. I mitt stilla sinne lovade jag mig att aldrig sända Lilla Hjärtat in på rummet igen för att lugna ned sig. Fast, jag vet inte vart jag ska sända honom. Paket på posten till okända släktingar i Dalsland kanske? Fast, det vore ju lite elakt mot Dalsland…

Så småningom lugnar vi alla ned oss och vi kommer iväg på julavslutningen för barnens dans. Utklädda som tomtar skulle de dansa uppvisning på en av Studentstadens största köpcentrum. Det brukar vara trevligt. Jag säger brukar… Så lämnar vi det ämnet.

(Förutom att jag bara kan nämna att barnen dansade osedvanligt fint idag. Jag är minsann ingen som nyper små okända bebisar i kinderna eller faller i trans över luddiga pipiga kattungar. Inte min grej riktigt. Jag är mera en som faller i trans över pengar på banken och stabilt pensionsparande. Meen, att se dessa små barnsben trumma loss på dansgolvet till dragspel och fiol samtidigt som de både klarar av att klappa händerna och få in en eller annat ord rätt i låten, det är kärlek det. Jag insåg, där jag stod uppe bland folket som sjöng (vet inte helt hur jag hamnade där, men framför mikrofonen stod jag) att det nog var första gången den dagen jag log. Inte undra på att barnen är sura när jag är det. Men det var bara en parantes!)

Sedan kommer nästa obehagliga överraskning. Jag vet inte om jag är den enda småbarnsföräldern som fullkomligen hatar ballonger. Varför i hela friden ska de delas ut i parti och minut var man än går? Ser de inte hur barnen beter sig? Det studsas, slås, hamras med ballongerna fram till det (sköna) ögonblick då ballongen faktiskt går sönder. Faast, vem vill ha en tvååring och en fyraåring liggandes storskrikandes på golvet, krävande en ny ballong. Och sedan ha mage att bråka om vilken färg de ska ha. Uppenbart tycker shoppingcentran att det är en väldigt bra taktik för att få folk att handla mer. Själv släpar jag ungarna ut till bilen och åker, svettig, arg och sur, hem till tryggheten i huset igen samtidigt som jag lovar att aldrig aldrig mer lämna husets fyra väggar. Förrän nästa dag…

Och när det lilla dramat med ballonger har varit kommer nästa lilla problem. Den mest tysta i familjen och även den som oftast är på bra humör är Lilleman. Han är så glad bara han får vara med, liksom. Förutom när han behöver mat. Och det kan bara gå för långsamt. Okej, där står man med tre skrikande barn varav två har väldigt mycket socker i benen (det är nästa grej, dela inte ut godis på affärer om ni vill ha lugn och behaglig shopping) och man inte hittar ett enda ställe att amma på. Jag ammar gärna mina barn. Det fungerar bra och de säger det är bra så vi kör på. Men amma offentligt är inget för mig. Verkligen inte. Kommer aldrig vara. Amma offentligt på platser där det inte finns någon som helst sittplats, pröva den ni! Det är verkligen inga ammande mödrar som designar shoppingplatser, så mycket kan jag räkna ut. Eller gamla människor med för den delen. Samtidigt som man i panik söker en bänk eller stol, vad som helst, ska man hantera en gallskrikande unge i famnen och två skuttandes på golvet. Det enda plats är en stol hos killen som säljer Bingolotter, precis vid ingången. Kanske inte helt optimalt, men herre min dag. Man får inte vara kräsen när det kommer till att lösa kriser på sekunden.

Just nu sover barnen i bilen (vilket betyder lååång kväll, men herre min gud..). Min man, vi kan kalla honom Underbar, släppte av mig vid huset och nu cirkulerar han runt runt i kommunen bara för att få uppleva lite lugn och ro. Och jag satte mig vid datorn… Middag på bordet? Jaja, det får väl bli köttbullar eller något.

Jag hoppas innerligt att er första advent har varit en anings bättre. Här hemma var det klass tre varning och de säger på radio att kulmen kommer nås vid sjutiden ikväll. Sänd mig en tanke då!

Partypinglande förälder

När jag var yngre, mycket yngre än idag, var jag ingen partypingla. Har aldrig varit, kommer aldrig vara. Orsaken var kanske inte så mycket att jag inte var bjuden på fest (inte alltid i alla fall) eller att jag inte visste hur jag socialiserade mig med människor (inte varje gång i alla fall). Inte heller berodde det på att jag inte äger ett partytrick (det är sant! Jag kan varken trolla, vända ut och in på ögonen eller bälja en öl på fem sekunder). Nej, sanningen var mera sådan att i min dygnsrytm var det dags att gå och lägga sig lagom tills  utgång.

I mitt liv gör jag mig ordning för sängen vid åtta på kvällen. Kryper ned mellan lakanen vid nio och sover sött en halvtimme senare. Då fungerar det inte att dra vidare på baluns klockan midnatt. Än mindre komma hem när solen går upp.

Jag tror egentligen jag har förberedd mig på föräldrarlivet hela tiden. Visserligen går de och lägger sig tidigt (gudskelov för det!), men de förbereder sig nog bara för natten. De kära små rötterna är nämligen uppe hela nätterna. Konstant och sedan de föddes. Är det inte den ena som har lust att prata lite, umgås, visa partytrick så där vid 2-snåret så är det den andra. Och den tredje är intresserad av en sängfösare både en och två gånger. Oftast fyra gånger, men då låter det mest som skryt. Då vi bodde inne i Studentstaden kunde jag alltid sitta i köksfönstret och titta ut på alla hemvändande festare när solen gick upp över staden och tänka på att jag faktiskt hade kunnat vara en partypingla.

För jag hade helt plötsligt fattat det! Från att trott att man måste sova åtta timmar per natt för att inte svimma dagtid är läget helt annorlunda nu.Det går faktiskt att vara en funktionell människa med bara ett par timmars sömn varje natt. Det är inte roligt, men det går. Än så länge har jag lika många barn med mig till dagis som hem och jag minns vilken dag det är. Jag exploderar inte i ilska varje gång jag stöter på en motgång (inte varje gång i alla fall) och jag klarar av att formulera hela meningar. För det mesta. Ja, jag har tankat och kört hem utan tanklock, men det hände inget. Jag har också ställt in mjölken i skafferiet och flingorna i kylskåpet eller brutit ihop i en fnittrig skrattattack framför Oprah för kroppen har helt enkelt inget försvar kvar, men det går. Än så länge.

Äldsta sonen, låt oss kalla honom Lilla Hjärtat, har äntligen börjat sova bra och han är fyra år nu. Jag hoppas att det är vägen fram för de två andra barnen för i så fall har jag i runda slängar bara fyra år av nattvak kvar. Just nu ser jag dessa enormt tidiga morgnar, gärna tillsammans med Sötnosen, som en tillgång i livet (ja, jag vet, man kan intyga sig mycket bara för att överleva). En tid då man i lugn och ro läser tidningen och dricker kaffe. I pyjamas fram till åtta. Sanningen är kanske en annan, men när jag kryper ned mellan lakanen är det en sådan söndagsmorgon jag ser framför mig. Klockan fyra på morgonen.

Som en annan hemvändande partypingla!

Trevlig första advent på er alla!

Hungerspelen

Här kommer mitt första boktips. Och herre gud en sån bok!

Som jag tidigare nämnt ska jag på skrivkurs nästa helg (väldigt väldigt roligt ska det bli, men jag är redan stressad över att gå vilse i Stockholm och missa allt) och till kursen har vi kurslitteratur. Jag menar, hallå! En bok, som dessutom är gigantiskt bra. I förhållande till alla böcker man läst under universitetstiden. Inte för att hänga ut någon speciell, men kanske inte lika läsvänliga. Låt oss lämna det ämnet snabbt.

I alla fall. Boken heter Hungerspelen, skriven av Suzanne Collins. Den kom ut 2008, och ni som är lite mera hippa och med bland vad som är inne har säkert redan läst den. Jag har också  läst den, igår. När jag ammade faktiskt. Fast det är en pocket.

Till saken (jag är dålig på den biten, det blir gärna ett par omvägar på vägen, så att säga). Boken är som ett slags reality-drama, en korsning mellan Big Brother och Robinson, fast på riktigt och på blodigt allvar. Som det står på baksidan ”24 deltagare. Bara en överlever. Allt direktsänds i TV.” Man kan inte annat än gilla det.

Konceptet är enkelt. Världen är indelat i 12 distrikt. Varje år lottas två platser till hungerspelen, som är tänkt som ren underhållning till Huvudstaden, men är en dödlig lek för de inblandade. Katniss och Peeta väljs från Distrikt 12 och ställs mot varandra och de andra ungdomarna inne på arenan. Är man bra får man sponsorer, vilket kan tex resultera i mera mat. Blir spelen för tråkigt kan spelledarna kasta in mutanter, lika vargar men stora som hus eller ställa till med eldsvåda och översvämning.

Jag gillar inte oftast fantasy-böcker. Har svårt att hitta något i dem, men här drar tempot igång från första början, den är spännande uppbyggt och med en rafflande (skrev jag verkligen det där?) samhällskritik.

Och ja.. Lilleman fick amma det mesta av den dagen.

Post Navigation