Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Archive for the month “maj, 2013”

Mediakarusellen tuffar vidare

ATL Magsin, Lantbrukets affärstidning, vill lotta ut ett par ex av Lova samtidigt som en artikel av mig finns med i maj-tidningen. Härligt!

http://www.atl.nu/lantbruk/vinn-boken-lova

Mediakarusellen rullar på

Tidningen Upplandsnyheter ville göra ett reportage. Vem är jag att förvägra dem? Speciellt när de fick upp mig i en hängmattan och tog bilder så alla dubbelhakor kom fram.

Tidning

Hängmatta

Mera respons från läsare

Detta känns rätt in i hjärteroten:

Jaa Eva vilken underbar bok…du är otrolig att skildra allt så man ser bilder så precis när du beskriver något…så detaljerat..personerna ser man också..du är ju född författare…du får aldrig sluta skriva Eva..jag är ingen stor bokläsare, men dina böcker kommer jag längta efter när jag läst ut en.”

Min dag på debutantbloggen

Idag fortsätter jag min resa mot utgivning. Loöla in det!

Lova rör upp lite känslor

Fick precis ett sms:

Får blinka hysteriskt för att hålla tårarna borta. Härlig läsupplevelse.

Jag blinkar på jag med… Tack!

Det där med att ta hand om sjuka barn…

… Kan vara farligt. Soeciellt när de ser film och jag tänker hinna klippa ned rosorna och uttrota maskrosor.
Aj, är dagens ord…

20130529-111117.jpg

Modet sitter i musklerna

Många gånger genom livet har jag gjort saker jag egentligen inte vill. Gånger där klockan driver mig vidare och jag har inte en chans att värja mig. Gått in till en tenta, till exempel. Eller ställt mig på scenen för att mitt namn blivit uppropat. Stigit ut på en grön fotbollsplan precis i början på en viktig match och vet att om 90 minuter vet alla resultatet.

Ungefär lika många gånger som jag varit med om den där svettigt ångestkrampande känslan har jag ändå genomfört. Man får liksom inte tveka. Även om jag blundar, önskar att ett häftigt åskregn drabbar lokalt just vår fotbollsplan vet jag att jag inte kan komma undan. Det är bara att svira på sig målvaktshandskarna, rätta till benskydden, bliga åt motståndarna och hoppas att de inte ser hur muntorr och darrig jag är. Allt det går lite bättre om man rätar på ryggen coh låtsas som om jag inte alls är påverkad. Fasad, har jag visst hört att någon kallar det. Mod, säger andra. Jag säger bara, in i kaklet och en bit till!

I helgen vankades fest. Kusin fyllde fyrtio och jag och barnen körde genom ett enormt vackert Sverige (jag menar Höga Kusten, herre min dag!). Kalaset krävde kavaj, slips OCH fluga enligt Lilla Hjärtat. Jag förhandlade ner det till en slips. Samt lackskor. Som var lackfärgade ungefär fem sekunder innan vi såg första lekplatsen. Men hej, pyttsan med det. Lekande barn är glada barn. Glada barn ger glada mammor. Lackade lackskor vars svarta färg fortfarande är svart ger nog inte glada mammor. Typ.

Jag kom bort från ämnet.

Vilket fall som helst. Kusinen är väldigt musikalisk. Väldigt. Så festen hade en scen, en mikrofon och en gitarr. Och allt skulle användas. Av kusinen och hans inbjudna musikartist (Daniel Lindström! Starstruck!)

Kusinbarnen ville dock annorlunda. Vi gillar ju liksom  musik i min familj. Sedan jag kan minnas har godaste morfar stått redo med dragspelet så snart elvakaffet var över. Barnbarnen, alltså jag och kusinerna, lärde oss alla texter som i stort sett bara ”Allsång på Skansen” (innan det blev populärt) hade. Sedan radade vi upp oss som ett pärlband och marscherade in på scenen. Darrande knän och sviktande röster, men vi gjorde det.

Nu för tiden sänder vi upp våra barn. Men, till vårt försvar, helt utan att vi pressade och hotade dem (tja, lite så var det ju förut ”knixa nu, ungar, knixa”). De tågade upp på scenen och sjöng en egen variant av ”Fredagsmys”. Lite så här:

”Nu är du fyrtio år, men vi tycker om dig ändå. Du har fått gråa hår, men vi tycker om dig ändå”

Jag sade att de var runt tio, va?

Sötnosen var inte på scen för hon är helt allergisk mot höga ljud. Vi snackar hysterisk. Lilleman var inte heller med för han hade upptäckt maten. Märkligt nog var inte Lilla Hjärtat med. Orolig letade jag runt. Han gillar ju den där scenen.

Hittade honom vid scenkanten, fokuserad. Han hade bestämt sig för att sjunga en sång för han hade ju glömt att rita en teckning och man fick ju inte komma tomhänt till kalas. Utan tvekan tågade han upp, greppade mikrofonen och sjöng en dopvisa:

”Jag tänder ett ljus för barnet i min famn. Låt det brinna för ditt namn. För dagar som ska komma och allting som ska ske, jag ber dig herre, för alltid vara med”

Med stämmor och allt. Helt själv. En gång hann han inte andas så han sjöng på inandning. Väldigt snyggt och effektivt. Jag kan lova för att inte ett öga var torrt och salen bågnade av applåder. Alla ville göra high five när han steg av scenen och självade Daniel Lindström (Idolvinnare alltså, första säsongen) log som en sol. Lilleman avbröt sitt intag av mat för att, i cirka fem minuter, klappa hysteriskt och ropa ”brabo Okkar, brabo”.

Efteråt frågade jag hur han bestämde sig. Hur han bara stegade upp och gjorde något sådant där.

”Jag sa åt mina muskler att ge mig mod och då gjorde de det. De såg till att jag kom upp på scenen.”

Fan, bra grej de där musklerna. Som ser till att man levererar som man tänkte sig. Gör något av livet och njuter av framgångarna.

Brabo, Okkar, brabo!

 

Bilder från en signering

I går fick jag den stora äran att signera på ett bibliotek. Se, det var väldigt roligt och trevligt! Jag krängde böcker, bjöd på bubbel och fick blommor. Fram för allt fick jag pratat med massor av människor. Sådant där vill jag göra fler gånger!

Tack till alla er som kom!

Vänge1

Vänge2

Den dagen blev en sjujäklars höjdardag

Ja, i tisdags den 21 maj blev liksom en ny födelsedag. Om inte annat så Lovas födelse. Det var den dagen man hittade henne lite överallt i Uppsala. Som här, på Akademibokhandeln:

LovaAkademi

Jag lovar och svär, jag blev rätt löjlig. Tog bilder och bad min kära kompis att ta bilder på oss, mig och Lova, tillsammans. Som om hon vore en kändis liksom. Det var nära att jag pussade henne. Lova alltså, inte min kompis. Jag gjorde dock inget av det.

Sedan begav jag mig iväg till radion. RADION. Hade ingen aning om hur det mediet gick till. Var det direktsänt eller ville de testa sig fram? Det var direktsänt. I alla fall blinkade ”In air” lampan när jag gick in i studion. Skarpt läge på en gång.

Det gick så här.

Programledaren var snäll och guidade mig igenom hela samtalet. Det enda jag tänkte på innan var ”Lugn och fin”, ”andas” och ”fokusera.” Jag hoppas det lät som om jag både andades och orden inte föll över varandra. Å andra sidan liksom, vad finns det att vara nervös för. Det är ju jag som känner Lova bäst. Jag som bäst vet hur hon blev till. Det är ju bara jag som kan ALLA svaren på frågorna. Skulle vinna högsta pris i ”10.000 kronors frågan” om just Lova. Lova och Chris, den grönögde mannen. Vad är det då att vara nervös över? (förutom tänkvärda blackouter, hysteriskt fnissande och släppa sig på bästa sändningtid. Förutom det.)

ArtängTomas Artäng på Radio Uppland, efter att allt är över.

Sedan svidade vi om, jag och min gamla goda kamrat Kerstin från Oslo. Vi var ett par babes som drog på fest. INTE ett par trötta småbarnsföräldrar som egentligen helst ville stanna hemma, lägga fötterna på soffbordet och prata minnen. Den biten sminkade vi bort, drog på oss stassen och hoppade på bussen. I regnet.

Babes

Själva bokfesten höll jag i en fin liten klädbutik som heter Piccolina. Annelie hade verkligen lagt sin personliga touch över arrangemanget. Lyft fram de där detaljerna som jag är så dålig på att hitta. Vad glad man blir med kompententa människor runt omkring sig.

skylt

Tänk, det kom folk som hade sett notisen i UNT, tänkt sig köpa boken (på bara en liten notis) och sedan hört på radio. Fatta vad mycket det gör med mediauppmärksamhet?! Människor jag aldrig träffat, människor som köpte boken bara för bokens skull och inte så mycket för att de känner mig som person. DET är stort. Det är det! Jag börjar förstå det nu.

Tidvis var kön ringlande. Tidvis kunde jag inte komma ihåg vad mina vänner hette. Väldigt ofta hade jag ingen aning om vilken personlig hälsning jag skulle slänga med. En gång skrev jag under med Lova…

SignNärbild

Och folk kom. Och de hade presenter med sig. Blommor, choklad, armband, champagne, egentillverkad bok. Bara för mig och Lova. Jag finner knappt ord. Och vi skålade och sedan höll förläggaren Eva ett litet tal.

EFtal

Jag hade verkligen tänkt säga ett par ord mer än bara skål. Jag hade verkligen faktiskt det. Problemet var bara att när jag vände mig till Mr Underbar som stod där längst bak med Sötnosen på armen så brast det lite. Utan honom, hans stöd och eviga uppmuntrande hade Lova verkligen verkligen aldrig funnits till. Och när jag väl tänkt den tanken så tänkte jag att då hade ju jag inte mått så bra. Om jag inte fått skriva. Tänk om jag och Lova aldrig hittat varandra. Då gick det inte att prata mera. Då bröt sig rösten, jag blev generad och heppade på alla in i en skål. Med andra ord, jag glömde ingen, förträngde inget, jag blev bara väldigt rörd och då går det inte längre att prata. Jag skriver hellre…

Skrivargänget var naturligtvis där. Det var underbart! Visst saknades det en hög men det är väldigt långt från Hufvudstaen till Uppsala. Bara närmare åt andra hållet… .-)

skrivargäng

NU kommer allt det läskiga. Att låta Lova och Chris gå på grönbete ute i verkliga livet. Våga tro på att det skrivna håller. Att det just underhåller och lockar till att vända blad. Ska jag vara ärlig? Ja, jag har hört att man ska det. Detta är det mest skrämmande hela författargrejen går ut på. Att vänta in reaktionerna. Få ett litet ”men det var ju bra”, vända och vrida på varje underton, varje dubbelton. Men det är ju också det allt går ut på. Att vilja bli läst. Svårt det där..

Därför avslutar jag med en önskan att någon gång få uppleva detta i verkligheten. Gå förbi någon på ett café eller tåg och se min blåögda Lova och kanske en läsare med ett lekande leende i mungipan.

Så så, Lova. Ut och erövra världen nu. Ta den med storm och njut i den friska luften. Heja dig!

Bild: Trevlig reselektyr!

Min radiodebut där Lova är huvudperson

Just innan gick tankarna så här: lugn och fin. Lugn och fin. Andas mellan varje ord. Försök tänka däremellan. Lugn och fin. Kan du inte svara så flamsa inte. Lugn och fin.

Och sedan insåg jag att det var i direktsändning.

Lugn och fin.

Så här gick det.

Post Navigation