Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Archive for the month “april, 2013”

Jag säger farväl för nu

Väskan är packad, bilen är tankad och kvinnan är laddad. Det väntas kundturné av det tunga slaget. Med två barn under armen ska jag köra runt i hela Danmark och möta trevliga människor och försöka kränga produkter.

Detta vet jag:

Jag kommer inte ha internet på tio dagar

Jag kommer ha en fotboll med i bilen så barnen får rusa av sig på en rastplats

När resan är över kommer vi ha cirka 400 mil bakom oss

Jag kommer ha trevligt men stressigt och pressigt

Jag kommer träffa en från Debutantbloggen och få ett signerat ex av hennes bok

Jag kommer inte vara på bloggen förrän sjunde maj och då har jag hunnit med Annikas släppfest som jag med säkerhet kommer blogga om som första inlägg när jag väl kommer tillbaka.

Så, ha tålamod med tystnaden på bloggen. Den belönas med mingelbilder senare!

Ha det så skönt i vårsolen!

Det här med att vakna 4.30…

…och nu sitta nyduschad i sängen med datorn i knäet samtidigt som jag har:

1. skickat iväg en massa pressbilder till biblioteket samt något som visst kallas för ”puff”

2. läst igenom första utkastet till ungvuxenboken. Fasen det här blir roligt!

3. blivit utmanad att vara med i en novelltävling ”för jag behöver verkligen priset” och sedan anta utmaningen fast jag inte har tid egentligen

Det är ren och skär lycka. Lägg därtill till att inga ungar är vakna än och vi behöver inte gå på dagis förrän klockan halv nio idag.

Det blir en kanondag idag!

Hur har er morgon varit?

Var ska det bli av honom?

Häromdagen var jag och kidzen på trevligt besök hemma hos en kollega. Vi satt med en kopp kaffe och spanade ut över åkrarna medan barnen lekte stojigt tillsammans.

Just som bäst såg jag något stort som lyfte ur vassen och svävade iväg. Den var stor, ljus med ”fingrarna” som doppade i lakrits. Det var ungefär det jag såg på avståndet. Givetvis blev jag nyfiken. Givetvis ville jag verka världsvan.

”Det var värst. Har ni storkar på åkern?”

Kollegan blev mäkta imponerad, så som det nu bör. Storkar, här? Nej, det hade de inte sett men det var ju värst. Jag blev omedelbart lite osäker. Fanns det nu storkar i den här delen av Sverige? Ärligt talat, den där storklektionen gick jag nog aldrig i skolan. Fast det sade jag inte kollegan, hon verkade liksom imponerad av mina kunskaper så då var ju allt frid och fröjd.

Tills ett blont litet huvud dök upp i trädkojan.

”Näe, mamma. Det är ingen stork, det är en kärrhök.”

Eftersom han är ju bara fem år och verkligen inte börjat skolan än kände jag att jag hade all rätt att svara:

”Näe, Lilla Hjärtat. Kärrhökar är BRUNA. Inte vita.” Så det så, liksom. För jag har koll. Jag har ju gått i skola. För länge sedan, visserligen, men jag gick hela tiden. Alla åren.

”Finns vita”, säger han bara och dyker ned i trädkojan igen.

Jag kunde inte annat än skaka lite på huvudet samstämmigt med kollegan. Det var nog ingen stork, det var vi eniga om, men en vit kärrhök? Nej nej. Inte då. Och så en femåring som säger något sådant där tok.

När jag kom hem var jag tvungen att googla. Det där google är allt bra grejor för en sådan som jag.

Men vad fn…

Det enda jag har att säga till mitt försvar att den inte heter vit kärrhök utan blå. BLÅ. Och de finns. Och verkar inte vara helt vanliga i våra trakter.

Men Lilla Hjärtat har koll. Superkoll. En stor del ligger i förskolan han går på. Den som tar honom ut i naturen hela dagarna och erbjuder honom paletten av djur, växter och fåglar. Varje dag. TIll det har han både minne, är smart och tror på sig själv och sin fakta. Vad ska det egentligen bli av honom när han börjar skolan och kunskaperna bara ligger öppna för honom?

Jag väntar otåligt på att få följa hans resa genom livet.

Hur gick det till när jag fick mitt bokkontrakt?

Idag skriver jag hela historien (i alla fall del 1) på Debutantbloggen. Välkommen dit!

Det där med att cykla…

…när man inte har gjort det på över ett år och så helt plötsligt gör det flera gånger under en och samma dag.

Samtidigt som det blåser en hel pelikan utomhus…

Det kommer kännas rejält i rumpan imorgon. Så mycket kan jag lova!

Är bara briljanta människor vakna sent om kvällarna?

Jag har ju ett nytt liv. Ett nytt liv som innefattar mera social förmåga. Eller rättare sagt, häng framför teven och inte gå och lägga sig förrän klockan tio varje kväll.

Ska erkänna, jag har tummat lite på den regeln ett par kvällar. Ögonlocken är helt enkelt tyngre än tummen på zapp-knappen. De flesta kvällarna har jag dock suttit uppe. Kollat in ”Kärlek över Atlanten”, ”Biggest Looser” och ”Rapport” i väntan på att klockan ska dånga in sina tio slag.

Min stora favorit på teve just nu är ”The Newsroom”. Smart, snabbt, allmänbildande och engagerande. Helt i linje med vad jag gillar att ägna min tid till. Går och tänker på avsnittet dagen efter, funderar på hur de ska få till det nästa gång. Kan det bli bättre än så?

Förutom tiden… Klockan tio en vardagkväll! Nej, inte ens en vardagskväll. En MÅNDAGkväll. Visst, ”Hundra procent bonde” kan man ju fördriva lite tid med men sedan då? och hur ska jag orka dagen efter? Efter det rappa tempot tar det ett tag innan jag lugnar ned mig och kommer ned i REM-sömn.

Varför kan inte bra, kvalitetsteve faktiskt ligga en fredag klockan åtta? Eller lördag, för den delen. Jag är inte kinkig på det viset. Vill minnas att det var samma problem med tex ”The White House” som jag också gärna ville se men det stöp på tiden. ”The Office” samma sak. Varför är det mest ”American Funniest Home videos” och ”Djursjukhuset” under sådana sändningstider då folk inte helt har slaggar ned sig i soffan utan är fortfarande lite skärpa.

Eller är det så att briljanta serier endast får sändas på sent klockslag för det är då de briljanta människorna är uppe och tittar? Sådana slöfockar som jag göre sig icke besvär.

Jag vet inte… Jag vet bara att det är en kamp att hålla sig vaken (nej, det blir inget svtplay. Det måste ses live) och sedan fullt skägg att hänga med i dialogen (ja, den går snabbt, är intelligent och jag önskar jag hade skrivit den själv) för att sedan krypa i kojs lagom till midnatt.

Finns det någon petition jag kan skriva på så det kan bli någon ändring på problemet?

Jag gjorde det!

Sprang och gick, tillsammans med barnen för fortare än så gick det inte. Lilleman skrattade i vagnen, Sötnosen hängde på medan Lilla Hjärtat spurtade i bästa 400 m stil.

Tillsammans gjorde vi det. Sedan började det hagla.

Ikväll ska jag locka med mig Lilla Hjärtat ut i motionsspåret så han får vara min uppmuntring och stöd alla 2.5 kilometrar.

Nu jädrar släppklänning. Snart är det dags!

Men kom igång nu då!

Att det ska vara så svårt?!! Jag har fått klartecken att mjukstarta upp träningen. Bara gå en minut, jogga en minut i tre omgångar. Sedan vila.

Ska det vara svårt eller? Som att springa till bussen.

Tror ni jag kommer igång? Nope. Antingen är det för kallt. Eller för regnigt. Eller så är Mr Underbar för upptagen för att ta barnen och sedan måste jag ju packa och var fasen har jag nu kläderna?

Jag VILL börja träna igen. Tro inget annat. Om inte för att komma i släppklänningen utan att den stramar konstigt runt bak och mage. Jag ser ju mig själv med boken i handen och ett champagneglas i det andra. Klackarna är höga, armarna är bruna och klänningen sitter som gjuten. Kanske har jag också gjort naglar och färgat håret?

Vad säger ni, vad ska jag göra för att motivera mig? Vad ska jag utmana mig med? Kom med tips och/eller hejarop.

 

Designa en författarsignatur?

Ja ni… Vad ska jag säga…? Jag fick frågan häromdagen om jag hade ordnat till min helt egna författarsignatur.

Jag stod nog rätt mycket som en fågelholk i ansiktet. Vad är det för fel på min underskrift? Totalt oläslig och rätt trist. Det måste ju fungera.

Nehäpp, hävdade uttalaren. Det vore ju dumt att signera med min vanliga signatur då folk kan plagiera den för kontokortsunderskrift mm.

Se, det hade jag ju inte alls tänkt på. Nog mest för att det inte finns så mycket tillgångar att skydda. Men någonstans har hon ju rätt. Min egen författarsignatur. Som ju inte alls behöver vara hela namnet. Bara rätt och slätt Eva. Kanske med en krumelur. Hon spekulerade lite på (ja, vi klottrade rätt bra) ett får som avslut. Jag tänkte inte det. Jag tänkte kanske mera en sväng. Ett utkast med handen.

Vi kom dock överens om att jag skulle ta mig ett helt anteckningsblock, sätta mig bekvämt med ett glas vin och låta armen hitta sin egen sväng.

Vad har ni för signaturer? Har ni övat in schvunget?

Har alla småbarnsföräldrar diabetes?

Jag läste detta imorse. Mailade iväg en stilla förfrågan till författaren av artikeln i Psychoneuroendocrinology.

Vem vet, jag har kanske botemedlet till diabetes i min kropp så sömnstörd som jag, och min man, är och vi verkar ha bra nivåer på blodsockret.

Spännande!

Post Navigation