Boktips ”Allt jag säger är sant” av Lisa Bjärbo
Jag bara orkade inget häromkvällen. Ingen MBA, inget städa, inget skriva. Det enda jag hade lust på var att läsa. Och det gjorde jag med besked. En hel bok. Slam-bam. Sträcktläste. Och det var det värt.
Lisa Bjärbo var jag på skrivarkurs hos och naturligtvis följer jag hennes författarliv med stort intresse. Nu har hennes andra roman ”Allt jag säger är sant” släppts.
Direkt från hemsidan:
Allt jag säger är sant handlar om hösten då Alicia egentligen borde ha gått i ettan på gymnasiet. Om hur hon istället börjar arbeta på ett kafé. Börjar bråka med sin bästa kompis. Flyttar ut från sina oförstående föräldrar, och in till sin mycket mer förstående mormor. Om hur hon träffar Isak – den grekiske guden som har så fina linjer vid munnen att Alicia inte kan sluta stirra på dem. Och om hur det känns när hela hennes värld trillar sönder av sorg.
Ni fattar? En ungdomsroman om livet. Denna berg-o-dalbana som egentligen skulle räcka bara genom att man går igenom tonåren. Nu kastar vi även en sorg och romantik i en enda röra. Alicia är självständig och egensinnig. Hon vet vad hon vill utan att veta vart det ska leda henne. Vad hon vill bli och hur man kommer dit. Det hindrar henne inte från att lyssna på sin helt egna magkänsla. Följa sitt eget stim. Inte alla andras. Det är underbart att läsa om en karaktär som Alicia, när ungdomslitteraturen (och mycket annan litteratur med för den delen) är full av flickor som svajar sig fram. Som jag gjorde. Jag önskar att jag hade haft en rebellisk vän som Alicia, som kunde lärt mig en hel del. För att inte tala om klädstilen. Där hade jag behövt lära mig en hel del också.
Mormodern är också en karaktär jag tokdiggar. Hon är så härligt gammal och trofast med sina papiljotter och korsord. Röd blandsaft och tunna kaffekoppar. Jag önskar alla tonåringar hade en sådan relation till deras mormor som Alicia har med sin.
Lisa Bjärbo sätt att använda sig av språket är rent sagt genialiskt. Det är talande, sprudlande och väldigt trovärdigt. Glimten i ögat med allvaret på botten. Om ni har läst hennes blogg Onekligen vet vad jag menar. Så här liksom: ”Jag är Alicia. Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Kanske inte riktigt självlysande, men det är fan på gränsen.” Man ser Alicia framför er, va? Man vill vara som Alicia. Även i väldigt mycket mera vuxen ålder. Just det, jag vill läsa uppföljaren. Alicia som 30! Vilken väg valde hon och hur gjorde hon det? Alicia som mormor! Osv.
Det är fart och fläkt med annorlunda sätt att lägga upp historien på. Det är scenklipp, tillbakaklipp och dialoger. Allt i ett högt tempo. Det är egentligen bara att spänna fast säkerhetsbältet och njuta. Just ja, stäng av mobiler (och gärna barnen) och tv för den här ska läsas från pärm till pärm.
Det skrattas, känns igen (även om jag var låååångt från Alicia. Verkligen verkligen långt. Snarare en Fanny) och gråts. Vackrast är när Alicia ligger på toalettgolvet med sin fågelmormor i väntan på ambulansen. Vacker, rörande, mänskligt och så innerligt sorgligt.
Ja, ni har ju fattat. Läs den!
Kusiin Vitamin 
Ja, den verkar bra.
Det är den! Tjuva från den du!