Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Möter hösten i Härjedalen

Knappt en vecka efter morfars begravning är vi här igen. Njuter av familken. Njuter av hösten och färgerna. Njuter av fjället och ser fram emot dagens kak-kalas.
Livet är gött!

20130921-105545.jpg

20130921-105600.jpg

20130921-105612.jpg

Grattis mamma!

Jag har tagit kidz och bil med mig upp till Hdalen igen. Kalas denna gång. För mamma. För hon fyller år. Man brukar hålla kalas då. Mer eller mindre motvilligt men dock kalas.

Stort grattis, mor min! Jag lovar jag ska vara snäll hela dagen och så ska du få en teckning. Kanske slår jag till med en bakpensel också. Det är du faktiskt värd.

Prinsesskalasskalarframsida

Jag är till salu

I Finland. Där kan man bara se. 

Tack Solveig för tipset!

Håll tummarna om en vecka

Om exakt en vecka sätter jag mig på flyget som ska ta mig från Barcelona till Göteborg. Med tre stopps på vägen. Om allt går min väg landar jag på bokmässan.

Där har jag aldrig varit. Håll alla tummarna för att vi ses på bokmässan om en vecka.

För du kommer väl?

Ännu en skrivarboost

Det regnade och var kallt men inne rann svetten. Och energierna flödade! Det här med skrivarmingel är genialiskt! Tack Ann Ljungberg för att du fortsätter i denna anda.

20130917-225221.jpg

20130917-225237.jpg

20130917-225254.jpg

Vi är igång!

Skrivarmingel med Ann Ljungberg

20130917-185154.jpg

20130917-185212.jpg

20130917-185225.jpg

På väg till skrivarmingel

Kupen är fylld av glada tanter. Annars ser jag fram emot kvällen. Väldigt. Mycket.

20130917-160015.jpg

Idag talar jag om inspiration

Debutantbloggen. Titta in, vettja!

Hyllning till morfar – del två

I skrivandes stund står jag framför min morfars kista. Antagligen med nyckelharpan på magen medan vi spelar ”Idas sommarvisa” så barnbarnsbarnen får stöd i sången. Eller så håller jag och kusinen ett litet tal. Kanske är vi just nu mitt uppe i ”Mosippan”.

Vad jag vet är att det kommer vara tufft. Det kommer vara tungt att säga farväl till morfar som alltid varit en sådan central del av vårt liv. Jag vet, han blev 102. Han hade ett fantastiskt liv som han förvaltade väl och alltid höll fanan högt. Jag är övertygad om att hans nyfikenhet fick honom att passera denna hedervärda summa av år. 

Men det kommer vara tufft. Så är det bara. Det kommer vara tårar, krampaktig sång och rödgråtna ögon. Så är det bara.

När han dog lade jag ut första delen av novellen jag hade lust att skriva. I dag ska ni få ta del av sista delen. Där han spelar dragspel så händerna glöder. Så där som jag vill tänka mig honom just nu. 

Bandet över Atlanten –  del 2

”Se så, Märta. Det är din fest, du får önska en låt.”

Den gamla mannen stod beredd framför henne med dragspelet på magen och med de isblåa ögonen plirande. De dasslockstora händerna darrade av spellust.

”Nja.” Märta drog lite på det. Visserligen hade hon traditionsenligt bjudit in hela byn på midsommarfest på gården, men det var under protest. Att låtsas som om allt var som vanligt var ett hån mot det brustna hjärtat.

”Åh jo.” Med sina hundra år i nacken kunde Anders konsten att övertala. ”Det är klart du ska önska dig en låt. Vad som helst.” När hon fortfarande inte svarade klämde han i med ett: ”Om inte annat så för amerikanens skull.”

Mot sin vilja skrattade Märta till. Hon kände igen utpressningens stirrande blick när hon såg den. Hennes egen sökte sig mot den gängliga mannen som just nu befann sig mitt i Små grodorna. Barnen i byn hade gjort det till en ära att lära utlänningen alla sånger med tillhörande dans de kunde komma på. Midsommarstången verkade mest vara ett tillbehör till utskämningen. I ljusa kostymbyxor och vit skjorta verkade han dock anta uppgiften med stort nöje. Just nu hoppade han högre än grodorna själv och barnen skrek av förtjusning.

Svinnsta Skär”, sade Märta till slut. ”Den är fin.”

Anders nickade instämmande innan han rörde lätt vid hennes arm. ”Den gillade också din mormor. Jag spelar den för er två. Det passar här på gården.”

Tårar lurade bakom ögonlocken av omtanken. Det ståtliga trähuset på backen hade varit i familjens ägo sedan 1718, vilket stod skrivet i snirkliga bokstäver på farstukvisten. Oavsett var hon befann sig i världen var det här hemma för henne. När mormodern dog var det naturligt att Märta skulle ärva. Tillsammans med Fredrik skulle de rusta upp gården. Det fick gärna ta tid, bara det blev gediget och genuint. De hann ett badrum och halva sovrummet innan Fredrik tyckte att en blond, yppig kvinna var mer lämplig än Märta. Nu befann han sig på tryggt avstånd i Uppsala medan hon gömde sig här uppe i de härjedalska fjälltrakterna.

”Kom igen, allihopa!” Anders hade gått tillbaka till sin pall och ropade åt folksamlingen att stämma in i refrängen. Snart ljöd allsången över insjön och Märta såg hur en fisk slog till mot vattenytan.

”Han är verkligen en krutdurk.”

Märta ryckte till av den mörka stämman. Hennes första instinkt var att fly fältet. Kasta sig över ängen, vräka omkull sjungande människor och slänga igen ytterdörren. Uppfostran tvingade dock henne att sitta still. Hon svalde märkbart och knöt händerna i knäet. Det var löjligt hur mycket han påverkade henne. Smög sig in när hon inte hade garden uppe. Störde koncentrationen när hon istället borde räkna på räta vinklar och liter målarfärg. Egentligen var det hans fel att hon fick göra om golvet uppe klädgarderoben. Det tänkte hon bara inte säga högt.

”Mm, verkligen”, mumlade hon till svar. På hennes arbete var engelska mer regel än undantag. Tillsammans med amerikanen var tungan dock oformlig och stel. De satt stilla bredvid varandra och betraktade midsommarfesten. Hon kände hans värme och hörde hans andetag. Därutöver låtsades hon inte om honom.

”Vad lustigt att jag lyckades pricka in det svenskaste av det svenskaste när jag äntligen bestämde mig för att besöka min svenska familj.”

”Mm, verkligen.” Märta himlade med ögonen åt sig själv. Vad var det med henne? Han försöker ju bara vara trevlig. Hon tog ett djupt andetag för att börja om från början. ”Så du är släkt med Anders. Det är en stor familj. Är du musikalisk?” Hon ryckte till av hans bullrande skratt.

”Inte direkt”, svarade han efter att ha slagit handflatan mot knäet ett par gånger. Hon kunde inte låta bli att dra på smilbanden. ”Fast mina döttrar spelar piano, så genen kanske hoppade en generation.”

Döttrar? Hon höjde mentalt på ögonbrynen åt informationen. Det är klart att han är gift och har barn.

”Arton och tjugo”, svarade han på frågan som aldrig kom. ”Yngsta har precis flyttat hemifrån.”

”Oj, så gamla? Du ser inte…”

”…så gammal ut?” fyllde han i åt henne med ett skratt. Hon hade åtminstone vett att rodna. ”Jag gifte mig vid tjugo, första barnen vid tjugoett.” Han log med kråksparkar som tecknade sig i det vänliga ansiktet. Hon fick lust att dra handen genom det korpsvarta håret för att se om det kändes som silke. ”Du då?”

Hon skakade obestämt på huvudet. ”Du sade att vi är släkt? Jag är inte släkt med Anders.”

”Jag hittade ett brev. Det brevet ledde mig hit. Hit till dig. Det var det jag ville säga sist jag var här. Jag är ledsen att jag skrämde dig.”

Märta hade vett att åter rodna när hon tänkte på honom stående på hennes farstukvist med en stor blomsterbukett i famnen. Han fick precis få ur sig att han trodde de var släkt när hon slängde dörren i ansiktet på honom och sprungit upp på vinden. Där hade hon suttit hopkrupen tills hon hörde hur bildörren slagit igen och en bilmotor rusade.

”Jag väntade mig inte sällskap”, mumlade hon och såg intensivt mot Anders som nu gått över till Hälsa dem där hemma. Den gamla mannens händer dansade över knapparna och höger fot slog an rytmen mot marken.

”Jag heter Mike”, sade amerikanen och sträckte fram handen. Märtas hand omslöts av värme och styrka. ”Vi är släkt.” Han höll menande fast hennes hand och fick henne att fnissa. Det var ett ljud hon inte hört på ett tag.

”Jag lovar, jag ska inte rusa iväg.” När Mike släppte handen saknade hon den redan. Hon tog ett snabbt beslut. ”Jag tror jag har något du vill se.”

Utan att se sig om gick hon upp mot huset. Hela byn såg på när de steg in i huset och stängde dörren. Med bestämda steg gick hon upp till vinden. Väl där plockade hon fram en låda med brev, färgade av tidens rand. Precis som när hon först hittat breven kunde hon ana mormoderns närvaro. Ifall Märta bara vände sig om skulle hon stå där med sina milda gråa ögon och livsrynkiga ansikte. Instinktivt visste Märta att mormor skulle gilla Mike. Det hade hon aldrig gjort med Fredrik. Den där slyngeln, hade han hetat, fast han kom som barn i huset.

Märta skakade på huvudet för att bli kvitt minnena och lade försiktigt breven i Mikes hand.

”Du har Anders stora händer”, sade hon fascinerat. För första gången lyfte hon ansiktet och såg på honom. ”Och hans ögon. De där isblå.”

”Ja, det verkar visst vara ett släktdrag. Min äldsta dotter har samma färg.”

Ryktena hade florerat när den mystiska amerikanen dykt upp på Burhögen för en vecka sedan. Invånarna samlades i flockar inne på den lokala ICA-butiken för att samla information och utbyta nytt skvaller. Att han var svenskättling till Anders stod klart från första början, men annars hade han inte pratat mycket om sig själv. Nu besatt redan Märta nyvunnen kunskap om hans döttrar.

”Det är mäktigt att se familjebanden. Jag visste ju inte ens att min familj stammade från Sverige.”

”Visste du inte? Hur hamnade du här då?”

”Brev”, svarade Mike. ”Ungefär som de där, kan jag tänka.” Han bläddrade andäktigt igenom högen. ”Jag hittade ett oöppnat brev hemma hos min moster när jag skulle ta hand som dödsboet. Inte blev jag klokare när det visade sig vara på främmande språk. Tack och lov för Google Translate.” Han drog fram ett välvikt papper ur bakfickan och räckte till henne. Märta noterade avsaknaden av vigselring på hans högra hand innan hon började läsa.

”Käraste Einar

Du försvann så fort. Jag fick aldrig chans att säga adjö. Jag fick adressen av din syster, den vänliga själen.

De säger på byn att du sköt din far. Allan berättade att det var ett vådaskott, men att landsfiskalen ställer till med otyg igen. Amerika? Det är så ofattligt långt borta.

Jag hann inte berätta att jag väntar barn. Ditt barn. Snälla, kom hem igen. Jag är så ensam utan dig.

Ester”

”Ester?”

”Din mormors mormor”, fyllde Mike i. ”Enligt Anders hade de ett hemligt förhållande som alla visste om.” Märta kunde inte låta bli att himla med ögonen. ”Jag vet”, skrattade Mike, ”jag är också uppvuxen i en småstad. När Einar vådasköt sin far fick han ta första båten till USA för att inte hamna i fängelse.”

Märta kände sig upprymd på ett sätt hon inte gjort på länge. Hon slog på breven i Mikes hand. ”Men Einar visste ju aldrig om det där! Han skriver här att han längtar efter Ester. Att han vill att hon ska resa till honom.” Ivrigt bläddrade hon fram det sista brevet i högen. Brevet som fått henne att gråta. ”Titta! Här skriver han att han inte kan vänta längre. Att han vill bilda familj, även om det inte är med henne.” Snälla Ester, kom! var frasen som etsat sig fast hos Märta.

”Han fick alltså aldrig brevet från Ester”, sade Mike dröjande och stirrade ned på breven som om de höll inne på gåtan. ”Enligt Anders blev Ester bortgift mot sin vilja. Säkert för att hon var gravid då. Einar dog utan veta om att han hade barn i Sverige.”

”När dog han?”

”Bara något år efter han kom till USA. Tydligen så gifte han sig plötsligt. Bara ett par månader efter fick han ett träd över sig under en vinterstorm. Hon var visst gravid i tredje månaden då. Einar är min mormors farfar och farbror till Anders.”

”Så du har fått en hel familj i Sverige bara så där?”

Mike log och Märta drogs in i de blå ögonen. ”Du och jag”, sade han med sin släpiga amerikanska. ”Det är du och jag som håller ihop generationerna.”

Vindsdörren slogs igen med en smäll av vinddraget som svepte över Mike och Märta där de satt på vindsgolvet. Märta tyckte sig höra mormodern viska hennes namn. Utanför fönstret trängde tonerna av Mosippan in.

”Är vi släkt på nära håll?”

Mike lutade sig fram och såg henne in i ögonen. Märta märkte andedräkten fläkta mot kinden. ”Tillräckligt nära för att du är skyldig mig en dans.”

”Skyldig?”

”För dörren du slängde i ansiktet.”

Hon svalde hörbart. ”Det är inte mer än rätt.”

Mike reste sig upp och räckte henne handen. När deras händer möttes var det som om generationer av saknad och sorg föll ned till marken och fick ro. På väg ned genom vindstrappan hörde hon ett ljus stämma blandat med ett dovt skratt.

”Jag kommer, Einar. Jag kommer till dig!”

 

Halleluja!

Vi har varmvatten igen! Inga fler raggarduschar i  iskallt vatten. Halleluja! Vi är åter i bekvämlighetens zon. Även luktmässigt…

Post Navigation