Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Boken morfar aldrig hann läsa

Min morfar har precis gått bort. Vart vet jag inte, men jag är säker på att han har det bra. Kvar har han lämnat sina spår, genetiska och via miljö. Alltid kommer dragspelsmusiken föra tillbaka minnen av Burhögen, ett blistrande och hammarslag från fjöset. Ett elvakaffe kommer alltid sakna hans närvaro, hans milda väsen och nyfikenhet.

För ett tag sedan blev jag intervjuvad av tidningen Härjedalen. Vi pratade bland annat om morfar och vad han har betytt för mig och min familj. Att i honom lurade en roman som bara väntade på att orden skulle läggas i rätt ordning. Att jag skulle hitta tid att föra in orden i ett dokument. Jag har redan bestämt att morfar kommer vara den enda ”verkliga” människan. Han och hans dragspel kommer få ta sin rättmätiga plats. Jag ville också väva in väl valda delar ur vår släkthistoria. För att bevara den, för att förtydliga den.

Min första tanke blev till en novell. I två delar. Bara för att se ifall Märta och Mike var lämpade för varandra och var morfars roll egentligen var.

Här kommer första delen. En historia som morfar aldrig fick ta del av men jag vet att han gläds åt. En novell i morfars namn och ära. 

Ropet över Atlanten

”Har du hört om den där amerikanen? Som är på besök i Burhögen?”

Märta tittade upp från plånbokens klena innehåll och såg på kassörskan. De gråblå ögonen tindrade av upphetsning och hon klappade händerna så att lösnaglarna tickade mot varandra. Idag var visst färgen orange. Märta kunde inte låta bli att fundera på anledningen men visste bättre än att fråga.

”Han är så snygg! Precis min typ”, fortsatte hon utan att invänta svar från Märta. Det hade Märta heller inte väntat sig. Ann-Marie hade aldrig vare sig räckt upp handen i klassen eller stått längst bak i någon kö.

”Har du sett honom?” Märta var tvungen att fråga.

”Nja”, svarade Ann-Marie och återgick till att slå in mjölkpaket, äpplen och biffen, som skulle bli Märtas middag. ”Sune berättade om det.”

”Sune? Sade Sune att amerikanen var snygg?” Märta var tvungen att skratta. Hon ryckte till av ljudet. ”Jag trodde inte han kunde se skillnad på en bagge och tjur en gång”, tillade hon efter att hon harklat sig. Efter att ha lämnat fram pengar till betalning plockade hon ned matvarorna i sin gröna ryggsäck.

”Det är inget fel på Sune”, sade Ann-Marie. Märta tyckte att hon såg ut som om hon tuggade på en citronskiva. Antagligen tänkte hon på den där kvällen tio år tidigare då Sune och hon fått ihop det på höskullen. En kväll ingen pratade om, men alla visste om. ”Han träffade amerikanen i går. Anders hade ringt och bett honom komma över för att översätta.”

”Sune är väl inte den enda i byn som kan engelska.”

”Men den enda som kommer på en gång. Det är ju inte alla som är lika upptagen som du.”

”Okej”, sade Märta överslätande och gjorde sig klar till att gå den långa vägen tillbaka till huset. Hon borde ha tagit bilen, men kroppen behövde röra på sig efter många timmar med att sätta upp lister i köket.

”Han ska stanna i en månad”, fortsatte Ann-Marie oförtrutet medan hon drog upp en glansig veckotidning, som alltid låg beredd under kassadisken. ”Något med att söka sina rötter. Hitta sig själv och allt det där. Han får då gärna hitta fram till mina rötter”, skrockade hon och började rastlöst bläddra.

Märta steg ut ur lanthandeln och började sakta gå hemåt. Även fast den första skälvande sommarvärmen kommit till byn var hon som vanligt klädd i sina gröna arbetsbyxor och rödrutiga flanellskjorta. En mörkblå keps var djupt neddragen över det mellanblonda håret. Med rynkad panna betraktade hon intensivt grusvägen framför sig. Det var något med Burhögen och Amerika som ville komma fram men hon fick inte fatt i det. Det slant undan likt en hal tvål i duschen för att sedan retfullt visa upp sig i ögonvrån igen. Som om hon skulle se tanken bättre kisade hon med ögonen.

”Se dig för, Märta! Står du och sover?”

Märta ryckte till och såg upp. En röd Volvo V70 stod parkerad med vänster framdäck endast ett par decimeter från hennes fötter.

”Se dig för själv”, log hon mot mannen som tittade ut genom fönsterrutan. Det rågblonda, rufsiga håret och smilgropen på vänster kind gjorde att han fortfarande såg ut som en busig skolpojke, fast han närmade sig fyrtio år med stormfart.

”Går du i egna tankar nu igen? Vad var det den här gången? Vilket naturtroget kit du ska använda till fönstren eller tidsenligt material till väggisoleringen?”

Märta skakade på huvudet och kunde först inte bestämma sig för svaret. ”Snarare amerikanen på Burhögen”, svarade hon. Hon hade aldrig ljugit för Kalle och tänkte inte göra det nu heller.

”Aha”, sade Kalle. ”Jag hör att du fått din dagliga dos skvaller.” Han stängde av motorn och klev ur bilen. I handen hade han en tygkasse och en lång inköpslista.

”Det är egentligen konstigt att affären går dåligt med tanke på mängden skvaller som serveras där varje dag”, sade Märta. Hennes ena fot drog mot hemmet medan den andra ville stanna kvar. Det var så länge sedan hon pratat med en vänlig själ att det slog knut på tungan.

”Något du kan behöva göra lite oftare. Jag hör att det var länge sedan du sågs i byn”, sade Kalle medan han stödde höften mot motorhuven. Det var tydligt att hans fötter var överrens.

”När kom ni upp?” skyndade sig Märta att säga.

”Igår”, svarade Kalle. ”Ungarna hade en fotbollsmatch, som skulle avklaras först. Nu blir det stugan för hela slanten i sommaren.” Han drog ett andetag innan han fortsatte: ”Hur mår du?”

Där kom det, tänkte Märta. ”Jag mår bra”, svarade hon, men märkte att svaret kom för fort. Hon försökte på nytt. ”Jag har bara mycket att göra i huset. Det är lika bra att jobba på när man är mitt i flödet.” Även utan spegel visste hon att leendet mest blev till en grimas.

Kalle lät sina grå ögon vila på henne ett ögonblick. Märta stod stilla utan att möta hans blick.

”Det är bra”, sade han sedan lätt och reste på sig. ”Du vet var du kan vända dig ifall du behöver prata.”

Inte till dig i alla fall, hann Märta tänka innan hon hade vett att skämma. Kalle hade aldrig gjort henne illa. Han menade bara väl. Bara tanken om att prata med honom om Fredrik, Kalles bästa vän, var lika befängd som en omöjlighet. Hon såg hans breda ryggtavla försvinna in genom entrédörren innan hon fortsatte sin promenad.

Som alltid när hon passerade by-skylten kunde hon andas djupare och hjärtat slog i en långsammare takt. Till och med fåglarna sjunger livligare i skogen, tänkte hon med ett snett leende medan hon slog in på djurstigen för att gena upp mot huset.

Som barn hade hon tjatat på mormodern att få springa ned till affären. Det viktiga hade inte varit att få växelpengen som blev till övers eller en länge suktad isglass. Det härliga var att låta ansiktet känna skillnaden mellan skogens kalla luft mot de öppna sommarängarnas värme där hon sprang på myggbitna ben. Även om det var många år sedan mormodern gick bort mindes Märta den upprymda känslan som om det var igår. Hon lyfte blicken från marken och såg på huset framför sig.

Det var ett timrat tvåplanshus med snidad veranda. Utan att se årtalen visste hon att det stod 1718 med snirkliga bokstäver längst upp på farstukvisten. Lika länge som huset funnits i familjens ägo. Det låg högt beläget på den gräsbeklädda kullen med utsträckt utsikt över sjön. Nere vid båthuset väntade en roddbåt otåligt på fiskelycka. På ladan hängde den stora trädörren på sniskan. Ladugårdens färg flagnade i stora röda sjok. Båda byggnader behövde byta tak innan vintern slog till. Det hade hon bara inte tid att tänka på nu. Eller råd med. Hon ruskade av sig de olustiga tankarna innan hon återigen fäste blicken på marken under de sista hundra meterna mot ytterdörren.

Den ljumma sommarvärmen gjorde det svårt att gå in till det väntande arbetet. Istället satte hon sig på farstukvisten. Ur väskan drog hon upp ett grönt äpple som hon gned mot byxbenet. Medan hon tuggade såg hon ut över den grönskande ängen, som mjukt sluttade ned mot stranden och sjön.

Jag borde hitta på något till midsommar, tänkte Märta. I samma andetag visste hon att det skulle hon aldrig göra. Visserligen hade huset varit samlingsplats för byn varje midsommar under hela hennes barndom. Dagen brukade vara en enda röra av midsommarkransar, sillar i inlägg och små grodorna. Ett år hade så många som sjuttio personer samlats på ängen. Fler än vad som bodde inne i byn, hade Kalle skrattat och svängt runt Märta till dragspelsmusiken.

Dragspel, tänkte Märta och rynkade pannan. Återigen pockade den där tanken på. Med beslutsam min reste hon sig upp och drog upp ytterdörren. Hon blev stående inne i hallen och tittade upp på den nyhyvlade trätrappan, som ledde upp till övervåningen. Det enda som hördes var droppandet från kökskranen mot diskhon. Jag borde byta packning, tänkte Märta medan hon steg upp på första trappsteget.

En kall vind mot kinden fick henne att stanna till och se tvärt in mot vardagsrummet. Glömde jag ett fönster på glänt, tänkte hon medan huden knottrade sig på armarna. Hon gned omedvetet sina armar medan blicken vilade på de medaljonprydda tapetvåderna som låg färdigskurna på golvet bredvid klisterburken. Från sin plats i hallen kunde hon inte se något öppet fönster. Istället vände hon tillbaka blicken mot övervåningen. Det var som om något drog henne dit. Något som hindrade henne från att byta packning och sätta upp tapeter. Med dröjande steg fortsatte hon upp för att stanna framför vindsförrådet.

Något blått fladdrade förbi precis utanför ögonvrån. Märta drog hastigt efter andan och vågade inte vända sig om. Det var heller inget alternativ att stå kvar. Hon tog trappen i fem stora kliv och kastade sig ut på verandan. Med händerna mot låren stod hon framåtböjd för att hämta andan medan hon försökte få sitt galopperade hjärta att sakta ner i skritt.

Det tog ett tag innan hon förstod att det ringande ljudet inte stammade från hennes öron utan från mobilen. Fumligt fick hon fram den ur bakfickan och svarade bryskt.

”Har du inte träffat den där amerikanen än?”

Märta kunde inte annat än le rätt in i luren. Det var typiskt Kalle att alltid börja mitt i ett samtal.

”Har du pratat med Ann-Marie?”

”Japp. Tydligen är han både snygg och den enda rätta för henne.”

Märta kunde se honom framför sig när han skrattade högt. Antagligen slog han sig på låret samtidigt. ”Stackars man. Han har ingen aning vad han ger sig in på.”

”Nu får vi väl ändå förutsätta att han är både intelligent och har ögon att se med”, sade Kalle. ”Då ger han sig nog inte in på något.”

”Och det ska komma från en man…”

”Ap, ap, ap, inte mer om det där, tack! Det är preskriberat sedan länge.”

Sune var inte den enda som varit med Ann-Marie. Det tragiska var att ingen ville prata om det efteråt. Hon har det egentligen värre än jag, tänkte Märta, men slog bort den tanken också.

”Du ringde väl ändå inte för att prata om amerikanen?” Hon hade blivit skicklig på att byta samtalsämnen.

”Jo, det gjorde jag faktiskt. Så här tänkte jag. Här kommer en stackars svenskättling för att söka sina rötter. Vilket han råkar gör precis runt midsommarhelgen. Vad kan vara mera svenskt än det? Så då tänkte jag att vi har den hemma hos dig. Som det brukar vara. Som det ska vara”, förtydligade han innan han tystnade.

Märta slöt ögonen och blev glad för att han ringt istället för svänga förbi.

”Jag vet inte”, sade hon vagt när tystnaden blev för talande.

”Anders kan spela dragspel. Precis som förr.”

”Han är över hundra år. Tror du verkligen att han vill det?”

”Japp. Jag har redan pratat med honom. Han tyckte det lät roligt. Speciellt för hans nyvunna släkting. ”

Märta kunde precis föreställa sig Anders med det svart-vita knappdragspelet i knäet medan han spelade Mosippan och Svinnsta skär med sina dasslockstora händer samtidigt som han uppfodrade alla att sjunga med. Hon drog på smilbanden.

”Jag lovar att Fredrik inte kommer”, sade Kalle. ”Det ska jag personligen se till.”

Är han här? Har han redan kommit? Hjärtat tog ett dubbelslag vid själva tanken. Det var nog bäst hon gick ned till affären och storhandlade så hon klarade sig i de fem veckorna hon hade semester.

”Han kom för ett par dagar sedan”, fortsatte Kalle som om han kunde läsa hennes tankar. ”Ensam.”

Antagligen var det Kalles sätt att linda in att den unga, blonda kvinnan med yppiga bröst och platt mage blivit kvar nere i Uppsala istället för att beblanda sig här i Härjedalen. Inte för att Märta någonsin träffat bimbon. Hon bara antog att brösten var yppiga. Enligt Fredrik var hon bra på antaganden.

Eller så menade Kalle att Fredrik även dumpat bimbon. Precis som han gjort med Märta. Snabbt, skoningslöst och utan eftertanke på åren de varit tillsammans. Fem år av framtidsdrömmar och visioner. Planer av villa, barn och sommarhus.

Det enda som blev kvar var sommarhuset. Huset hon fått ärva efter sin mormor då mamman hellre ville ha pengar. Märta och Fredrik skulle tillsammans renovera huset varsamt och tidsenligt.

”Jag bryr mig inte om ifall Fredrik är här eller inte”, sade hon vresigt fast hon visste att Kalle inte skulle tro ett enda ord. ”Som jag sade tidigare har jag fullt upp. Jag har inte tid med något firande.”

En varm hand strök Märta varsamt över kinden och hon ryckte till. En doft av lavendel passerade intill hennes näsa. En hastig blick ut mot trädgården visade det hon redan visste. Hon hade inte planterat någon lavendel. I örat pratade Kalle fortfarande, men Märta fick inte ihop orden till meningar.

”Jag måste sluta nu”, sade hon och tryckte på den röda luren innan samvetet kom i fatt henne. Hon fick väl bjuda hit Kalle med familj lite senare i sommar. Kanske ta en fisketur och prata om gamla tider. Hon drog ett djupt andetag innan hon vände sig mot huset igen. Dörren stod fortfarande på vid gavel och hon kunde se ingången till vindsförrådet.

Det räcker med spöken i mitt liv, tänkte hon beslutsamt och gick dit. Från och med nu är det jag som har kontrollen. Med ett ryck drog hon upp förrådsdörren som svällt i underkant. Hon hostade till av dammet, som virvlade upp av rörelsen.

Burhögen, tänkte hon igen. Vad är det Burhögen vill säga mig? Hon drog in underläppen och lade armarna i kors medan hon funderade. Vindsförrådet hade Märta inte gått igenom sedan hon tagit över huset. Det viktiga hade varit att renovera badrummet och hitta rätt bredd på golvtiljorna i köket. Nu tittade Märta på papplådor, som stod staplade på varandra vid sidan av gamla möbler och klädesgarderober.

Hon visste inte vad hon letade efter, men det tog resten av dagen. Först hade hon inriktat sig på kartongerna. De hade visat sig innehålla allt från buckliga kastruller till malätna raggsockar. I svällande högar med begreppen släng, spara och kanske hade hon skapat ordning i kaoset.

Det var först när hon öppnade klaffen till den grönmålade sekretären som hon visste att hon kommit rätt. Andäktigt drog hon ut lådor och såg på högar av gulnande papper. Medan hon bläddrade igenom fakturor från lanthandeln och deklarationspapper från årtionden var det som om mormor stod bredvid henne. För första gången på flera månader fylldes Märta av ett välbehövt lugn.

När hon lade papprena i släng-högen föll hennes blick på ett vinrött skrin längst in i lådan. Hon drog handen över den sammetslena ytan innan hon sakta öppnade locket. En hög med brev låg hopbuntade med ett rött sidenband runt. Breven var adresserade till Ester, som tydligen bodde här på gården. Den kantiga handstilen såg ut att höra hemma hos en manshand.

Medan storlommens melankoliska rop ekade över sjön läste Märta breven, vars papper hotade att smulas sönder mellan fingrarna. Hon fnissade åt det ålderdomliga språket och log åt orden av kärlek. Tårarna som rann nedför kinderna strök hon undan med otålig gest.

För kärleksbrev var det. En längtande kärlek avbruten i sin linda. En kärlek full av saknad och hopp. Från andra sidan Atlanten ropade Einar att Ester skulle komma till det förlovade landet. Där fanns det land till alla som ville jobba för brödfödan. Allt man odlade växte till dubbel storlek. Skogarna, Ester, du skulle se skogarna. Och åkrarna, som vajade av solmogen havre. Åh, Ester, snälla. Kom!

De sista breven frågade varför hon inte svarat. Kom inte breven fram? Hade hon träffat en ny? Eller, var hon redan på väg med båten?

Brevet längst ned i högen var daterat till midsommarafton 1890. Det var kortare än de tidigare. Med sin kantiga stil skrev Einar att han träffat en kvinna han hade för avsikt att gifta sig med. Nu ville han bilda familj. Även om det betydde med någon annan än Ester. Märta kunde mer känna än se hans tårar som fick bläckskriften att flyta ut. Eller var det Esters?

En lätt strykning över håret fick Märta att hastigt ställa sig upp och se sig om. Som väntat var hon ensam. Hon lämnade alla sorterade högar bakom sig och gick tillbaka ned mot köket. Väl där upptäckte hon att hon fortfarande bar på brevet. Hon såg på de korthuggna orden igen. Hans kantiga handstil av ord hade berört henne djupt in i det innersta. Hon kunde bara inte förstå varför Ester inte svarat. Vad var det som hänt? Och vem var Ester?

Fredrik hade minsann aldrig skrivit sådana där brev till henne. Eller hon till honom. Hon kunde inte minnas att de någonsin utmålat en framtid tillsammans på samma sätt som Einar gjort. Det var alltid jobb och tjänsteresor som stod på deras samtalslista. Visst hade de pratat om barn, men på något sätt hade det alltid varit långt in i framtiden. Hon blåste ut ett långt, väsande andetag och lade brevet försiktigt på det belamrade köksbordet.

Det var kanske dags att se sanningen i vitögat. Hon var mer sårad över att Fredrik lämnat henne än att deras förhållande spruckit. Den biologiska klockan tickade så högt att hon knappt kunde få ro. Alla bra män var dessutom upptagna. Hon var trettiosju med ett hus som skapt att fylla med barn. Det var dags att göra något åt det. För andra gången den dagen skrattade hon till. Bara för att det var skönt skrattade hon igen.

Ljudet överröstades av en knackning på ytterdörren. Märta såg ut genom köksfönstret och fick syn på en vit Volkswagen hon inte kände igen. Hon kammade igenom håret med fingrarna och strök bort de sista tårarna.

Det första hon lade märke till var ögonen. Blåklint, var det enda ord som dök upp. Deras färg underströks av den vita skjortan, som var uppkavlad till armbågarna. När hon slitit blicken från ögonen lade hon märke till det nattsvarta, lockiga håret, det grovhuggna ansiktet som inte blivit rakad på ett par dagar och de breda händerna som höll i en bukett av ängsblommor. När han talade blev hon inte förvånad över den djupa, melodiösa stämman.

Som om de hade träffats förut. Hon kunde bara inte komma på varifrån. Det enda hon visste var att de hörde ihop.

”Hello, very nice to meet you. You see, I think we are family.”

 

Annonser

Single Post Navigation

2 thoughts on “Boken morfar aldrig hann läsa

  1. Tråkigt att höra om din morfar. Väldigt fin skriven novell.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: