Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Modet sitter i musklerna

Många gånger genom livet har jag gjort saker jag egentligen inte vill. Gånger där klockan driver mig vidare och jag har inte en chans att värja mig. Gått in till en tenta, till exempel. Eller ställt mig på scenen för att mitt namn blivit uppropat. Stigit ut på en grön fotbollsplan precis i början på en viktig match och vet att om 90 minuter vet alla resultatet.

Ungefär lika många gånger som jag varit med om den där svettigt ångestkrampande känslan har jag ändå genomfört. Man får liksom inte tveka. Även om jag blundar, önskar att ett häftigt åskregn drabbar lokalt just vår fotbollsplan vet jag att jag inte kan komma undan. Det är bara att svira på sig målvaktshandskarna, rätta till benskydden, bliga åt motståndarna och hoppas att de inte ser hur muntorr och darrig jag är. Allt det går lite bättre om man rätar på ryggen coh låtsas som om jag inte alls är påverkad. Fasad, har jag visst hört att någon kallar det. Mod, säger andra. Jag säger bara, in i kaklet och en bit till!

I helgen vankades fest. Kusin fyllde fyrtio och jag och barnen körde genom ett enormt vackert Sverige (jag menar Höga Kusten, herre min dag!). Kalaset krävde kavaj, slips OCH fluga enligt Lilla Hjärtat. Jag förhandlade ner det till en slips. Samt lackskor. Som var lackfärgade ungefär fem sekunder innan vi såg första lekplatsen. Men hej, pyttsan med det. Lekande barn är glada barn. Glada barn ger glada mammor. Lackade lackskor vars svarta färg fortfarande är svart ger nog inte glada mammor. Typ.

Jag kom bort från ämnet.

Vilket fall som helst. Kusinen är väldigt musikalisk. Väldigt. Så festen hade en scen, en mikrofon och en gitarr. Och allt skulle användas. Av kusinen och hans inbjudna musikartist (Daniel Lindström! Starstruck!)

Kusinbarnen ville dock annorlunda. Vi gillar ju liksom  musik i min familj. Sedan jag kan minnas har godaste morfar stått redo med dragspelet så snart elvakaffet var över. Barnbarnen, alltså jag och kusinerna, lärde oss alla texter som i stort sett bara ”Allsång på Skansen” (innan det blev populärt) hade. Sedan radade vi upp oss som ett pärlband och marscherade in på scenen. Darrande knän och sviktande röster, men vi gjorde det.

Nu för tiden sänder vi upp våra barn. Men, till vårt försvar, helt utan att vi pressade och hotade dem (tja, lite så var det ju förut ”knixa nu, ungar, knixa”). De tågade upp på scenen och sjöng en egen variant av ”Fredagsmys”. Lite så här:

”Nu är du fyrtio år, men vi tycker om dig ändå. Du har fått gråa hår, men vi tycker om dig ändå”

Jag sade att de var runt tio, va?

Sötnosen var inte på scen för hon är helt allergisk mot höga ljud. Vi snackar hysterisk. Lilleman var inte heller med för han hade upptäckt maten. Märkligt nog var inte Lilla Hjärtat med. Orolig letade jag runt. Han gillar ju den där scenen.

Hittade honom vid scenkanten, fokuserad. Han hade bestämt sig för att sjunga en sång för han hade ju glömt att rita en teckning och man fick ju inte komma tomhänt till kalas. Utan tvekan tågade han upp, greppade mikrofonen och sjöng en dopvisa:

”Jag tänder ett ljus för barnet i min famn. Låt det brinna för ditt namn. För dagar som ska komma och allting som ska ske, jag ber dig herre, för alltid vara med”

Med stämmor och allt. Helt själv. En gång hann han inte andas så han sjöng på inandning. Väldigt snyggt och effektivt. Jag kan lova för att inte ett öga var torrt och salen bågnade av applåder. Alla ville göra high five när han steg av scenen och självade Daniel Lindström (Idolvinnare alltså, första säsongen) log som en sol. Lilleman avbröt sitt intag av mat för att, i cirka fem minuter, klappa hysteriskt och ropa ”brabo Okkar, brabo”.

Efteråt frågade jag hur han bestämde sig. Hur han bara stegade upp och gjorde något sådant där.

”Jag sa åt mina muskler att ge mig mod och då gjorde de det. De såg till att jag kom upp på scenen.”

Fan, bra grej de där musklerna. Som ser till att man levererar som man tänkte sig. Gör något av livet och njuter av framgångarna.

Brabo, Okkar, brabo!

 

Annonser

Single Post Navigation

6 thoughts on “Modet sitter i musklerna

  1. Vilken fantastisk kille! Jag ska prova med det jag också nästa gång jag inte riktigt vågar något.

  2. Annika Estassy on said:

    Inte heller jag klarar av att hålla ögonen torra när jag läser detta …

  3. Vilken kille – så sweet! Bra att han förstått det där med muskler och inre motstånd.

    Vad betr. ”Allsång på Skansen” – så har jag med det programmet i min bok … det gick enbart på radio under min barndom. Mitt första minne är från 1958 – ja, jag har skrivit rätt årtal. Jag var sju år då.
    På den tiden var det Egon Kjerrman som hade programmet och det avslutades alltid med sången: Auf Wiedersehen – vi ses igen …

    • Auf Wiedersehen istället för Sträck ut din hand. Vad fint. Jag störtgillar Allsång på Skansen, det har jag alltid gjort. Fint program med bra ”bitar” som morfar skulle ha sagt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: