Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Tankar från en köksbänk

Japp, här hänger jag igen. Har gjort det ett tag nu. Kan ju inte sitta så jag hänger. Trodde en kort stund i morse att det var på väg att bli bättre men så vek sig benet. Så jag hänger kvar. Tur att jag har en del att göra framför datorn för det blir just inte så mycket annat idag.

När jag var kanske 5-6 år var det en vän till familjen som av någon anledning gick med nackkorsett. Jag minns inte alls varför. Kanske olycka, kanske sjukdom. Jag minns bara att hon gick väldigt väldigt långsamt. Så långsamt att jag blev helt stressad av att se henne. Jag minns också att ansiktet så tydligt präglades av smärta.

En annan sak som jag flertal gånger under mitt liv återkommer till i minnet är hur hon rent faktiskt kunde stanna till, titta ned på golvet och sedan börja böja sig, långsamt långsamt, ned mot marken. Det var så där långsamt att man med skräck satt och tittade på, rädd för att hon skulle falla ned på näsan istället för att nå det där på golvet. För det var alltid något som skulle plockas upp. En sak, en mattfrans skulle rätas ut eller något annat.

Jag minns att jag tyckte det var lite knäppt. Kan man inte böja sig fram så spelar det väl ändå ingen roll hur det ser ut där hemma. Vila och bli bra, typ. Hon fick liksom personifiera pedanten för mig i många många år.

Nu hänger jag här på köksbänken. Det är extremt långt ned till golvet. Om jag inte trillar på näsan för då kommer golvet för fort. Dörren slog precis igen efter kidzen på väg till dagis. Och ja….

Jag har gått runt i huset. Plockat upp från golvet, släckt lampor, tagit upp soffkuddar och röjt köksbordet. Det tog tid, det gjorde det. Men vem kan jobba när det är kaos överallt? Från där jag hänger ser jag in i Lillemans rum. Här på morgonen fick han ut hela sin kaffeservis. På vanligt barnvis gick han sedan nöjd därifrån.

Jag är ju inte så nöjd. Från min bänk stirrar jag stöket i vitögat och vet att jag inte kan fokusera på en enda arbetsuppgift ifall det inte blir uppstädat. Så jag gjorde det. Sjönk ned på knä och plockade undan. Bädda sängen fixade jag inte, men fick saker på plats. Nu är det lite mera ro här på köksbänken. Om jag bara inte tittar under matbordet.

Så, det tog cirka trettio år och sedan förstod jag kvinnan. Man bara måste plocka upp saker för att kunna fokusera tankarna. Det är bara så. Inte för alla, men för mig.

Då får jag väl vara pedanten personifierad då. Och se det som lite mjukgörande träning…

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: