Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Upptäckten av en barndomskamrat på museum

I fredags var familjen iväg på äventyr. Vi skulle intaga Hufvudstaden och besöka två museum. Det är inte ofta vi har gemensamma utflykter så förväntningarna var höga.

Kanske för höga. Vi kunde inte ens komma in i bilen utan att gnälla, klaga och skrika. Jag hotade och mutade, men det var inte mycket som hjälpte. Inte ens att vi både skulle se på pirater och träffa poliser. Gnäll, gnäll, gnäll.

Ibland undrar man varför man engagerar sig i barnen…

Väl i Hufvudstaden drog vi direkt till Gärdet och Sjöfartsmuseumet. Gratis inträde och inte så mycket folk. Det är alltid populärt hos föräldrarna. Barnen gillade förvånansvärt mycket alla båtmodeller och gamla träbitar från skepp. Modern var måttligt road, men så är hon också väldigt svårlockad när det kommer till museum. Lekplatsen i källarvåningen var också en total favorit. Något jag med säkerhet vet att barnen kommer prata om länge. Där var ångbåtar, roddbåtar, skeppshandel och en fyr man kunde springa runt i. Väldigt väl rekommenderad aktivitet för småbarnsfamiljer när man närmar sig Hufvudstaden.

Därefter drog vi till Polismuseumet. Bara ett stenkast därifrån så det var ju upplagt. Här kostade det 60 kronor för de vuxna men gratis för barnen. Utomhus var det en lekplats med trafikskola där man kunde hyra sig en trampcykel och ta sig igenom en bana. Lekplatsen visade sig ha en halvdöd mus i sanden och Lilla Hjärtat fick en blåtira när han sprang in i en järnstång. Jag var måttligt road. Igen.

Inne visade det sig dock vara ypperligt för barn. Jag menar verkligen bra. En totalt genomförd polisaktivitet för såväl små som stora barn. En livslevande motorcykel och polisbil fanns på plats som man kunde sitta i/på. Med sirenerna påslagna och saftblandarna spred sitt blåa ljus var det nästan som om barnen var polis. För de hade också hittat fram till de fina barnuniformerna med mössor. Där fanns även möjlighet att sätta föräldrarna i fängelse. Något som en mor fick uppleva. Hon levde sig helt in i situationen och snart var alla barn lika engagerade poliser när hon smet iväg från att skaka galler. Själv satt jag trött och tittade på och önskade att jag var bättre på att leva mig in. Leka runt med barnen och göra mig till. Jag är bara verkligen inte det.

Inne i vuxenutställningen kunde man se hur uniformerna ändrats genom tiderna och när så kallade polissystrar blev ett begrepp. Sådant gillar jag. Tur att jag fortfarande har ett barn jag kan bära runt på. Lilleman och jag tog således en tur genom utställning och vad fick vi inte se där? Om inte min kära barndomskamrat, Sara. I storbild i samband med kronprinsessans bröllop. Jag blev nästan löjligt stolt. Tänkte dra fram min dimmiga telefon för att ta en bild jag kunde sända till mor min, men jag besinnade mig. Istället berättade jag för en halvintresserad Lilleman att Sara kände jag minsann. Hon var trevlig och vi lekte varje dag efter skolan. Brukade säga att vi skulle vila i snödrivor ifall vi gick hem till varandra. Fast vi bodde 100 meter ifrån varandra (jag vet, man skulle ha varit där för att uppskatta skämtet). Kände mig lite som en B-kändis för att jag kände en som var med på ett museum.

Är det något att ta upp i ett följebrev till förlag kanske?

Vilket fall som helst. Vi skulle dra ut på stan med barnen och sedan äta på restaurang i Hufvudstaden. Verkligen göra det till en heldag.

Jag vet inte vem som hörde mitt upprop här på bloggen på fredagsmorgonen. Där jag sade att vi var på väg till Gärdet. Någon måste i alla fall ha tyckt att vi inte skulle stanna så länge i stan för när vi packade in alla i bilen för att bege oss ned till stan vägrade bilen starta. Som tur var vi på en rätt öde parkering så jag fick den stora äran att knuffa igång bilen (nu är jag dock den stora hjälten eftersom jag fick bilen att rulla. Småbarn behöver så lite…). Mr Underbar vågade inte chansa på att stanna bilen så vi drog hemåt.

För att få ta del av ännu mera gnäll och trots. Trots lock och pock. Trots film på Telia-boxen. Trots popcorn. Trots lugn morsa. Trots allt det.

Vilket fall som helt. Museumen var bra, barnvänliga och besöksvärda. Det var allt jag ville säga!

Annonser

Single Post Navigation

4 thoughts on “Upptäckten av en barndomskamrat på museum

  1. Veronica on said:

    Vilken utflykt! Kul att ni besökte min kära makes jobb!
    Hade en liknande upplevelse fast i miniatyr i fredags när jag skulle upp till jobbet på en avtackning. Idel gnäll, trots och misshandla lillasyster etc trots roligt bussåkande och tårta på plats. Kom hem utmattad och svettig, men så log han, kramade mig och myste upp sig i soffan och allt var glömt 🙂 ha en bra söndag!

    • Jag tänkte inte på att han jobbade där! Vad synd att vi inte sprang in i honom. Han hade kunnat ta barnen en minut… 🙂
      Visst är det härligt när man ska göra sig till för barnen. Ibland undrar man ju lite om det är värt det. Hoppas ni mår bättre nu! Bilen här är fortfarande risig och jag torkar bajs från fönstrena (fråga inte..) men annars är söndagen fin. Lunch i lugn och ro en dag?

  2. Veronica on said:

    Bajs på fönstrena….nej det vill jag inte tänka på hur det kom dit 🙂
    Ja tack gärna lunch när vi kommer hem igen, jag hör av mig! Hoppas ni också mår bättre nu och grattis på bröllopsdagen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: