Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Omskakande livstankar

För bara ett år sedan visste jag knappt vad en blogg var. Nu läser jag ett antal varje dag. Helst på bussen när jag tar mig till arbetet. Gärna också innan det  är dags att släcka lampan varje kväll. Det är nästan beroendeframkallande att läsa bloggar. Just nu är det naturligtvis mycket om skrivande och bokmässan (herre min dag vad det är mycket om bokmässan. Jag måste ju dit en dag!), men en blogg leder gärna vidare till en annan.

Så skedde för cirka en vecka sedan. Kom in på en blogg där en kvinna precis var på väg att sätta sig i bilen för att köra upp till sjukhuset. Hon skulle operera bort en hjärntumör. Inlägget var alltså ett kort – jag hoppas vi ses igen och nu får vi se vad livet har att vänta – slaget.

Jag fastnade direkt. Klickade mig vidare på hennes inlägg. Visade sig att hon var redaktör på en hälsotidning. Fått beskedet om hjärntumören för inte så länge sedan. Meddelat man och barn om situationen. Och gjorde det jag inte hade gjort. Hon tränade. Så svetten rann. Och så tränade hon igen. Här ska tumören bekämpas med största möjliga livsform. Sista kvällen innan operationen tränade hon. Och sedan tog hon sina avsked. Packade ned sina lyxiga krämer för någon kan väl alltid smörja in fötter och händer på henne medan hon väntar på att vakna upp. Kramade om sina barn och begav sig in i dimmorna på Karolinska.

Jag kan inte släppa det. Jag kan inte sluta tänka på henne. Jag känner henne inte. Har aldrig träffat henne och kommer aldrig göra det. Men hennes livshistoria berör mig. Hennes kraft och energi inför tumörkriget påverkar mig mer än vad jag trodde.

När jag nu börjar närma mig de fyrtio har jag sagt att det är livsviktigt att hålla sig i form när sjukdomarna drabbar en. Att de drabbar en är ju givet. Cancer känns som om man inte kan springa ifrån. Då gäller det att fysiken är som flaggan i topp. Som bäst när det gäller.

Hennes blogg blev ju bara ännu en markering på hur viktigt det är. Att inte bli en soffpotatis. Inte nöja sig med livet och familjen. Att sätta träningen framför tvn, att barnen är viktiga men jag är också viktig för dem. Så ut i motionsspåret bara. Även fast man närmar sig mysdress-medelålders ska man våga vägra det. Ta för sig av det som komma skall. Jag har bestämt mig för att bli 87. Ingen ålder i min familj på många sätt. Då är det ju verkligen inte dags att ge upp. Nöja sig med det man har. Kräva mera och respektera resten.

I mitt liv försvann många viktiga personer tidigt i livet. När de knappt ens kunde bli kallade för medelålders. Jag vet att man ska leva livet fullt ut. Jag vet det. Det kan vara slut imorgon. Jag vet det. Och jag försöker hålla det som mitt tydliga motto. Besöka en ny stad varje år. Pröva nya saker varje år. Utmana mig själv i det som jag tycker är läskigt (allt utom att hålla i en spindel. Någon motta får det vara!). Jag försöker varje dag att göra det bättre.

Hon verkar ha levt livet till fullo. Gjort alla rätt. Ändå ligger hon där på operationsbordet. Och jag kan inte sluta tänka på det.

Jag önskade hon kunde uppdatera sin blogg snart så jag vet hur det gick….

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: