Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Sigtuna bokfestival

Idag har vi haft en heldag. Vi packade in ungarna i bilen redan vid nio och drog till Sigtuna. Där skulle det vankas bokfestival arrangerade av bland annat Brombergs förlag. Jag såg också i föreläsningslistan att Malin Johansson som skulle prata om egenutgivning. Det var jag lite sugen att lyssna på. Samt se Malin IRL.

Allt höll på att sluta lite i pannkaka. Vi kom försent till dockteatern till barnens stora förtret. Jag lockade med att få se Ilon Wikland – Pippitecknaren. Det visade sig dock vara ett samtal och inte en massa bilder från böckerna. Inte så stort jubel bland barnen, kan man kanske säga. Så vi styrde iväg till ett café och fick i oss lite kaffe och bulle. Lite större jubel.

Sedan var det paus fram till Malin, så vi började leta badplats. Jag har inte varit så mycket i Sigtuna innan, typ aldrig, men Sigtuna är vid Mälaren. Väldigt mycket vid Mälaren, så jag bara spekulerade i att det fanns badplats där.

Det gjorde det inte. Så vi stoppade in ungarna i bilen och började leta. Vi hittade inget. Och barnen somnade. För att vakna hungriga. Och svettiga. Så vi handlade lite picknick och letade park eller annat. Vi hade cirka trekvart innan Malin-föreläsningen var dags.

Då sprang vi in i en liten pojke som tappat bort sin mamma. Han visste vad han hette och vad mamman hette. Inga problem. Jag drog fram min något trötta (men väl upplysta) telefon och försökte hitta fram mobilnummer.

DE HADE INGET!

Så jag ringde polisen. Som fick tag i barnets farmor. Som lovade försöka få tag på föräldrarna. Och så dök en chockad morfar upp. Och sedan en ännu mera chockad mamma. Alltmedan mina ungar spanade efter polisen samt muntrade upp pojken som grät tröstlöst. Det enda jag gjorde var att springa efter Lilleman så han inte dök på huvudet i vattnet. Och kollade in klockan…

Samtidigt som jag återigen pratade med polisen för att ställa in turen med polisbilen sladdade jag in till Malins föreläsningmed Risifrutti i mungipan (jag gillar verkligen inte Risifrutti). När jag hämtat andan hörde jag hur hon pratade intressant om hur det är att ge ut själv. Vad man ska tänka på. Hur mycket det kostar. Handfasta råd om papper, färger och omslag.

Jag blev nästan lite sugen…. Hur många vänner och bekanta har jag egentligen som kan tänka sig att lägga ut 189 kronor för att läsa om de gröna ögonen? Är det något jag ska göra? Den tål att dras ett par gånger uppe i min hjärna. Tänk om bara mamma köper och resten av släkten lånar exemplaret av henne? Eller att alla vänner förväntar sig att få ett ex? Tänk om jag sitter där med en hel låda med mina böcker. Böcker som ingen vill läsa. Vad jobbigt…

Men roligt att träffa Malin. Det var många som hade frågor att ställa och hon svarade bra på alla. Jag förundrades över att ingen tog upp den sista tidens löpsedlar, men höll själv tand för tunga. Efteråt gick jag fram och viskade fram mitt alias. Hej där, Kusinvitamin här. Och fick en varm kram till svar.

Sedan benade jag ned till Dorotea Bromberg som skulle prata om hur processen är när ett manus kommer in till förlaget. Hur ska följebrevet se ut (lovar, det kommer ett inlägg om det så snart jag har smält allt), hur champagneflaskan ligger på kyl i väntan på debutanten och hur Dorotea och och fadern startade upp firman i sin tid. För att inte tala om böckerna i badkaret…

Jag säger bara det: OMG!

Ska jag vara helt ärlig så satt jag nog med ett stort fånigt leende hela föreläsningen igen. Inte en tanke på kidzen som rasade runt nere i parken tillsammans med en (antagligen) svettig Mr Underbar. Hon fullständigt sprakade av energi och engagemang. Det här med att läsa och ge ut böcker var så otroligt mycket hennes liv och det kunde hon förmedla. Utan snack kommer det vara en timme som jag har med mig länge under min skrivarprocess.

Jag skriver starkt under på orden den en-stämbandade kvinnan förmedlade direkt efter föreläsningen. Ord som gjorde både föreläsare och publik rörd samt fick sig en, om än sittande, ovation direkt efteråt.

Dorotea Bromberg är en förebild! Det är det enda ord jag kan komma på just nu. Inte en kvinnlig förebild. Det är att förminska/förstora alla manliga och förlöjliga könsperspektivet.

En förebild för oss alla!

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: