Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

”Du kör ju i min yoghurt!”

I USA finns det extrasnabba motorfiler för bilar som innehåller fler än en person. Förvånansvärt få som använder dem, om du frågar mig. Man svischar förbi alla ensamma personer när de svär som bäst över köer och stoppningar.

Idag körde jag hem från nordligare breddgrader och kunde mig inte annat än önska mig en sådan extrasnabb fil. Vi uppfyllde helt klart kriterierna. Bilen var till bredden fylld med barn och vuxna. Inte ens med skohorn skulle vi få in ett äpple.

Nu låg jag istället och puttrade bakom en husvagn, en husbil eller en söndagsåkare (varför kör de 70 på 100 väg? Och varför saktar de ned till 50 när man kommer in på 80-väg? Ska jag misstänka trasig hastighetsmätare?). I vanliga fall gör det mig inte så mycket. När jag kör bil funderar jag väldigt bra. Sitter och tänker över vändningar och dialoger. Intriger och karaktärer. Då gör det inte så mycket om farten är långsammare än rekommenderat.

Det var bara det att ungarna var tysta i bilen. Det antal gånger det har hänt är väldigt lätträknade. Sist vi åkte i bil (den där gången jag tappade alla koncept och körde ensam med barnen i 45 mil i ösregn) bet Lilla Hjärtat Sötnosen i fingret så det blödde. Mina öron blödde av allt skrikande. Sådana resor har vi väldigt många av.

Men inte idag. Lilla Hjärtat skrattade sig igenom en Bilar-film. Sötnosen hade fått låna en Barbie-film (jag vet. väldigt jämställt..) och var helt uppslukad. Mr Underbar hade huvudvärk och sov de första två timmarna. Det fick även Lilleman att slockna.

Med andra ord. Massor tid att fundera samt massor av tid för att komma framåt i en hast. Jag såg även fram emot att få höra en sommarpratare (han var riktigt intressant, han filmregissören. Lite irriterande stämma, men intressant samtal).

Men nej. Då vill minsann alla framför mig titta på björnar, landskapet, kaniner eller en och annan grönsak. Det kan man inte göra i 100 (som är det rekommenderade). Det göres tydligen bäst i 70. Och det i flera timmar utan att man kan komma förbi. Orsa Finnmark är som bekant inte så rak och bred av väg att tala om.

Där låg jag och muttrade. Önskade mig en extrasnabb fil för familjer med sovandes/tysta barn så man bara kunde dundra hela vägen hem. När de vaknade till sans var man redan halva vägen och sedan kunde man bråka.

”Ur vägen, alla söndagsåkare. Här sover ungarna!”

 

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: