Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Il Latini i Florens, men hjälp!

…ett sådant ställe! Vilken upplevelse! Gå dit!

Min kollega hade rivit ut en restaurangnotis i en tidning. Passade nog nu när vi skulle till Florens. Enligt tidningen var det en trevlig restaurang med härlig rustik atmosfär med anor tillbaka till 1900-talet. Och så var det något med ett familjeföretag men är inte allt det här i Italien?

Vi letade upp ställen igår kväll. Det låg i en smal, mörk gränd där man nästan kunde missa ingången, så anonymt var det. Eftersom klockan var 18.30 var det naturligtvis stängt (och min mage väldigt kurrande). Vi frågade ifall vi behövde beställa bord. Nej då, inte alls. Det var bara att komma tillbaka en timme senare så skulle de ge oss ett bord. Nöjda i hågen spatserade vi vidare in i stadskärnan och såg på alla kyrkor samt luktade på läder.

Mer eller mindre exakt på klockslaget 19.30 återkom vi till restaurangen. Det hade ungefär halva konferensen också gjort. Det var en sådan kö och ett sådant sug efter att komma in att jag inte har varit med om dess like sedan jag gick på gratis film på KFUM när jag var typ 15. Och ramlade i högen av ungdomar för jag inte kunde hålla balansen när det drogs åt alla håll.

Nu var visserligen detta inga ungdomar, utan (de flesta) vuxna människor. Jag hamnade ändå mitt i skaran och fick hålla balansen på knaggligt kullerstensmark.

Den coola hovmästaren i den stickade gråa yllevästen med maffiosorösten stod och ropade upp alla som reserverat bord och på dörren satt en lapp om att restaurangen var full. På en timme! På bara en timme!

Kollegan bidade sin tid och gick sedan fram till mannen vid ett obevakat ögonblick. Viskade lite med honom och fick sig en pratstund medan kön växte sig allt mer förargat. Mitt i allt stod jag och bara ”var är mitt anteckningsblock? Hur bara kunde jag lämna det hemma när jag befinner mig mitt uppe i livet?” Hovmästaren vänder sig mot bossen (det var tydligt att han var boss, han hade störst mage) och pratar (som om det inte fanns en enda människa som stod i kö och väntade otåligt. Jag var väldigt imponerad). Han ber sedan kollegan vänta, serverar vitt vin till alla i kön och försvinner bort. Så pass länge att kollegan får agera dörrvakt till nytillkomna gäster och på italienska säga ”no rezervatione” eller vad det nu heter. Mycket imponerande.

Efter kanske tio minuter återkommer hovmästaren (och kön fyller nu hela gränden. Folk vill helt enkelt ha mat och det bara här!), drar med oss och ett tiotal andra. Vandrar genom flertal rum där ljudnivån är hög och god, och går ut på deras inneterrass. Där har de, i all hast, kastat upp tio bord, dukat och satt upp gasolvärmare. Vår servitör berättar att de brukar inte ha det så här. Det brukar inte behövas bokas bord. Det finns alltid plats. Förutom idag. Och som de lösta problemet! Inte en svettpärla på pannan. Bara lösningar och muskelkraft. Samt ett stort leende. Hela tiden vänliga och ostressiga. Som sagt, jag är imponerad!

Angående maten. Vi säger så här, vegetarianer göre sig icke besvär! Här snackar vi kilovis med massor av kött. Lufttorkad skinka och allt det där var antipasti. Det hoppade vi och gick direkt på the real thing. Vår trevliga servitör guidade oss igenom de olika förslag han kunde tänka passa oss (nej, ingen meny, inga priser) och vi sade ja och nej på de rätta ställena. Vi beställde kött. I masseviss. Vi fick en megatallrik av lite ”smått och gott”. Säkert ett kilo kött var. Det var kalv, roastbeef, kyckling och lamm i stora stycken. Så mört att det föll sönder på tungan. Så kom han på att vi missat beställa tillbehör så vi satt där med vår stora köttallrik som en annan carnivor. Vi fick en liten grönsallad med solmogna tomater till. Och ett glas vin, från deras egna produktion förstås. Och massor av mineralvatten. Kött törstar, har jag hört.

När vi fått i oss allt kött, lutat oss tillbaka med stora runda magar ville vi gärna komma iväg och se på fotbollen, Inter-Milan. Så vi beställde notan. Tänkte att det nog var lika många i kö där nere som ivrigt väntade på en plats.

Fick vi betala? Nope! De kom in med ett dessertvin. ”Present for you” sade vår vänliga servitör medan vi bara stirrade. Nehäpp, de verkar inte ha brått att få ut oss, duka om och servera några andra, tänkte vi och lutade oss tillbaka igen medan vi betraktade den gråmuliga kvällshimlen.

När vi äntligen snirklat oss vår väg tillbaka till ytterdörren inser vi att kön är, om möjligt, än längre nu. Folk står och glor in med långa svanshalsar och tittar lystet på oss när vi lämnar lokalen.

Ja, detta är en upplevelse. Inte bara mört-kött-mässigt utan upplevelsemässigt i lokalen, i den mörka gränden samt de otroligt vänliga, ostressiga och innovativa personalen.

Och kvällen blev ju inte sämre av att vi passerade en tv i en pizzeria på väg hem precis som när Slatan iskallt lade in en straffspark och hånade målvakten efteråt.

Nej, kvällen blev verkligen inte sämre av det!

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: