Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Vad är det för hemlighet Lova ruvar på?

Vi börjar närma oss upplösningen av hela dramat nu. Lova smällde inte dörren i ansiktet på Chris när han dök upp hemma hos henne, men hon är heller inte intresserad av att de blir ett par igen.

Det är ju bara det….

Chris kunde inte sluta le när hon nämnde barnet födelse. Det var som om han redan kunde känna sitt barns tyngd i sina armar. Utan att tänka sig om tog han fatt i Lova, svepte in henne i sin stora famn och lyfte upp henne en bit från marken. En cyklist girade åt sidan så att gruset sprutade när Chris svängde runt på Lova mitt på cykelbanan. Lova skrattade in i hans jacka, men lösgjorde sig sedan försiktigt.

“Vad tror du det är för kön?” fortsatte Chris upprymt. ”Jag var så upptagen att se hur hjärtat slå att jag helt glömde bort att se efter om det var en pojke eller flicka. Ska vi slå vad?”

“Nej”, och drog på det samtidigt som hon log. Hon var glad för att ha någon att dela sin glädje med. ”Det blir i så fall en väldigt lätt match för mig.”

“Vad! Vet du redan vad det blir?” utbrast Chris.” Varför har du inte sagt något?”

“För det är väl lite av livets få överraskningar vi har. Jag tänkte att du kanske vill ha det momentet kvar”, försvarade Lova sig.

“Just nu känns det som om jag har fått överraskningar nog på ett tag”, sade Chris, ”och det känns dessutom fel att du vet och inte jag. Hur länge har du vetat?”

“Eftersom läkarna misstänkte att barnet kunde vara skadat ringde de ned till Australien för att se vilken behandling jag fått för att bedöma barnets utvecklig och hälsa. De ville att jag skulle vara förberedd på en sen abort ifall det visade sig att barnet var för skadat.”

Plågad av minnet och den berg-och-dal-bana i känslor hon hade varit igenom för ungefär en månad sedan drog Lova en hand över ansiktet. Ena sekunden var hon glad åt att få ett barn i sitt liv. Nästa sekund var hon livrädd för att vara ensam beskyddare. Tänk om hon miste barnet? Tänk om barnet blev multihandikappat och hon stod helt ensam mitt upp i det? Nätterna hade varit långa och ovissa och det var först nu som hon vågade glädja sig åt barnet fullt ut. Det var heller inte så länge sedan hon hade tagit mod till sig att berätta för sina vänner och familj om att det väntades tillökning och att pappan bodde i Australien. Det var inte många leenden runt middagsbordet den kvällen.

“Jag gjorde en del ultraljud den första tiden. På något sätt kändes det enormt viktigt att få veta vad barnet hade för kön”, fortsatte hon lågt med blicken riktad mot marken där fötterna automatiskt flyttade sig ett steg i taget nedför backen och in mot stadens kärna. ”Om det värsta skulle inträffa så ville jag i alla fall veta om det var en pojke eller flicka. Fånigt egentligen, jag borde bekymrat mig mera över ifall barnet var friskt och utvecklades normalt än vilket namn barnet skulle få”, sade hon och skakade lite på huvudet åt sin tankegång.

Chris fick åter en inblick i den vardag hon hade levt i sedan hon lämnade Australien och insåg hur långt bort han hade befunnit sig från henne, både geografiskt och själsmässigt. I hennes vardag hade det inte spelat någon roll att han gick till en psykolog för att få ordning på sitt liv. Hon hade haft betydligt tuffare saker att hantera. Mentalt slog han pannan i väggen ett par gånger. Med en utsträckt hand fick han henne att stanna till mitt i Slottsbacken.

“Vill du berätta vad det är? Jag vill väldigt gärna veta.”

Lova tog sats innan hon svarade. ”En pojke! Och jag är rätt säker på att han har din näsa”, och ett solskensleende brast ut över ansiktet.

“En pojke!” utbrast Chris förtjust. ”Med min näsa, säger du? Stackars gosse.” Grimasen fick Lova att skratta.

”Det är inget fel på din näsa”, sade hon, knep tag i densamma och försökte vrida runt. Chris fångade hennes hand i flykten och tog istället tag om hennes haka.

”Ett barn”, sade han och kände hur känslorna fick orden att haka fast i varandra. ”Vårt barn, Lova.” Lova stod stilla under hans beröring med händerna lätt vilande på hans överarmar.

”Jag hoppas han får ditt hår”, fortsatte Chris och lindade en slinga av det mörkbruna håret mellan fingrarna.

”Och dina ögon”, sade Lova. ”Dina gröna ögon.”

”Och ditt skratt”, sade Chris och avhöll sig från att stryka henne över kinden. ”Jag hoppas verkligen han får ditt skratt och inte mitt gnäggande.”

”Då vill jag att han får dina starka armar.”

”Jag hoppas att han blir lika klok som du.”

”Och lika lekfull som du”, svarade Lova.

”Om inget annat så kommer jag leka med honom tills han ledsnar”, skrockade Chris. De stod stilla i tystnaden.

Tills en liten flicka med blonda flätor och rosaprickig klänning sprang rakt in i Chris ben för att undkomma storebrors vilda lek. Medan mamman bad flera gånger om ursäkt fortsatte Chris och Lova backen ned mot staden.

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: