Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Knackelibang på dörren – fortsättningen…

Det var ju det där med att manus 1 just nu är hos lektör. Och så länge det är det låtsas jag som ingenting och fortsätter lägga upp briljanta texter här.

Just nu sitter Lova ensam i lägenheten i Uppsala och deppar. Meen, det ringer ju på dörren. Vem kan det vara?

Med en suck gick hon iväg till kylskåpet med en förhoppning att hon skulle hitta något hon ville äta, men hyllorna stod gapande tomma. Precis som kvällen innan, och kvällen innan den, hällde hon upp fil och flingor i en blåblommig skål och satte sig ute på balkongen. I ensamheten lät hon tankarna vandra fritt och de vandrade väldigt gärna tillbaka till Australien. Att tänka på Chris sved i bröstkorgen, men hon tänkte gärna på timmarna ute på vidderna då hon satt uppflugen på Silver trygga rygg. Hon saknade att arbeta ute och att somna trött med värkande muskler. Dricka kaffe och diskutera dagens uppgifter. Gemensamheten, skratten och samtalen. Och Chris.

Hon skakade på huvudet för att bli kvitt hans ansikte som envisades att landa framför hennes inre om hon inte var beredd.

Igår hade hon fått ett brev från vänner på Undurraga Farm. Hon hade läst igenom det så många gånger att hon i det närmaste kunde texten utantill. De nämnde aldrig Chris och hon antog att de uteslöt honom av hänsyn till henne. Som så många gånger förr önskade hon att Chris skulle höra av sig till henne, om så bara för att få höra hans röst. Hon hade lekt med tanken att ta saken i egna händer och helt sonika ringa honom, men hon kände inte att hon klarade det än. Det fick bli senare i sommar, tänkte hon, medveten om att hon ständigt sköt beslutet på framtiden.

En gäll ringsignal från hallen väckte henne ur funderingarna. Hon antog att det var hennes pappa som kom förbi för att sätta upp tavlan över soffan. Det hade han lovat henne för länge sedan, men Lova var van vid att alltid komma i sista hand. Med en suck reste hon sig upp och gick in för att öppna dörren.

Oförmögen att ta in personen som stod utanför hennes dörr stirrande hon som på ett spöke med både dörren och munnen på vid gavel.

“Snälla, lyssna på mig”, hörde hon en röst säga långt borta i horisonten. Hela världen blev suddig och knäna hotade att vika sig. Hon blinkade till ett par gånger och tog ett par djupa andetag så bilden klarnade.

“Förlåt, jag förstår att du inte väntade mig, men jag måste få prata med dig!” sade Chris medan han intensivt betraktade hennes bleka ansikte, orolig för att hon skulle svimma. ”Jag borde kanske ha ringt först, men jag var rädd att du bara skulle lägga på luren”, fortsatte han och tog ett steg närmare henne.

Lova reagerade blixtsnabbt med att ta ett par steg bakåt och hamnade bland jackorna inne i hallen. Chris stannade upp och undrade försiktigt om han fick komma in. Lova visste inte var hon fick krafterna ifrån när hon nickade sakta. Hon harklade sig för att vinna tid, men hade svårt att ta in att han stod i hallen. Så nära att hon kunde ta på honom. Andas in hans välbekanta doft. För att inte påverkas av närvaron vände hon sig tvärt om och gick in i lägenheten. På de klackande ljuden mot parketten förstod hon att han kom efter.

“Vilken fin lägenhet”, sade han och Lova tittade på honom misstroget under lugg.

“Förlåt. Det var dumt sagt. Jag är bara lite nervös. Jag har tänkt länge på vad jag ska säga till dig, men nu är allt som bortblåst.” Chris slog ut med händerna. ”Får jag bara säga det här? Det är skönt att se dig igen.”

Lova fortsatte betrakta honom under tystnad. Mest för att hon inte litade på att rösten skulle hålla. Bara för att ha något att göra gick hon fram till kylskåpet. Med en frågande gest höll hon upp en öl mot honom. Hon var noga med att inte röra hans händer när hon lämnade över ölen. Hon slog sig ned på en barstol och visade återigen med en gest att han kunde göra detsamma.

“Vad gör du här?  Varför kommer du hit?” frågade hon därefter utan att titta på honom. Hon harklade sig då hon hörde hur svajig rösten lät.

Chris tog ett djupt andetag och sade i en utblåsning. “Jag vet att jag har betett mig illa och att jag inte höll mitt löfte till dig.”

Han andades in igen, lite lugnare nu när han kommit igång. På flygturen hit hade han föreställt sig att hon skulle kasta igen dörren i ansiktet på honom, men nu satt han här i hennes kök och då var det bara att satsa. Han var dock distraherad av att vara så nära henne och inte få röra henne. Det enda han kunde tänka på var att dra in henne i sin famn och aldrig släppa taget om henne igen. Aldrig någonsin.

Annonser

Single Post Navigation

2 thoughts on “Knackelibang på dörren – fortsättningen…

  1. nelevi on said:

    ”Hurrah!”, kann jag bara saga…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: