Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Chris besöker sin fru

Efter att Chris vänner har försökt få honom att räta upp på sitt liv beger han sig mot kyrkogården och sin fru.

Vandringen längs den knastrande grusgången ledde honom till slut fram till Charlottes grav. Där föll han på knä ned i den fuktiga jorden och läste hennes gravtext högt för sig själv.

“Här vilar Charlotte McKenzie. Älskad och saknad.”

Han mindes hur lång tid det hade tagit från honom att bestämma sig för de två raderna. Hur sammanfattar man ett liv tillsammans? Hur beskriver man en älskad fru på en gravsten? Varför ska man över huvudtaget behöva skriva något på en gravsten när man inte ens har fyllt 30 år? Han tankar vandrade åter tillbaka till den lille pojken med legobilen. Hur hittar man kraft till att skriva den gravtexten? Kraft att leva vidare? Till sin glädje såg han att Charlottes grav var prydd av färgglada blommor. Han sträckte fram handen för att rensa bort några vissna blad och lade sedan handen på den kalla stenen.

“Käraste Charlotte”, sade han sedan högt. ”Förlåt att jag inte har varit här på länge, men det har inte varit lätt.”

Det slog honom att det kanske inte var lätt för Charlotte heller, som låg där nere i myllan och aldrig fick leva ut sitt liv. Hon hade visserligen lämnat honom ensam, men livet hade lämnat Charlotte och där fanns det ingen återvändo. Tårarna trängde på bakom ögonen och han damp ned på baken och stötte armbågarna mot knäna och lät dem komma. Minnesbilder från hans liv med Charlotte spelades upp för hans inre och han log mellan tårarna. Ju längre tiden förflöt kom började bilderna blandas med bilder på Lova och för första gången sedan bilolyckan tillät Chris minnen skölja över honom, känna saknaden riva i kroppen.

Chris satt länge i gräset med ena handen vilandes på graven och den andra över hans slutna ögon. När kylan trängde in genom kläderna och vidare in i märgen satte han sig upp och såg till sin förvåning att det blivit mörkt. Magen gav ifrån sig ett högljudd kurrande.

Det var som om världen runt omkring honom plötsligt fått färg. Han hade lättare andning och lugnare hjärtslag. Trycket över bröstet var inte lika tungt längre och även om kroppen var stel av de många timmarna i samma position gick det smidigt att resa på sig igen. Med en öm smekning över gravstenen tog han farväl av Charlotte och lovade att komma tillbaka snart. 

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: