Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Den här novellen vann inte…

Kollar ju in lite novelltävlingar då och då. Är inte speciellt troende på att jag ska vinna, men det är en bra övning. Och man syns.

Den här novellen sändes in till Skrivartidningen (har ni läst den? Asbra! Kan klart rekommenderas. Deras första nummer sålde fetslut. Tänk på det! Så många köpare kan inte ha fel). På länken kan ni hitta vinnande bidraget. Klart värt. Väldigt läsvärt.

Men, här kommer mitt. Bara så att ni har lite att läsa en grå torsdag som idag. Kommentera gärna.

Festen

– Mamma, när kommer gästerna?

Jag såg på min otåliga fyraåring. Hon har tjatat om sitt kalas i ett halvt år. Kalaset hos en flicka på dagis hade gjort stort intryck. Två timmar av godis, tårta och korv var himmelriket. Då hade hon visserligen vägrat fiskdammen tills hon insett att fisken var en godispåse. Nu skulle fiskdammen ske i vår tvättstuga, där tolv stycken papperspåsar stod prydligt uppradade i väntan på att byta ägare.

– Om en timme, svarade jag. ”Först måste du byta om och hjälpa mig att duka”. Hon stönade teatraliskt och klampade in på sitt rum. Jag hörde hur hon rev i sin garderob fast hennes kalaskläder redan låg framme på sängen. Nu var det min tur att stöna. Jag hade städat hela förmiddagen och nu kunde jag ana bombnedslaget av kläder inne på hennes rum. Fast det är klart, varför ska man städa innan virvelvinden av barn kommer?

– Är jag fin nu? frågade Sara och strök sig över den röda sammetsklänningen hon fått av moster. Den hade ett rött strasshjärta som spänne och vidden stod ut när hon snurrade. Det blonda håret hade varit flätat under natten och gav flickan det prinsessvall hon önskat. Jag satte fast luggen med ett glittrande rött hårspänne och passade samtidigt på att ge henne en puss mitt på pannan.

– Mamma! Du förstör min frisyr! Jag log åt henne medan jag dukade fram plastglas och matchande tallrikar. Med rödvita sugrören i handen blev jag plötsligt stående mitt på golvet. Minnesbilder från mitt eget fyraårskalas framträdde i mitt inre och jag kastade en blick på fotografiet som alltid hade en central plats i mitt liv. Den föreställde mina föräldrar med armarna om varandra under ett blommande äppelträd. I bakgrunden kunde man skymta gungan min pappa gjort till mig när vi flyttade in i det stora gula huset. Om man tittade riktigt noga kunde man även se biten av en barfotafot och underben på väg ut ur bilden. Min storasyster kunde aldrig stå stilla länge nog för att fastna på bild.

Mitt eget fyraårskalas hade varit väldigt likt det jag nu gjorde i ordning till. Jag såg ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept. Jag minns tydligt hur stolt jag delat ut de rosa inbjudningskorten på dagis och hur sedan stått och hoppat i kökssoffan, spanande ut genom fönstret efter gästerna. Min sjuttiotals klänning i plysch hade varit brun med orange blommor. Den hade känts len mot min bara hud. Mamma hade dukat upp saftbordet under äppelträdet och satt upp lakan som skydd mot solen. Hon hade hängt serpentiner i trädet tillsammans med färgglada ballonger. Som överraskning hade pappa klätt ut sig som clown och lurade i sovrummet. De två timmarna alla kompisar var i min trädgård var ren och skär lycka. Jag var i centrum för allas uppmärksamhet och det var bara jag som fick presenter. Min storasyster hade tittat snett på den Barbie-docka jag fått av mina föräldrar av mina föräldrar på morgonen. Hon ansåg att jag var för liten för en sådan fin present, men pappa hade bara skrattat och sagt att jag var i precis rätt ålder.

Kort efter kalaset hade pappa dött och mamma tappat fotfästet i livet. Åren efter bilolyckan var inget värt att minnas. Min storasyster hade fått ta ett stort ansvar för mig och hon hade fortfarande svårt att släppa den rollen. Visserligen hade jag behövt extra omsorg. Skolan hade varit en plåga och jag hade hoppat av gymnasiet. Istället hade jag gett mig iväg till London. Där hade jag blivit förälskad i en bartender, som sedan inte velat veta om det resulterande barn. Tillbaka i Sverige var det min storasyster som hjälpte mig igenom graviditeten, hittade lägenheten och såg till att jag kunde försörja mig. Mamma satt fortfarande kvar i morgonrock vid köksbordet i vårt allt mer förfallna hus och väntade på att pappa skulle komma hem.

– Mamma! Du lyssnar inte på mig. När kommer gästerna? Jag ställde ifrån mig fotografiet och lyfte upp henne. Då plingade dörrklockan och hon slet sig ur min famn och sprang mot hallen.

– Det här är den lyckligaste dagen i mitt liv!

Jag kunde inte annat än hålla med.

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: