Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Jag räknar till tre, annars…

Jag vet inte om ni har varit med om begreppet ”att hota barn” någon gång. Jag vägrar tro att det är bara jag som strör hot runtomkring mig som om det vore frön till vårsådden. Jamt o standut, som man sa på min gamla förening. Standut o jamt. Med andra ord: hela jävla tiden!

Mina barn behöver hotas.Det är något jag upptäckt med tiden. Så är det bara. Och det gäller att inte komma med några tomma hot. Här gäller det att följa upp för annars minns de det inkonsekventa likt en elefant. Säger jag att de inte får följa med ifall de inte hoppar i kläderna i en fart då gäller det att faktiskt hinna tänka att det går att lämna ett barn hemma (med förälder förstås, vad tar ni mig för?). Ja, det har hänt att barn stannar hemma. Ja, det har hänt att hela grannskapet hörde det. Ja, det har också hänt att mina barn får gå till sängs utan lördagsgodis. För att vara allvarlig så tror jag att det sker oftare än att de faktiskt får deras tio godisbitar i en liten Höganässkål.

Mina barn gör inte alltid som jag säger…

MEN! så kommer vi till det lite intressanta. Jag tror fler har varit med om fenomenet och jag är nyfiken på hur det fungerar  för er.

Så här är det. Så snart det drar ihop sig till konflikt så säger jag bara ”om du inte drar på dig kläderna så räknar jag till tre. EN, TVÅ..”

Längre behöver jag inte komma. Faktum är att jag aldrig kommit till tre. Faktum, igen, är att jag inte helt vet vad jag ska ta mig till när jag kommer till tre. Saken är den att ungarna gör direkt det jag ber dem om så snart jag hotar med att räkna. Allvarligt! Det är sant. Det kan vara fullt helylle kaos där hemma. Inget fungerar. Alla skriker och vi ska iväg. Ni känner igen er va? Då tar den ömma modern fram den stora släggan. ”Jag räknar till tre. ETT..” och vips så åker byxorna på, mat in i munnen och de slutar hoppa i sängen.

Jag är totalt fascinerad av detta. Varför fungerar det? Det finns ju så uppenbart inget ”annars” där. Inget lördagsgodis som ryker ned i soptunnan. Inga indragna fickpengar. Bara det faktum att jag snart har räknat hela den astronomiska vägen till tre. Som jag aldrig hinner till. Vad jag nu ska hitta på när jag någon gång kommer till tre. Eller är det det övergripande hotet, det ultimata hotet, där man faktiskt inte vet vad som väntar som är skrämmande för de små? Jag vet inte…

Hur gör ni? Vad säger ni till era barn? Varför räknar vi?

Kom igen nu. Dela er erfarenheter med oss. Jag vet ni kan. Innan jag räknar till tre.

ETT!

TVÅ!

Annonser

Single Post Navigation

5 thoughts on “Jag räknar till tre, annars…

  1. kusin2 on said:

    Njut så länge den taktiken varar; numera räknar båda killarna högt tillsammans med mig när jag börjar med Ett… Snabbt fyller de i Två, Tre, tittar på mig och inget annat händer än att de fortsätter med sina hyss 🙂 Och jag blir bara rödare och rödare i ansiktet av ilska och frustration. Men jag minns den gamla goda tiden när det faktiskt funkade. Minns för övrigt också att jag själv blev livrädd när pappa brölade ut Ett, två…. Fort som attan gick det att göra som han sa. Sen minns jag att han använde sig av ”det ska jag komma ihåg!-taktiken” när han bad om en tjänst och man råkade säga nej. Och den betoningen som han lade i den lilla meningen gjorde att man snabbt ändrade sig och sprang ner till ica och köpte den där förbannade mjölken – eller snuset. Kommer antagligen att använda mig av det också när killarna blir lite större 🙂

  2. Mellanbarnet on said:

    Vi räknar. Och det funkar.

    Vi säger också ”gör som vi säger, annars ryker det roliga”.

    Det känns inte kul att vara en tjat-förälder och det känns inte kul att höja rösten, men tyvärr har vi inte hittat något bättre sätt.

    Jag läste ”Fem gånger mer kärlek” och provade ett tag med att bara ta var femte strid. Det var en fin tanke och det fungerade nog egentligen rätt bra det där med att välja sina strider och låta det mesta passera. Fast det rann ut i sanden, tyvärr. Det värsta tycker jag är att man själv har som minst tålamod när ungarna är som grinigast (i morgonkaoset och vid middagstid när stress resp hunger tar ut sin rätt), och det var väl där ”ta var femte strid” sket sig.

    Ett enkelt tips är annars att vända hoten till möjligheter. ”Gör du så här får du göra det här sedan” låter så mycket trevligare än det ständiga ”annars”. Inte för att jag praktiserar det själv, men…

    • Det viktiga i kråksången är just att följa upp. Slänga lördagsgodiset om det nu är det man hotar med, eller så får man stanna hemma. Ibland blir man lite full i skratt åt att man kämpar så hårt för att få barnen att äta och i kläderna för att de ska iväg och göra något roligt. ”Ha roligt nu, annars”-typ. Sedan hör man hur Lilla Hjärtat börjar räkna till Sötnosen och man inser vad man egentligen håller på med…

  3. Jag fick så bra kommentarer på detta inlägg på FB, så jag copy-pastade lite så alla får ta del av dem.

    1. Mit barn ved godt hvad der sker, når jeg har talt til tre – og han kan ikke lide det!! Så det virker fint for mig også – selvom jeg også nogle gange må skynde mig ind på hans værelse og lege med ham inden HAN får talt til 3, men det er så OK.

    2. Jag upptäckte att hotet ‘om du inte, får du inte titta på SVT play på paddan imorgon’…man måste hitta det som de verkligen inte vill missa antar jag för att det ska fungera. Räkna funkar inte på vår 4-åring. Håller med att det inte är kul med dessa ständiga hot, men verkar vara nödvändigt för att föräldrar inte ska bli tokiga. Jag undrar varför det är just påklädning som är den stora tröskeln på morgonen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: