Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Novell till tävling. Eller inte…

Planen och strategin var att röra om lite i den sociala mediegrytan med mitt namn så att mina manus sedan blir lättare att publicera. Nu är jag ju ingen ”Big Brother” brud. Ej heller kommer jag någonsin vara med i ”Robinson” eller Biggest Loser. JAg skulle väldigt gärna vilja vara med på Melodifestivalen men de har faktiskt inte frågat ännu.

Bloggen här är ett försök på att nå ut. Om än blygsamt, men man vet aldrig. Ett annat försök är att vara med i så många tävlingar som möjligt. Förhoppningsvis sitter det någon i juryn vars moster har en hund var barnvakt känner en på Bonnier. Ni fattar planen. Load and clear…

Enligt tidigare inlägg så försökte jag få lite hjälp till en novelltävling för att korta ned texten. Syster Yster ställde upp. Efter ha skalat bort typ allt har vi fortfarande inte kommit ned till 7000 tecken inkl mellanslag. Då ger bruden med inget tålamod upp. Så är det. Meen, för att det inte ska gå till spillo så publicerar jag novellen här.

Kommentera gärna vad ni tycker om den. Jag kan ta kritik….

Fiolerna spelar och eftertexterna rullar

-Förstår du inte, du måste ju göra en Pretty Woman!

Jag tittar upp från soffan och kisar med rödsvullna ögon mot kompisen Anna.

-Pretty Woman?

-Men mamma! Du har ju sett Pretty Woman! Det är så romantiskt! Tänk att bli upplockad av en snorrik Richard Gere! svarar dottern Ronja.

Anna betraktar roat Ronja som dansar runt med sopborsten i vardagsrummet.

-Alla filmer måste göra en Pretty Woman, säger Anna. Lagom till att man tror att allt är kört. Oftast för att killarna inte vågar binda sig. De lämnar förhållandet och alla mår skit. Men så gör killen ett oväntat drag. Vågar göra bort sig och vinner tjejen tillbaka. Fiolerna spelar, alla är lyckliga och eftertexterna rullar.

-Du har helt rätt, Anna! utropar Ronja. Richard Gere dumpar ju Julia Roberts fast hon är så himla snygg. Det är bara så cool när han sen kommer åkandes i sin feta limo. Fastän han är galet rädd för höjder klättrar han upp till hennes balkong där hon liksom väntar. Lyckligt slut och fiolerna spelar! Du måste göra en Pretty Woman, mamma, säger Ronja när hon dånar ned i soffan.

-Men jag är varken kille, snorrik och en limousin har jag verkligen inte, säger jag.

-Åh, vad du är töntig! Det var ju inte det vi sa! Tänk på andra filmer! Som han krokodilkillen som kommer till New York.

-Crocodile Dundee, säger jag. Smittad av hennes energi lyckas jag häva mig upp på armbågen.

-Just det, han dumpar ju också sin tjej, ångrar sig, springer ned i en fullproppad tunnelbana där kvinnan i hans liv olycklig står och väntar på tåget, säger Anna. Han skriker över alla huvuden att han inte kan leva utan henne för att sedan klättra över alla människor, som klappar i händerna när hon svarar ja på hans frieri. Kyss, fioler och slut! avslutar Anna medan Ronja åter virvlar runt på golvet.

-För att inte tala om Dirty Dancing! ångar Anna på. Snacka om Pretty Woman! Alla bara dör när Patrik Swayze säger Nobody puts Baby in a corner för att sedan dra med henne upp på scenen medan hennes föräldrar bara gapar. Fioler, eftertexter och slut!

Anna sätter sig bredvid mig. Hon fångar min blick medan hon tar ett ordentligt grepp om min hand.

-Han är en bra kille.

-Jag tycker också han är bra, säger Ronja vid min andra sida.

-Jag vet, säger hon sedan och himlar med ögonen åt mitt höjda ögonbryn. Jag är tonåring! Då får man faktiskt ändra åsikt! Han vill ju vara med dig. Och du med honom. Vad är det som är så himla svårt? Säg det till honom. Nu genast!

Jag suckar och tänker tillbaka på de sista omtumlande dagarna. Tom kom in i mitt liv i fel fas. Tillsammans med mina tre döttrar hade jag brutit från ett väldigt destruktivt liv. De hade sett alldeles för mycket elände. Ett elände även jag var skyldig till då jag bodde kvar med deras far, trots att han drack för mycket och slog både hårt och oväntat. En tisdagskväll slog han sönder både köket och mig för att maten inte stod på bordet i rätt tid. Det var inte första gången jag ringde polisen, men det var första gången jag stått fast vid min anmälan. Under min sjukhusvistelse tog min mor hand om flickorna. En förstående läkare och en tålmodig kurator fick mig att rannsaka mig själv. Jag hade alltid sett mig själv som en stark och självständig kvinna med utbildning och bra jobb. Ändå var det något som hindrade mig från att gå. Samtalen gav mig mod att lämna in skilsmässoansökan och flytta tillsammans med barnen. Förvånande nog lämnade min man oss i fred och vi kunde långsamt bygga upp vårt liv och oss själva.

Även om Tom aldrig nämnde mina blåmärken visste jag att han visste. Det gjorde nog alla på jobbet, men ingen vågade fråga. Tom lyckades alltid trolla fram en lakritspeng ur mitt öra eller skicka hysteriska YouTub-klipp när livet var som mörkast.

Han fick mig att skratta och må bra. Om så bara för  ett litet tag.

När det blev känt att jag flyttat från min man dröjde det inte länge förrän Tom dröjde sig kvar  på mitt kontor. Vi pratade om allt, så länge det inte handlade om mitt liv. Jag började se fram emot våra samtal, men var orolig för att han ville ta vår vänskap ett steg till.

Det var jag inte redo för.

Ändå kunde jag inte värja mig när han bjöd ut på lunch eller kom förbi en kväll för att lämna över en bok vi pratat om. Barnen slappnade av i hans sällskap. Det märktes speciellt på min yngsta dotter, Ida, som krupit upp i hans famn en kväll för att sedan somna tryggt. I skydd av skymningen hade tårarna runnit nedför mina kinder när han varsamt bar henne i säng. Tårar jag snabbt torkade  när han återvände.

För en vecka sedan kom han in på mitt kontor, stängde dörren och tog min hand. Det var första gången han tog i mig och jag blev både förvånad och på min vakt. Hans nervösa energi smittade, så jag drog undan handen. Han suckade, drog händerna genom sitt mörka hår så att det ställde sig rätt upp och såg mig rätt i ögonen.

-Jag vet det kommer plötsligt, men jag har fått ett nytt jobb. An offer I can’t resist så att säga”, sade han och fick mig att fnissa mitt i den kompakta stämningen. Han gjorde ett uppehåll medan han betraktade mig under lugg.

-Jag vet att vi inte ens har dejtat, men jag tycker om dig. Tycker mycket om dig. Den enkla sanningen är att jag vill leva resten av mitt liv med dig, sade han i ett enda långt andetag.

Med knyckiga rörelser reste jag mig från stolen. Framme vid fönstret lade jag pannan mot det kalla glaset.

-Vad är det för jobb?

Han ställde sig tätt bakom mig. Så nära att jag kunde känna hans kroppsvärme.

-Jobbet är i Göteborg, svarade han lågt. En svag doft av hans rakvatten nådde min näsa. Jag slöt ögonen inför det välbekanta. Snälla, säg att du och din familj följer med!

Han kysste lätt mitt hår och sedan var han borta. Jag sjönk ihop på golvet med huvudet fullt av virvlande tankarna. Jag vet inte hur länge jag satt där, men jag var stel i kroppen när jag reste mig. Alltför tydligt insåg jag vilken klippa Tom var i mitt liv. Vilken självklar del av min vardag och tankar han blivit.

Men att flytta med honom till Göteborg? Rycka upp flickorna från det liv de börjat vänja sig efter allt de varit igenom? Det gick ju bara inte!

Ett liv utan honom och våra samtal? Det gick ju inte heller!

-Du behöver ju inte flytta efter honom, fortsätter Anna. Du kan väl säga att du kan komma och hälsa på och sedan ta det därifrån. När sade du att han flyttar?

-Det sa jag inte, för det vet jag inte, svarar jag. Jag har inte pratat med honom på en vecka.

-Jamen mamma! Stick över dit nu! Gör en Pretty Woman! Ta din feta limousin, klättra upp på balkongen och säg att du kommer och hälsar på! Ronja drar mig otåligt upp ur soffan. Tillsammans föser  ut mig mot ytterkläderna. I hallen tvärnitar de unisont och öppnar dörren till badrummet.

-Stänk lite vatten i ansiktet först. Du ser inte klok ut! Lite smink skulle nog inte heller skada, fortsätter de i mun på varandra.

Innan jag vet ordet av befinner jag mig utanför dörren. Omtumlad och med en sprittande glädje i magtrakten.

De har ju rätt. Det finns ju inget som hindrar att vi börjar ses på distans. Tar reda på vart vi vill hamna. Tillsammans.

Med livsfyllda steg tar jag de fyra trapporna ned till cykeln. Jag funderar på ifall han hade en brandstege till sin balkong eller om jag måste klättra över en massa huvuden för att säga att jag snart kommer på besök till Göteborg.

I bakgrunden spelar fiolerna och det är dags för eftertexterna att rulla.

Annonser

Single Post Navigation

2 thoughts on “Novell till tävling. Eller inte…

  1. Mellanbarnet on said:

    Skicka in! (jag har ju redan läst och kommenterat annorstädes)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: