Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Kvinnofällans största fälla – föräldrarledigheten

Jag är visst lite inne på det här med jämställdhet för tillfället. Skulle tippa på att det hänger lite ihop med att jag är tillbaka på jobbet igen efter en längre tids föräldrarledighet. Det var också lite roligt att få ett sådant engagerat svar på mitt förra inlägg om könsskillnader (med omröstning och allt!!).Det får en att haja till, skärpa naglarna och vässa argumenten igen. Kom igen bara!

Nu har jag ju prövat på det här med att vara borta från jobbet ett tag för att ”vakta” barn. På cirka fyra år har jag gjort det tre gånger. Det har varit nästan lika roligt att vara hemma som det är att dra på sig jobbstassen och återkomma på jobbet. Meen, varje gång, jag menar det verkligen, varje gång får jag samma frågor när jag återvänder.

1. Vem tar hand om barnet nu?

2. Ska du inte unna dig längre ledighet nu?

3. Har du verkligen njuuuuutit klart?

4. Ska han vara hemma såååå länge? Vad duktig han är!

Jag tror inte ni behöver fråga er själva ifall jag irriterar mig gruvsamt på frågorna. Vi har verkligen inte kommit längre i vårt så kallade jämställda samhälle. Det mest tragiska med det hela är att det är kvinnor som kommer med frågorna. Kvinnor i alla åldrar, gammal som ung. Hade det endast varit från äldre generationens män hade jag kunnat tagit det och svalt det. Även en fyrtiotalistkvinna. Men kvinnor i min ålder? Pinsamt!

Men ärligt. Vem ska ta hand om barnet nu? Den är i särklass på första plats. Jag brukar variera svaren lite utifrån vem som frågar. Ibland blir det ett ”känner du till ordet pappa?”. Ibland ett ”han klarar sig själv”. ”Bilen är ett bra förvaringsställe”. ”Dagis” kan också vara ett alternativ. Vi snackar alltså om folk jag känner väl. Sådana som vet hur gammal mitt barn är eller engagerad man jag har. Ändå ska de fråga. Bara måste göra det. Som om jag har glömt honom i bilen typ. Hallå, FÖRÄLDRARledighet!

Egentligen förordar jag mest valfrihet i familjen. Alla får lägga upp det som passar dem bäst. Men lägg inte på mig att din man är egenföretagare utan anställda!

Om JAG ska unna mig mera föräldrarledighet? Vara hemma längre med mitt barn och skapa vår helt unika relation och kontakt som även ska stå sig genom de svårare tonårstiden. Visst, sure, inga problem. Men va f-n. Pappan då? Här räknar vi helt bort honom igen. Han får inte skapa sig en relation. Är det för att han redan gjort sitt och nu är det upp till mamman att styra resten av familjelivet? Bara mannen slår ned oxen och drar hem den i pannluggen så ordnar sig resten, liksom. Sedan kan jag ge mig fasen på att samma kvinnor sitter och gnäller och gnäller för att mannen inte hjälper till mera där hemma. Tror jag det! Skulle inte jag heller göra när man inte släpps in från första början. Ren logik!

Om jag har njutit klart? Igen, när får mannen njuta? Om det handlar om inkomst? Rent skitsnack, om ni frågar mig. Ja, idag hade jag minus på mitt konto. Det hade jag tydligen haft ett tag men inte upptäckt det. Det är inte roligt. Verkligen inte. Och då har jag verkligen hållit igen på alla fronter, men det kostar med hus, bil och tre barn. Det gör det. Det hindrade dock inte att jag och min man delade mer eller mindre rätt av på föräldrarledigheten vid alla tre barn fast JAG tjänade avsevärda mera summor än min man. Hindrade inte alls. Ren logik inför familjelivet det också faktiskt. För att inte tala om hur man tjänar på det i andra mjuka värderingar, som tex äkta ren och sund jämställdhet. Där man och kvinna inte är ett begrepp längre. Där man istället är just förälder.

Sedan njuta och njuta. Visst, jag fattar det. Det finns otroliga mängder av njuttid när man är hemma. Men det gör det ju när man är på jobbet och sedan kommer hem också. Det är ju inte så att de uppfostras av någon annan för att jag börjar jobba. Jag har ju fortfarande från klockan 15 till hela natten fram till 5 på morgonen samt hela helgerna. Full fart men vår tid, vår familjetid, tillsammans. Det är bibliotek, pulka och legobyggande. FAST jag jobbar. Jag njuter ju nu med! Vad är skillnaden (förutom det faktum att jag har vuxna att prata med på dagen, byter kläder på regelbunden basis och får sitta ifred med min kopp kaffe)?

Ja, min man ska vara hemma 7 månader med Lilleman. Sköta hämta och lämning de flesta dagarna samt se till att ruljansen fungerar här hemma. Ja, han är duktig. Det är han verkligen. Meeen. 1. Var inte jag duktig som var hemma nästan exakt samma tid? 2. Är han extra duktig bara för att det är så väldigt få män som (fortfarande) är hemma 3 månader eller mindre (och då gärna på sommaren när det är sommarlov och full uppbackning i alla fall)? Jag bara undrar. Vi är ju två om det här och jag ville mena att vi är lika duktiga båda två med våra barn. Han har kanske en uns mera tålamod än jag, men å andra sidan, vem har inte det?

Ska vi inte bara enas om att vi lägger ned den här kvinnofällan? Att den är rätt pinsam för folk (läs kvinnor) som ställer frågorna på renaste allvar? Ska vi ställa lite mera krav på att pappor plockar ut precis lika mycket dagar som mammorna. Kräva att mammorna släpper in papporna i familjelivet, jämställt och helt utan kvinnofälla. Först då kan vi prata ett jämställt Sverige.

Först då!

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: