Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Claes Hellerström – en man värd att minnas

Igår satt jag hela långa dagen inne i ett litet undervisningsrum och lyssnade på presentationer som alla berörde ämnet diabetes. Det blev en sittning som sträckte sig från klockan 8 på morgonen till klockan 18 på kvällen. Träsmaken var rätt markant, om vi säger så.

Symposiet ordnades i ära till Claes Hellerström, en fantastisk forskare och människa. Han var lika vänlig  som sinnet var skarpt. Att få haft möjligheten att få tillbringa en del av forskningstiden på samma lab som han gör mig tacksam och ödmjuk. Claes har bidragit till mycket inom forskningen och mottagit många fina priser, men det är hans utstrålning och attityd som folk pratar om.

Vilket fall som helst. Majoriteten av människorna inne i rummet var gamla gubbar. Faktiskt så gamla att de inte hade speciellt mycket på jobbet att göra. Fast de var det. På jobbet. Varje dag, fast en del närmar sig de 90 åren och ser mer ut som om de har blivit formalinfixerade under deras aktiva tid på labbet. Otroligt. Och beundransvärt.

Jag kunde inte låta bli att fascineras över dessa människor och deras så uppenbara passion för arbetet. Drivet att komma uppkomsten och botemedlet till diabetes närmare. Även fast vi ärligt talat inte kommit så långt den sista långa tiden. Faktum är att en av föreläsarna, en god arvtagare till Claes, hävdade rätt och bestämt att vi läst källreferenserna fel och därmed börjat i fel ände. Bara att börja om med andra ord. Uppmuntrande…

Många av gubbarna har läst deras läkarutbildning, gjort deras doktorandtid på samma plats som de senare blev professor på. Hade inte avdelningen flyttat så hade nog en del av dem haft samma kontor sedan de var runt 20.

Är man då trygghetsnarkoman eller passionerat driven av sitt arbete?

Idag förordas det att man ska byta arbetsplats cirka var 5’e till var 7’e år. Det är säkert bra på många sätt, men vad händer då med kompetensen? En ny person kostar väldigt mycket att lära upp, komma in i gänget och rutinerna. Kanske det är en bra ide’ att drivas av forskningen mera än karriären och strategin runt omkring den.

Sedan, när jag funderat en sväng över detta och fascinerats över det läser jag en artikel som en FB-vän skickat. Om vad vi önskar oss när vi ligger på dödsbädden. Man kan sammanfatta undersökningen så här:

1. I wish I’d had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.
2. I wish I hadn’t worked so hard.
3. I wish I’d had the courage to express my feelings.
4. I wish I had stayed in touch with my friends.
5. I wish that I had let myself be happier.
Inte helt otippad ligger ”att inte jobba så mycket” rätt högt upp på listan. Om man har läst mitt inlägg ”utbränd” så vet ni var jag egentligen står i det ämnet. Har man skaffat barn så får man inte jobba så mycket, kort sagt. Ändå fascineras jag att gubbarna som i hela sitt liv jobbat för mycket, för länge för att sedan fortsätta prioritera jobbet när pensionsåldern slår in.
Vad tycker jag då egentligen? Är jag en arbetsnarkoman-wannabe eller tycker jag bara om att fascineras av andra människor?
Jaja, den som lever får se!
Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: