Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Sista skälvande dagarna…

Inser lite så där allt för plötsligt att det är sista fredagen som jag är föräldrarledig. Ever and ever. Visst, det blir säkert en massa VAB framöver, men den här stora sammanhängande ledigheten är liksom över nu. Och det gick så fort. Kan inte minnas att det gick lika fort med den äldsta, Lilla Hjärtat. Kan kanske inte påstå att det kröp fram, men jag minns att jag klättrade på väggarna den sista tiden innan det var dags att jobba igen. Med Sötnosen hade jag bägge barn hemma, utan dagis, och då var det så full fart hela dagarna att jag ärligt talat inte minns speciellt mycket av den tiden. Många lekplatser kan man hinna med på en dag…

Inlägget igår, om utbrändhet, har jag fortsatt att fundera lite på. Att vara föräldrarledig är ett bra sätt både att bli utbränd men även tid för eftertanke och landa på jorden. Det lät ju lagom flummigt, jag inser det, men jag tror också jag menar det. I all sin klarhet.

Först får man sitt lilla barn med sig hem. Framför sig ligger oceaner av tid då man ska hinna njuta, lära känna sitt knytte samt introducera den lilla till alla oss i familjer och hur vi beter oss. Därefter börjar man skriva långa listor på sådant som man vet man aldrig skulle prioritera i ett vardagsliv där bägge föräldrarna jobbar heltid, det ska hämtas och lämnas på dagis och däremellan bör ju det utfodras lite mat också. Jag pratar om sortera in bilder i album, skapa ett eget album till Lilleman, organisera bland alla viktiga papper eller sy upp ett par gardiner som nu hänger på gardinstången med knappnålar i fållen. Sådana grejer. Sådant som alla har i deras hem. När man är föräldrarledig är man ju bara hemmagående och kan göra allt det där. Smart grej liksom.

Utbränd blir man för att man inte får gå på toa själv, hinner inte duscha, kan inte ens dricka kaffe utan att det händer en olycka. Den värsta arbetsgivaren man någonsin kommer få är ens barn. Ju yngre ju värre, liksom. Söta, så söta, men de vet exakt när det är som mest olämpligt att vakna. De föds med den egenskapen. Så är det bara och man kan lika gärna vänja sig vid det och gå vidare i texten.

Jag har varit hemma sedan i maj. Visst, jag bubblade in mig på listan med att tapetsera tre rum i källaren (varav en tapet släppte, såg det i dag. Inte en snygg syn) men sedan tog det tvärstopp. Inga fler projekt avklarade från listan.

Vad har jag gjort egentligen? Vad har jag hunnit med? Jag vet per faktum att jag inte varit en latte-mamma. Jag har knappt varit inne i Studentstaden och jag har dessvärre inte varit social. Jag har pluggat. Visst, det har jag. Och det en hel del, men inte hela tiden. Jag har städat, tvättat och lagat mat. Funderat ut logistiken i familjen. Det har jag. Men sådant syns ju inte, räknas knappt. Skrivit har jag också gjort. Inte lika mycket som jag velat, men mer än när jag börjar jobba igen.

Faktum kvarstår. Nästa vecka är jag tillbaka på jobbet. Får gå upp tidigt (ingen skillnad), duscha, få på mig annat än mysbyxor (stor stor skillnad) och ta bussen in till jobbet. Där får jag förhoppningsvis arbeta ifred (stor skillnad) utan att ha någon i knät och som gärna vill trycka på alla knappar på datorn (väldigt stor skillnad) för att sedan hinna iväg och hämta på dagis (ingen skillnad), laga mat (ingen skillnad) och vara tillbaka i ekorrhjulet igen (halleluja).

Har jag saknat det? Ja, lite. Kommer jag sakna föräldrarledigheten? Där man kan gå klädd som man vill, hantera över sin egen arbetstid och kanske, om man har tur, läsa en bok mitt på dagen för att Lilleman somnade behändigt. Skriva på bloggen när han tar sin förmiddagslur. Läsa en artikel och skriva en sammanfattning när han tar sin eftermiddagslur. Avklara städ, tvätt och mat på dagstid. Ja, det kommer jag faktiskt sakna. Faktiskt. Barnvagnspromenaderna blir ett minne blott. Tyvärr.

Mest av allt ändå kommer det nog kännas av att detta är sista sista sista gången ever som jag kommer vara föräldrarledig. Ingen sorg, men ändå. Konstigt på något sätt. Nu går vår lilla familj framåt i tiden och det känns bra. Vi är kompletta och hela. Friska framför allt.

Och så ska jag få börja jobba. Heja mig!

Annonser

Single Post Navigation

2 thoughts on “Sista skälvande dagarna…

  1. Otroligt så snabbt tiden har gått!! Jag håller fast i varje dag här hemma. Mammaledigheten med tredje barnet har för mig varit helt annorlunda – njuter bara av att få tid med min bebbe. Blir svårt att lämna det ifrån mig…Kanske för att det är sista gången.

    Lycka till med nästa steg i livet 🙂

  2. Tack du! Just nu känns det så där, men jag vet att det tar en timme så är man inne i rejset igen!
    Njuuuut nu! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: