Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Utbränd

Igår fick jag reda att en vän till mig blivit utbränd. Gått in i kaklet. Och kanske en bit till. Lika gammal som jag, småbarnsförälder, med heltidsjobb. Som tur är drog han i nödbromsen i tid och har nu, långsamt men säkert, börjat vägen tillbaka. Vägen till sig själv. En inte helt enkel uppgift då jag kan tänka mig att många tittar snett på en människa som rent fysiskt ser frisk ut. För att inte tala om vad personen själv tycker om sig själv. De inre tankarna är nog de svåraste tankarna. Vi är så otroligt fostrade i att arbetet ska man svettas igenom, man ska tacka ja till allt och inte vara besvärlig.

Det får en att börja fundera över livsstilen. Varför man irrar runt i ekorrhjulet hela tiden. Jag ska ju vara den första att erkänna att det är lite fullt upp just nu. Nästa vecka börjar jag jobba igen, jag ska läsa vid sidan av och så var det det där med att skriva. Och då har jag vi inte ens nämnt barnen, huset och så Mr Underbar. För att inte tala om att kasta in lite träning. Varför gör jag det? Till vilken nytta, liksom? För vem?

Jag tror fullt och fast på ett par saker i livet. Många saker kan jag ändra mening lika ofta som andra byter gardiner, men det här står jag fast vid. För det första, skaffar man sig familj ska man inte jobba ihjäl sig. Lättare sagt än gjort. Det är jag den första att erkänna. Jag gillar att jobba. Gillar att ha kalendern fulltecknad och gillar att lära mig nya saker. Utmana mig själv. Men när jag skaffade familj fick jag dra ned på ambitionerna, lägga en del av karriärsplanerna på hyllan. Har man barn, ska man göra det. Man som kvinna. Så är det bara. Annars, inga barn.

Nästa sak är att man gärna vill vara där så länge som bara möjligt för barnen skull. Det tror jag alla håller med om. Hur håller jag mig kvar i livet på bästa sätt? Träna, ät rätt och må gott. Enklare blir det inte. För oss stackare som börjar komma upp i medelåldern (men hjälp!!!!) är det extra viktigt. Man orkar inte lika lätt vara vaken efter en festkväll (läs; kruppnatt), magen återhämtar sig inte lika lätt efter graviditeten eller den där extra kakan (varje kväll och ibland även flera stycken) man bara inte kan låta bli att stoppa in i munnen. Meen, eftersom man är gift och avsatt så att säga så orkar man inte helt ta tag i att kläderna inte sitter lika snyggt längre, att man inte kommer ned i den lilla svarta. Mysbyxorna går ju lika bra. Och är så otroligt mycket skönare. På mellandagsrean kan man smyga lite med att man är tvungen att köpa nya kläder, en storlek större, för det var ju ändå så billigt.

Allt det tar dagar från våra barn. Förhindrar oss att leva tillsammans med våra barn så länge som bara möjligt.

Jag inser det. Klart och tydligt. Och ändå är det så svårt.

En del av kvinnofällan är att titta snett på andra kvinnor för att de tränar. Tar hand om sig själv. Eller, har egentid, som det så fint heter just nu. Andra kvinnor vill gärna framhävda att de minsann är hemma all tid med deras barn. Hedervärt. Men, 1. vart är pappan? Säkert ute och tränar, för de brukar vara bättre att få till det på den fronten. 2. När ska den kvinnan få ordning på sin onda rygg för att hon bär runt på barn och matkassar hela tiden? Hur ska hon få kondition nog för att klara medelålderrssjukdomarna som bara kommer som ett brev på posten? Ungefär samtidigt som man fyller medelålders faktiskt.

En annan viktig bit som jag försöker hålla fanan högt är att hitta ett fritidsintresse och vara med vänner. Gärna samtidigt, men det kan ibland vara svårt. Idealiskt, men svårt. Intresset kan vara allt från att träna, läsa en bok, gå på bio, sjunga i kör eller vad som nu krävs för att man ska få lite energi. Ladda batterierna. En gång i veckan är det bästa men någon gång i månaden kan vara susen det med. Bara det står i kalendern och man vet att det ska hända. Igen, kvinnofällan ger gärna till känna att man minsann ska vara med sina barn så mycket som möjligt. Om jag inte får skriva, läsa en bok eller springa en tur i skogen så blir jag inte en bättre mamma. Jag blir inte det. Jag blir en sur, gnetig, tjock självdöende mamma som inte tar hand som sig själv. Är det det vi vill? Jag antar inte…

Med andra ord. För att få det bästa av livet följ dessa enkla råd:

1. Våga dra i handbromsen, be om hjälp och hoppa av ekorrhjulet innan det skenar iväg.

2. Sätt krav på arbetslivet. Det ska kunna fungera tillsammans med familjelivet. Så är det bara. Vi lever i 2000-talet. Klart det ska fungera. Antingen får man gå ned i tid eller skaffa nytt jobb. Allt för att hänga ihop ett tag till. Jag skulle vilja hävda att det finns extremt få jobb där man är oumbärlig (utan jobbet som förälder då kanske). Ställer man krav och är konstruktiv brukar det oftast fungera. Annars, stick därifrån.

3. Prioritera träning på samma sätt som arbete och familj. Träning behöver heller inte betyda hänga på gymmet eller springa i skogen. Det kan vara en lång snabb barnvagnspromenad (gärna med sällskap) eller springa tillsammans med barnen upp och ned för pulkabacken. Ta med dem till simhallen men häng inte bara vid kanten och övervaka. Lek med dem. Se, det går att få in i schemat, det kan jag garantera. Utan att råka ut för kvinnofällan.

4. Se till att fyll kalendern med sådant som får dig att må bra. Avsätt tid och få det att ske. Bara bestäm dig. Det kan vara en kvällskurs i något du alltid tyckt varit intressant (se på mig. För ett år sedan var det otänkbart att jag skulle sitta och skriva varje ledig sekund, men tack vara en kurs är det så det är. Och det är härligt!). Prata med din partner och se till att även han/hon gör samma sak för sin egen del. Det hjälper nämligen inte ett dugg ifall du har lust att stänga in dig i sovrummet för att läsa en bok i en timme (om det nu är det du vill) och samtidigt ha dåligt samvete för att du inte är med familjen. Att han/hon drar hela lasset under den timmen. Det fungerar bara tvärtom, och är inte bra. Om det blir svårt också så vill jag bara säga att barnvakt är RUT-avdragsgillt. Bara ett tips. Kanske någon kan hämta på dagis en dag i veckan, leka av barnen, medan du tränar. Så skippa hellre en McDonaldsmiddag så har du råd med det. Det behöver inte vara värre än så liksom, bara man har koll.

5. Var med dina vänner. Skratta mycket. Gör en ny sak varje år. Tex gå och bowla eller läs en genre du aldrig prövat förut. Kanske till och med  gå på nytt cafe´. Var lite vild, liksom.

Så, in i medelåldern med flaggan i topp. Det får bli mitt motto. Och när jag skrev det här drack jag bara kaffe. Utan kaka. Det är alltid en start.

Till alla er utbrända där ute i verkligen. All respekt och heder ska ni känna från mig. Det är en lång väg tillbaka till egna skrattet och energin och jag kan inte annat än hoppas att det ska gå bra. Kram

Annonser

Single Post Navigation

4 thoughts on “Utbränd

  1. Och tränar man lever man längre. Det är också bra för barnen. För att inte tala om att man kanske får se sina barnbarn,

  2. Helt rätt och sant. Min morfar på 101 år börjar varje dag med morgongymnastik. ”Passar på när gröten kokar upp”, som han säger. Framför tvn kör han hantlar. Han ser inte bara barn och barnbarn växa upp utan även alla 16 barnbarnsbarn. Se det är något att fundera på!

  3. OCH, vilket jag glömde säga, är att man blir en bra förebild för sina barn. Att det är viktigt att ta hand om sig själv, inte bara sina barn.

  4. kusin2 on said:

    Amen to that! Och lite hallelulja!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: