Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Lova möter Chris för första gången

Så där ja. Huset är storstädat och all jul befinner sig i garaget. Två av ungarna sover och den tredje ligger nybadad framför tvn och kollar in bolibompa. Diskmaskinen är i gång och inne i vardagsrummet hänger tre tvättmaskiners tvätt. Det råder med andra ord frid i huset.

Så där så att jag börjar bita på naglarna. Jag har lämnat in mina uppgifter för veckan och en novell är ivägsänd. Så egentligen är det världens bästa plan för att skriva. Men jag hade ju lagt det ned projektet…

Man behöver ju inte vara värre än att man kan ändra sig. Så jag gjorde det. För en kväll.

Försökte få Nate bort från korridoren men det gick så där, så jag öppnade upp manus 1 och började lite planlöst titta på texten. Här kommer ett avsnitt när Chris träffar Lova för första gången. Hon har ljugit sig till platsen som ”dräng” på fårfarmen genom att säga att hon kan rida. Det kan hon inte och det upptäcker gårdens ägare ganska så omedelbart. Naturligtvis är han snäll och ger henne lektioner istället för att skälla på henne. Hur skulle det annars se ut?

LOVA:

När Silver var klar för ritten fick hon ta tyglarna och leda ut honom i paddocken, medan Will gick bredvid och småpratade om vädret. Lova koncentrerade sig på att hålla fingrarna så långt borta från hästens stora tänder. Det skulle helst ske samtidigt som hon inte fick tårna in under hästens hovar. Silver buffade hela tiden på Lovas högra sida och Will visade hur hon bestämt skulle putta tillbaka hästen. Han förklarade att en säker och trygg utstrålning utgjorde en bra ryttare. Lova lade det på minnet och med ett darrigt andetag försökte hon åter räta på ryggen. Silver lät sig dock inte luras och det var en nedslagen Lova som klev in i paddocken. Will tog ett ordentligt tag om hennes högra fot och innan hon visste ordet av satt hon högt uppe på hästryggen. Hon kände hur hästens muskler rörde sig under henne och kunde inte låta bli att imponeras av dess kraft och storhet. Först ledde Will henne och Silver ett par försiktiga varv runt paddocken för att värma upp ekipaget. Han sade åt Lova att räta på ryggen, korta tyglarna och trycka ned hälarna i stigbyglarna. Lova gjorde sitt bästa för att efterfölja hans order, mån att vara till lags. Hon tyckte det var mycket att hålla reda på samtidigt och undrade bekymrat hur det skulle gå när det gick lite fortare. Will släppte Silver och ställde sig istället i mitten av paddocken.

“Skänkla på nu och få honom att gå upp i trav”, manade Will med lugn och trygg stämma.

“Skänkla?” sade Lova och kände sig dum. Hon räddade sig snabbt då hon slängde in ett ”det heter nog inte så på svenska”, och fick Will att förtydliga sig.

“Tryck båda benen mot hästens sidor och få honom att trava.”

Lova, som egentligen tyckte att skritt var alldeles lagom, tog ett djupt andetag och pressade innersidan av benen mot hästens stora mage. Silver valde att totalt ignorera Lovas kommando och lunkade på i samma takt. Will skrattade och bad Lova göra det igen, denna gång med mera kraft. Lova tog i så att benen hoppade på sidorna, men Silver bara fnös och gick oberört vidare.

“Hoppla gamla pålle”, fick hon ur sig på svenska samtidigt som Will återigen tog tag i tränset och manade på Silver genom att daska honom i sidan med handflatan och smacka med tungan. Hästen suckade trött till och började röra sig fortare runt paddocken med Lova hängandes med som en trasdocka på ryggen. Will tittade upp på henne med ett skevt leende.

“Jag trodde du hade ridit en del som yngre.”

Lova kunde bara ansträngt le tillbaka medan hon kämpade för att inte ramla av. Will lugnade ned Silver till skritt och utan att kommentera det ytterligare förklarade han utförligt hur hon skulle sitta på ryggen när det var trav. Att det var lättare för hästen ifall de tillsammans hittade in i rytmen. Lova lyssnade uppmärksamt utan att notera bilen som kört in på gårdsplanen framför dem.

”Bra, Lova!” berömde Will när hon klarade flera travsteg i takt med hästen och Lova kände sig barnsligt stolt. ”I den här takten blir det galoppträning imorgon”, fortsatte han.

“Är du inte riktigt klok”, skrattade Lova tillbaka. ”I den här takten har jag ingen bak kvar!” och torkade svetten ur pannan med ena handen. Solen stod högt på himlen nu och det värmde rejält under hennes lånade hatt. På tryggt avstånd hemma i Sverige hade hon på film sett hur alla i Australien bar hatt. Det var först nu som hon till fullo förstod hur livsviktigt det var.

“Hej”, sade en mörk stämma bakom dem. ”Vad gör ni?”

Lova vände sig klumpigt om i sadeln och fick syn på en lång, muskulös man i 30-årsåldern, lojt lutande mot staketet. Han iakttog hästekipaget med intensiva nyfikna ögon och var klädd i ett ljusblått smutsigt arbetsställ. På marken bredvid honom stod en stor brun läderväska.

“Hej!” hälsade Will glatt mot den nytillkomna gästen. ”Vad för dina vägar hit?”

“Tara ringde och sade att en av era kor hade ett stort sår på ena benet. Hon ville att jag skulle komma och ta en titt”, svarade mannen utan att släppa Lova med blicken där hon skrittade runt. Will följde hans blick.

“Det här är Lova, från Sverige. Hon ska jobba hos oss ett tag, men det visade sig att hon inte kan rida, så vi tar lite ridlektioner idag.” Han tittade retsamt upp på Lova, som rodnade klädsamt.

“Nu måste jag ju galoppera imorgon när du hänger ut mig så där”, sade hon, och brast i skratt när hon såg Wills ångerfyllda min. ”Nej då, rätt åt mig som sade att jag kunde rida”, skyndade hon sig att säga.

“Straffet för din lögn blir en ömmande bak ikväll”, log Will och vände sig sedan mot veterinären för att tala om den skadade kon. Lova anade inte hur man tog sig ner från en häst. Än mindre hur man gjorde det snyggt. Istället fortsatte hon skritta runt i paddocken medan hon förstulet tittade på gästen.

“Ska du inte komma och hälsa på vår veterinär?” ropade Will över axeln till Lova. Hon gjorde ett tappert försök att styra hästen mot dem i en förhoppning att hon kunde hälsa från hästryggen, men Silver var inte alls samarbetsvillig utan fortsatte gå sakta runt.

“Ett ögonblick bara”, sade hon snett över axeln, ”jag ska bara göra klart det här varvet.” Viskandes på svenska till hästen sade hon ”Kom igen nu! Gör inte bort mig mer än nödvändig. Gå fram till killarna!” men hästen bara frustade till och fortsatte gå sina egna vägar.

Will och veterinären betraktade Lovas allt mer desperata försök roat utan att verka vilja göra en insats.

“Går det bra, Lova?” frågade Will småskrattades.

“Absolut! Ingen som helst fara!” bekräftade Lova medan hon både drog i tyglarna och skänklade på, helt utan resultat. ”Alldeles strax! Jag är på väg”, sade hon sedan, men nåddes av gapskratt bakom henne. Då rekapitulerade hon totalt, och började själv skratta åt hela situationen.

“Hjälp! Hur får jag skrället att göra som jag vill? Och hur kommer jag ned från den här skyskrapan?”

Medan Will tog tag i Silvers träns stod veterinären klar att ta emot Lova när hon på darriga ben sjönk ned från hästryggen. Han fångade smidigt upp henne i famnen och höll henne kvar, men Lova maskerade ett steg bakåt genom att klappa om Silver.

“Ja, nu har du träffat vår veterinär Chris, och det på väldigt nära håll”, skrockade Will.

Lova vände sig åter mot mannen, sträckte fram högerhanden och hälsade artigt. Chris fattade den och höll fast den en sekund för länge med retsam glimt.

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: