Kusiin Vitamin

Bacillhistorier, tidskapare, livstankar, böcker

Hipp Hipp Morfar, 101 år idag!

Idag fyller min morfar år. 101 år. And still going strong. Denna dags blogg tänkte jag ägna åt honom. Det är han värd.

Morfar har alltid varit en väldigt central roll i vår familj. Han är i alla sätt själva urfadern och ett liv utan honom går inte ens att tänka sig. Så som han lever idag verkar det inte som om jag någonsin behöver vänja mig vid ett liv utan honom.

Morfar är hundraåringen som varken vill eller har lust att stiga ut genom fönstret. Han är så nöjd där han sitter framför tvn och tittar på sport, främst skidor. Han är så nöjd med hela sitt liv. Visst, han har haft sina ned och uppgångar, men han är nöjd. Så påtagligt härligt nöjd.

Vem är då min morfar? Hur blev han sån? Morfar föddes i en barnaskara av sju. Det var alltid tänkt att han skulle arbeta som dräng på faderns gård, men han vägrade och blev skogsarbetare istället. Han mötte tidigt sin Jenny och till henne köpte han sedan en stor gård. En gård som fortfarande är kvar i familjen och är den naturliga samlingsplatsen vid alla slags tillfällen. På den gården växte jag upp, i en vild blandning med mina kusiner. Vi brukar alltid skämta om att våra föräldrar hämtade oss på skolavslutningen, körde upp till morfar och mormor, öppnade bildörren och lät oss springa ut. Lagom till mitten av augusti öppnade de bildörrarna igen och, mera motvilligt denna gång, kom vi, solbrända och med myggbett och skrubbsår på knäna, in i bilarna igen för att köras tillbaka till Studentstaden. Vi kusiner var ungefär samma åldrar och tillsammans med våra tremänningar blev det ett härligt gäng. Vad vi gjorde? Kommer jag inte ihåg just nu….

Om mormor såg till att vi hade hela och rena kläder på oss och mat i magen så var morfar den som lekte med oss. Han körde runt oss i skottkärra eller lät oss sitta på släpvagnen bakom bilen medan han hittade upp de största guppen. Han stoppade ned alla oss vildbattingar i en gammal läckande eka för att åka ut och fiska eller lägga nät. Skoterutflykterna var legendariska. Många saker skulle jag aldrig våga utsätta mina barn för. Om jag visste om det… I morfars knä lärde jag mig hur man styr en bil. I morfars knä satt man också när man spelade femkort och lade patience. I morfars stora trygga knä med de gigantiska dasslocken till händer. Han var alltid den som skrattade, skämtade och frågade. Dragspelet var magiskt. Jag tror vi var de enda femåringar som kunde alla ”Hälsa dem därhemma”, ”Svinnsta skär” osv utantill. Så pass att vi uppträdde på folkpark. Den enda som blev nervös och spelade fel var morfar…

Morfar stod för det barnsliga och det roliga. Den som tog tillvara på livet för det är ju så kort. När mormor dog, 1986, dog han också. Under ett helt år. Han föll och föll. Han blev den där vresiga sura tvära gubben vi aldrig sett förut. Även om vi där och försökte muntra upp honom så hjälpte det inte. Han bara svor och hytte åt oss.

Tills han sålde familjegården till äldste kusinen. Med hunden under armen skaffade han en lägenhet inne i samhället. Det trodde jag skulle vara nådastöten för honom. Men inte morfar inte. Istället började han på matcirkel, bokcirkel och alla andra slags cirklar för att få pröva något nytt och träffa folk. Han spelade boule och gick ned till ålderboendet för att spela dragspel för dem där (han slutade när han insåg hur mycket äldre och piggare dem han var). Vändningen kom till fullo när han fick sig en flickvän och vi alla andades ut igen. Livsglädjen var tillbaka och vår morfar med den.

Morfar har aldrig varit rädd för att prova något nytt. Han önskade sig att en gång i livet att flyga så vi flög ned honom till oss. Då var han 87 år gammal och hamnade i tidningen för det. Bara en sådan sak. Efter den turen var han nöjd. Han hade prövat, det var roligt, men nu var det bra. Faktum är att om han varit född i dag är jag säker på att han blivit en ny Mr Jobs. Hade vi satt en data i händerna  på honom hade två saker skett. 1. han hade lärt sig den på två sekunder. 2. han hade pillat sönder den på två sekunder för att sedan försöka sätta ihop den. ”Det blev visst några skruvar över, de kan vi använda till annat”, har vi hört otaliga gånger i familjen.

Men morfar är nöjd med sitt liv. Sina barn, sina barnbarn och sina barnbarnsbarn. Och sin hund, som ligger i hans knä hela dagarna och blir bortskämt. När man ringer till honom är det kristallklart för honom vem man är och vad mina telningar heter. Han och Lilla Hjärtat har en helt speciell relation, som bara en 101-åring och 4-åring kan ha. Om man frågar Lilla Hjärtat vad han helst av allt vill så svarar han att han vill upp till morfar. Bara det. Hem till morfar och dansa till dragspelet. Kanske gå ut med hunden. Så länge det är med morfar.

När han fyllde 100 trodde vi att det var hans sista födelsedag. Att han sedan skulle liksom ge upp och försvinna bort. Klarat sig hela vägen in i målgång så att säga.

Det blev helt tvärtom.

Kusinen hade ordnat med överraskningen Roland Cedermark som kom inspelandes ”Mosippan” och alla gäster fullständigt dog av glädje. Jag överdriver inte! Det var verkligen så. Jag trodde på min höjd det skulle bli ett artigt klappande och smånynnande med i låtarna. Men nej. Alla dessa stela norrlänningar kastade av sig stereotypmanteln och fullständigt levde sig in med själ och hjärta. Att  få uppleva det dagen efter huset brunnit ned var underbart, fantastiskt och välbehövligt. Tack Roland Cedermark för att du kom och förgyllde tiden för oss. Du är för alltid vår hjälte.

Talande för morfar var nog dialogen mellan Roland och honom just innan Roland skulle gå.

Roland: ”Då ses vi till din 105-årsdag då!”

Morfar: ”Om du lever då.”

Grattis coolaste, bästa morfar! Vi ses snart!

 

Annonser

Single Post Navigation

8 thoughts on “Hipp Hipp Morfar, 101 år idag!

  1. Vilken fin text!

  2. Vilken härlig morfar! Och vilken fin och rörande berättelse om honom!

  3. Tårarna sprutar, han är bara den bäste farfarn i hela världen! Hur hade våra liv sett ut utan honom?

    Minns också snickeboa dit han smög sig ut och spelade dragspel, snidade på diverse träskulpturer och svarvade ljusstakar. Pallen i köket som hade en ny färg varje gång man kom på besök. Den gamla byrån som han hade sin plånbok i. Minns doften av läder och jord. Minns du att vi alltid fick en slant när vi hjälpt honom plocka upp potatis eller likn.? När han lärde oss skjuta med luftgevär, rensa fisk och köra moppe. Bärplockning, mossplockning, hundarna, Höbo, ja listan är lång 🙂

    Alla kramar till honom idag!

    • Jag visste vi skulle skrivit bloggen tillsammans. Vilka minnen du rörde upp. Jag hade helt glömt bort den där pallen men oj så tydligt den stod framför mitt inre nu.
      Det enda man kan göra när man har fått en sådan morfar till skänks är ju att försöka efterlikna hans levnadssätt!

  4. Det later sa otroligt mycket Astrid Lindgren, fast du har ju upplevt det sjalv! Vad harligt! Grattis till en underbar morfar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: