Jag erkänner utan minsta skam i kroppen. Jag är en hönsmamma. Tycker det är jobbigt när barnen inte springer runt benen på mig. Helt enkelt för att jag vet var jag har dem. Hela tiden. Det där med att lämna på skola och dagis eller hos kompisar är något jag förtränger. Tänker inte på att jag inte har koll, för då blir det jobbigt.
Äldsta sonen, sju år gammal, vill gärna gå själv till och från skolan. Det är cirka 500 meter, villaväg. Jag säger nej, nej, nej. Så kom den dagen då alla var sjuka hemma och jag inte ville riva upp två febriga ungar ur sängen. Då fick han gå själv.
Jag stod bakom gardinen och spanade. Naturligtvis gick det bra. Nu vill han ha en egen nyckel hem.
Så jag tänkte att jag måste spotta upp mig lite. Häromdagen tog jag mod till mig och lämnade sjuåringen och sexåringen ensamma hemma. I en kvart. Det var inte lätt. Det var svårt. Och jag var nervös, stressig och stirrig. Jag hade förmanat dem att gå till grannen ifall det blev läskigt. Och att aldrig öppna dörren för någon. Och att ringa om det var något.
Tills de stönade, slog sig för pannan och sände iväg mig.
Men naturligtvis gick det bra. De tittade på teve. Kompisar hela tiden.
Så då gjorde jag det andra helt oerhörda. Jag var på ridningen med Lilleman, tre år gammal. Han har ridit i snart ett år och bara störtgillar det. Själv är jag inte helt begeistrad. Tänderna är stora och hovarna alldeles för hårda för att jag ska känna mig trygg. Men vad gör man inte för sina barn…
Där, mitt i ridstallet slog det mig. Alla andra lät sina barn gå runt själv med hästen medan jag går tätt intill med grimskaftet. Så jag släppte. Mitt i traven. Släppte det krampaktiga greppet jag alltid har om Lillemans lår så han inte ska glida av den stora hästen. Jag släppte och såg rätt fram. Tänkte att jag hörde ifall han damp ner i marken.
Men naturligtvis gick det bra. Naturligtvis var han jätteduktig, hade balansen och det var ”jeetejoligt”. Naturligtvis.
Jag måste släppa sargen lite oftare. För mina barns skull.
Kusiin Vitamin 