Huka er i bänkarna!
Om alldeles snart sätter jag mig själv och två barn på tåget söderöver.
Jag ber redan nu ödmjukast om ursäkt om ni inbillat er en lugn och rofylld resa, kära medpassagerare. Jag ska göra vad jag kan för att distrahera kidzen, men jag kan inget lova. Om ni böir väldigt störda skulle jag rekommendera att ni ger mig en hand. Både med packning och distrahera barn. Bägge gillar att prata. Om inte annat så skänk mig ett leende. Ett ”jag ser att du gör så gott du kan”-leende. Det betyder alltid mycket.
Låt oss nu hoppas på det bästa!
