I går fick jag den stora äran att signera på ett bibliotek. Se, det var väldigt roligt och trevligt! Jag krängde böcker, bjöd på bubbel och fick blommor. Fram för allt fick jag pratat med massor av människor. Sådant där vill jag göra fler gånger!
Tack till alla er som kom!
Ja, i tisdags den 21 maj blev liksom en ny födelsedag. Om inte annat så Lovas födelse. Det var den dagen man hittade henne lite överallt i Uppsala. Som här, på Akademibokhandeln:
Jag lovar och svär, jag blev rätt löjlig. Tog bilder och bad min kära kompis att ta bilder på oss, mig och Lova, tillsammans. Som om hon vore en kändis liksom. Det var nära att jag pussade henne. Lova alltså, inte min kompis. Jag gjorde dock inget av det.
Sedan begav jag mig iväg till radion. RADION. Hade ingen aning om hur det mediet gick till. Var det direktsänt eller ville de testa sig fram? Det var direktsänt. I alla fall blinkade ”In air” lampan när jag gick in i studion. Skarpt läge på en gång.
Det gick så här.
Programledaren var snäll och guidade mig igenom hela samtalet. Det enda jag tänkte på innan var ”Lugn och fin”, ”andas” och ”fokusera.” Jag hoppas det lät som om jag både andades och orden inte föll över varandra. Å andra sidan liksom, vad finns det att vara nervös för. Det är ju jag som känner Lova bäst. Jag som bäst vet hur hon blev till. Det är ju bara jag som kan ALLA svaren på frågorna. Skulle vinna högsta pris i ”10.000 kronors frågan” om just Lova. Lova och Chris, den grönögde mannen. Vad är det då att vara nervös över? (förutom tänkvärda blackouter, hysteriskt fnissande och släppa sig på bästa sändningtid. Förutom det.)
Tomas Artäng på Radio Uppland, efter att allt är över.
Sedan svidade vi om, jag och min gamla goda kamrat Kerstin från Oslo. Vi var ett par babes som drog på fest. INTE ett par trötta småbarnsföräldrar som egentligen helst ville stanna hemma, lägga fötterna på soffbordet och prata minnen. Den biten sminkade vi bort, drog på oss stassen och hoppade på bussen. I regnet.
Själva bokfesten höll jag i en fin liten klädbutik som heter Piccolina. Annelie hade verkligen lagt sin personliga touch över arrangemanget. Lyft fram de där detaljerna som jag är så dålig på att hitta. Vad glad man blir med kompententa människor runt omkring sig.
Tänk, det kom folk som hade sett notisen i UNT, tänkt sig köpa boken (på bara en liten notis) och sedan hört på radio. Fatta vad mycket det gör med mediauppmärksamhet?! Människor jag aldrig träffat, människor som köpte boken bara för bokens skull och inte så mycket för att de känner mig som person. DET är stort. Det är det! Jag börjar förstå det nu.
Tidvis var kön ringlande. Tidvis kunde jag inte komma ihåg vad mina vänner hette. Väldigt ofta hade jag ingen aning om vilken personlig hälsning jag skulle slänga med. En gång skrev jag under med Lova…
Och folk kom. Och de hade presenter med sig. Blommor, choklad, armband, champagne, egentillverkad bok. Bara för mig och Lova. Jag finner knappt ord. Och vi skålade och sedan höll förläggaren Eva ett litet tal.
Jag hade verkligen tänkt säga ett par ord mer än bara skål. Jag hade verkligen faktiskt det. Problemet var bara att när jag vände mig till Mr Underbar som stod där längst bak med Sötnosen på armen så brast det lite. Utan honom, hans stöd och eviga uppmuntrande hade Lova verkligen verkligen aldrig funnits till. Och när jag väl tänkt den tanken så tänkte jag att då hade ju jag inte mått så bra. Om jag inte fått skriva. Tänk om jag och Lova aldrig hittat varandra. Då gick det inte att prata mera. Då bröt sig rösten, jag blev generad och heppade på alla in i en skål. Med andra ord, jag glömde ingen, förträngde inget, jag blev bara väldigt rörd och då går det inte längre att prata. Jag skriver hellre…
Skrivargänget var naturligtvis där. Det var underbart! Visst saknades det en hög men det är väldigt långt från Hufvudstaen till Uppsala. Bara närmare åt andra hållet… .-)
NU kommer allt det läskiga. Att låta Lova och Chris gå på grönbete ute i verkliga livet. Våga tro på att det skrivna håller. Att det just underhåller och lockar till att vända blad. Ska jag vara ärlig? Ja, jag har hört att man ska det. Detta är det mest skrämmande hela författargrejen går ut på. Att vänta in reaktionerna. Få ett litet ”men det var ju bra”, vända och vrida på varje underton, varje dubbelton. Men det är ju också det allt går ut på. Att vilja bli läst. Svårt det där..
Därför avslutar jag med en önskan att någon gång få uppleva detta i verkligheten. Gå förbi någon på ett café eller tåg och se min blåögda Lova och kanske en läsare med ett lekande leende i mungipan.
Så så, Lova. Ut och erövra världen nu. Ta den med storm och njut i den friska luften. Heja dig!
Just innan gick tankarna så här: lugn och fin. Lugn och fin. Andas mellan varje ord. Försök tänka däremellan. Lugn och fin. Kan du inte svara så flamsa inte. Lugn och fin.
Och sedan insåg jag att det var i direktsändning.
Lugn och fin.
Så här gick det.
Idag är jag trött. Och omgiven av blommor och champagne. Och en massa glada minnen samt en del fotografier. För att inte tala om en personlig hälsning från Björn Ranelid, som önskar just lilla mig lycka till med boken. Lilla jag och Björn. Det är stort, bara där!
Men störst av allt var det att samla vänner och familj runt Lova. Visa fram en dröm och ett mål. Våga erkänna att jag sitter ju mest och hittar på under min lediga tid. Att kärleksromaner är lite min grej.
Det firade jag igår. Kärleken. Att få göra det man vill och bli stöttat hela vägen in i mål. Annika skrev i sitt tacktal att det behövs en hel by för att en bok ska bli till (typ) och det har hon jädrar i mig rätt i. Ett land, kanske en kontinent, bara för att få ned den breda rumpan på stolen och bestämma sig. Skriva och våga visa. Skriva igen och visa upp igen. Och sedan sända in. Hela tiden med hejarop, konstruktiv kritik och glöd som drivkraft.
Från djupet av mitt hjärta: tack för att just du finns! Det betyder allt för mig, Lova och Chris (och sedan Ingrid och Nate). Utan er fanns inte de. Utan er fanns inte mina ord. Utan er, inget.
Idag, en trött men glad Eva. En stolt ägarinna till Lova. En livrädd författare inväntar de första reaktionerna. Men det klarar vi tillsammans!
Ett urval…. 
”Mamma, du ser ut som en tant på ögonen. Men klänningen är fin..”
Japp! Babes är på väg. Festen är säkrad. Here we go!
Håll alla tummarna för att gästerna hittar fram, att bubblet räcker och att någon både vill köpà boken OCH gillar den.
Så vill jag helst komma i klänningen också….
Hon skriver så här om idag.
Åhhh!
Och så glömmer ni väl inte att lyssna på RadioUppland idag? Runt en sådan där klockan 11. Tjohoo och häpp!
Den här bloggen är för er som gillar att hitta sätt att kapa tid i vardagarna. Eller läsa böcker. Eller höra om andras sjukdomshistorier. Eller allmänt bara roas ett par minuter.
